Tamtaratamtaratamtam

Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska.
Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman.
Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.

Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten.
Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började.
Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle.
Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken.
Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.

Så då byter vi spår.
Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.

Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum.
Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915.
Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967.
På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten.
Dumt. Tamtaratamtaratam. 

En timme och tio minuter Aznavour på Youtube!