En officer och en gentleman

RADIOMINNEN 7

Min inställning till det militära har alltid varit tveeggad. Trots det har jag gjort försvarets kanske snabbaste karriär.

Vi tar det från början.

Eftersom jag körde i telegrafistprovet var jag tvungen hitta något annat lättsamt sätt att tillbringa värnpliktsåret. Jag blev kryptör. Efter utbildning på stabs- och sambandsskolan i Uppsala, (vilken fullträff för en ung beväring istället för att hamna i Skövde eller Sollefteå), fick jag tjänstgöra på milostaben i Kristianstad.

Efter en handfull år blev jag inkallad för repmånad.

– Jaha, här kommer vår nye lastbilschaufför, sade dom. Det var logistik i klass med Röda Armén. Två veckor i lingonriset i Sörmland alldeles veckorna efter Tjernobylsmällen gav heller ingen mersmak. Jag höll mig mest undan.

Det här tänkte jag inte upprepa så en god vän rekommenderade mig till informationsplutonen och nästa repmånad, då det var dags för storövningen Sydfront i Blekinge, steg jag in på P6 som menig av absolut lägsta rang för att utrustas och hämtade ut fältuniform och gradbeteckningar med tvenne stjärnor. Nu var jag officer och gentleman, löjtnant och reporter på Radio Sydfront. Gradbeteckningen limmades på skjortan minns jag. Olyckligtvis hamnade min uppochned.

Radio Sydfront gjorde ett så starkt intryck på byråkratin att det aldrig kom att upprepas. Vi var en svensk version av Forces Broadcasting Service, av Good Morning Vietnam, en hela den fria världens uniformerade röst. Framförallt var vi den vanlige soldatens sällskap, någonstans i Blekinge.

Det var ett litet gäng med bred erfarenhet av radio. Här mötte jag den radiomänniska som jag än idag sätter som den främste och jag har stött på ett antal. Proffset heter Bengt Grafström.

Han var vår programledare under veckorna vi sände Radio Sydfront. Tre programtider hade vi. Morgon, middag och kväll. Han sände allt. Utom en då han fick sovmorgon och jag vikarierade.

Vi var helt analoga. Hade inte ens CD-spelare. Bengt hade singelskivor i vinyl i en stor låda och två grammofoner. Under varje låt lyssnade han in och klockade introns sekunder till nästa som han sedan pratade in, perfekt tajmat. Jag var och är än idag imponerad.

Vi gjorde reportage om allt. Sånt majorerna propsade på och sånt de inte ville höra. Vi hade med villaägare som klagade på militärer som pallade deras äpplen, gjorde fula avtryck i naturen med tanksen, miljövänner och så vidare. I studion intervjuades militärbefälhavaren och andra. Det hälsades och önskades skivor. Det sköts och svors.

Vi närmade oss höjdpunkten, crescendot, då landets högste soldat skulle komma. Kungen.

Bengt och jag slog vad om en flaska whisky att jag skulle få kungen att berätta ett lumparminne i radio. Nu gick jakten på mitt största villebråd hittills i karriären.

Mångkonstnären Ove var min chaufför, tekniker och påhejare. Första kontakten togs i ett skogsparti nånstans i den blekingska ekskogen. Det var dukat till fest med långbord och vita dukar. Säkert vin och konjak också. Jag närmade mig kungens adjutant, Lennart Ljung, som tidigare varit ÖB men nu förvandlats till passopp. Jag presenterade mig och begärde intervjutid.

Han tittade lite konstigt på mig. Vilket kan bero på att jag stod i bara fältskjortan. Vi var inte inbjudna till festen, åt med mannarna och jag hade tömt snuskburken uppochned över vapenrocken med sås, potatis, köttbullar och lingonsylt. Möjligen även inlagd gurka. Därför trotsade jag de kyliga vindarna i bara fältskjorta.

På skjortan satt gradbeteckningen, två löjtnantsstjärnor och en pil. Och du vet redan hur den satt.

– Det finns ingen intervjutid. Gå bara fram och presentera dig. Han är juste. Det funkar, sade Ljung och kom undan merarbetet.

När alla hade dragit ut stolarna och satt sig ned dök löjtnant Tell upp i bara skjortärmarna vid kungens sida, drog igång bandaren, höll fram mikrofonen och mumlade:

– Jo, kungen, jag undrar….

– Inte nu. Jag ska äta nu.

Sa majestätet. Som efter maten for iväg i nån pansarvagn. Ove och jag efter i en hyr-Saab. Kungen leddes runt tills de hamnade framför nån sorts bandvagn och det blev en stunds stiltje i verksamheten. Jag drog igång bandaren igen.

– Inte nu, vi ska åka nu, sade majestätet och klev in i vagnen.

Löjtnant Tell borde naturligtvis ha klättrat bakefter, men fick onda ögat av nån som utrustats med fler stjärnor på bröstet. Samtidigt bestämde jag mig för att fortsätta. Jag kunde alltid klippa ihop och redovisa kungens dag i fält:

Jag ska äta nu. Jag ska åka nu. O.s.v. Lite stackato kanske men i huvudsak korrekt.

Tredje gången däremot. I väntan på en helikopter som skulle ta hem majestätet till Silvia kom han inte undan. Någon lumparhistoria lyckades han dock inte prestera under några minuters samtal.

Bild: Peter Åklundh

Grafis och jag delade whiskyn solidariskt om jag minns rätt. Tyvärr har jag inga bilder på varken honom eller det andra gänget.

Radio Sydfront var unikt inte bara för att vi agerade totalt fritt från överheten utan också för att vi sände över hela Blekinge då armén köpt tid hos närradioföreningarna och kopplade samman Radio Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona. Ledningen för LRAB och Radio Blekinge blev gramse på försvaret och gjorde en anmälan då förfarandet bröt mot radiolagar. Mest var de nog bara avundsjuka.

Det kan finnas flera skäl till att det bara blev en Radio Sydfront men med det hade löjtnant Tell gjort sitt i rikets försvar.

Var kom den ifrån?

RADIOMINNEN 6

I efterhand kan det tyckas som en självklarhet att karriären tog mig till radion. Så var det inte. Jag var näringslivs- och arbetsmarknadsreporter på Kristianstadsbladet då jag en ledig söndag mötte en kollega på lokalradion, Radio Kristianstad, och spontant frågade om det inte fanns något jobb på radion.

Kristianstadsbladet var min tredje nyhetsredaktion efter Smålänningen och Gefle Dagblad. KB var ingen inspirerande arbetsplats de åren.

Två dagar senare hade jag lunchat med facket, träffat kanalchefen Åke Lind, förhandlat om lön med personalchefen i Stockholm och skrivit på kontraktet. Det var 1986 och jag var radioreporter.

Då var Radio Kristianstad en del av LRAB, Sveriges Lokalradio AB. Ett dotterbolag till SR med fullständig integritet. Nio år efter starten fanns det fortfarande en pionjäranda inom företaget. En vi-anda, optimism och självsäkerhet som genomsyrade företaget från ledningen med den blygsamma byråkratin på Kungsholmen i Stockholm till oss på stationsgolvet.

Något år senare lämnade LRAB-stationerna P3:s fönstergluggar och korta sändningstider och fick egna kanaler. Det blev närmast eufori och varje station profilerade sig på eget sätt. Radio Kristianstad blev småningom Guldstationen med fokus på 50- och 60-talsmusik och spelade Elvis en gång i timmen.

Jag var reporter och sände morgonnyheterna på måndagar.

Vi kånkade runt med Nagra rullbandspelare som vägde några modiga kilon, klippte och klistrade i banden för att redigera till färdiga inslag. Eller sände hf, alltså live med sändare i bilen eller i en mes på ryggen.

Det hade sina sidor då tekniken spelade spratt, kommunikationen med studion försvann eller intervjuobjektet körde iväg sedan antennen för att sända signalen till studion väl var monterad.

Statusmässigt var det ett snäpp uppåt att bli radioreporter. Det märkte man hos intervjuobjekten. Kommunpolitiker och makthavare var mer välvilligt inställda och vanliga människor hade större respekt för mediet. Folk ville gärna vara med i radio. Man blev trevligare bemött än som murvel för lokaltidningen.

Det var mycket roligare vara radiojournalist. Det var fortfarande den tiden då man kunde köpa en påse wienerbröd, åka ut till Fackens Hus, fika med ombudsmännen och få reda på vad som hände på företagen i området. Nyheter som aldrig hamnade i pressmeddelanden eller filtrerades av kommunikatörer.

Roligast i efterhand var nog den februaridag som jag sände direkt för eftermiddagsprogrammet från damernas vinklubb på äldrevården i Tyringe. Läkaren Christer Glader tyckte det var en bra idé med vinklubb på hemmet. Det tyckte damerna också. Om detta skulle rapporteras.

Åtta äldre töser var samlade hos 84-åriga Matilda. Rummet var tolv kvadratmeter. Det var 26 grader kallt utomhus. Det var 28 grader varmt i Matildas rum. Jag hade sticksiga långkalsonger och fick vänta alldeles för länge innan den legendariske programledaren Bosse Klaar introducerade det kommande inslaget så här:

– Jaha, Per Erik Tell, du känner dig väl som tuppen i hönsgården där du befinner dig…

Redan där sattes ribban för programmet som sedan urartade. Eftersom det dröjt hade damerna hunnit klämma dagens vinare, blivit fnittriga och hade omåttligt skoj åt hela radiopåhittet. Jag blev näst intill klappad i rumpan och kommentaren om dagens vin blev:

– Det var lite surt, men vi tar en skopa socker i för vi tycker om sånt som är sött. Därför tycker vi om dig.

Något klassiskt Perrolf till kaffet-program blev detta inte och när jag sjöblöt längs benen av genans, värme och långkalsonger rundade av med att sträcka fram en flaska vitt vin från vännerna på Radio Kristianstad får en överraskad dam som inte riktigt hajat vad som hänt slutrepliken i introt som Bosse Klaar tonar upp från studion:

– Var kom den ifrån?

Direktsändning på den analoga tiden hade den fördelen att det var tämligen besvärligt att få lyssna på inslaget i efterhand då det väl sänts. En lisa för mig ibland men ofta kom frågan:

– Jaha, när sänds det här?

Man kunde bara torrt konstatera att om de inte riktigt hängt med under intervjun så hade de precis missat den…

När Sveriges Radio insåg att lokalradion var succé strukturerades radioscenen om i Sverige och P4 var ett faktum. LRAB:s chefer fick nya jobb inom SR-koncernen och själv accepterade jag något motvilligt ett treårigt förordnande som nyhetschef.

Det var tufft ur många aspekter. Ett stort uppdrag i en ny organisation. Jag förhäver mig inte då jag säger att P4 Radio Kristianstad under några år var en av landets ledande lokala nyhetsredaktioner då vi hade otroligt många skickliga och erfarna reportrar och vikarier som idag gjort sig namn i Radiohuset på Gärdet och andra håll. En av dem är idag koncernchef på SVT, flera andra hörs dagligen i Ekot.

Vi skulle satsa på egen journalistik och inte räddhågat spana på konkurrenter och kollegor. Våra nyheter skulle vara så intressanta att lyssnarna inte saknade det som tidningarna eventuellt skrev om.

Efter tre år med magkatarr, koleriska utfall och synrubbningar klev jag ur nyhetschefskostymen och blev radiopratare på riktigt när vi drog igång nöjes-och kulturmagasinet Kaskad.

Finansminister Kjell-Olof Feldt intervjuas. (Bild: Ronnie Smith)

Happy station

RADIOMINNEN 4

Bland de första utländska radiostationerna jag hörde på min Dux, en typisk sängkammarradio i gulnad bakelit och knaster i knapparna, var Radio Nederland. De hade varje söndag en radioshow som hette Happy station.

Programledare var Tom Meyer. Han blev min första radioidol efter fars favoriter Sigge Fürst med Frukostklubben, CG Hammarlund med Bilradion och Martin Ljung i radioteatern om Dickie Dick Dickens med kommissarie Hillbilly och den sköna Effie Marconi.

Tom Meyer var i luften varje helg. Först på engelska och sen på spanska. Han var ett språkligt fenomen. Född 1938 av en schweizisk mamma och en holländsk pappa, uppvuxen i Karibien talade han fem språk flytande men inte spanska. När Radio Nederland ville att han skulle sända även Estación de la alegría på spanska lärde han sig på sex veckor.

Tom Meyer signerar idolkort.

Han var vänlig och rolig. Det var Tom som myntade uttrycket:

– Smile even though it kills you and you will die with a silly grin in your face.

Programmet flödade av smiles across the miles och oftast avslutades det med ett keep in touch with the dutch.

Programmet var enklast möjliga. Han läste och kommenterade lyssnarbrev och spelade musik. Det var Toms förtjänst att programmet var så populärt.

Happy station var ett urstarkt varumärke för Radio Nederland i kampen om en internationell publik. Tom Meyer efterträdde lika populäre Edward Startz som sänt programmet i 41 år och krattat manegen.

Edward Startz.

Jag var studiopublik i Hilversum en gång i mitten av 1970-talet då Happy station sändes med publik och träffade Tom Meyer också, liksom Eddie Startz, på svenska radioträffar.

BBC hade ett program som hette Listener’s choice som var ett utpräglat önskeprogram. Jag fick dem att spela Family Four en gång och hörde faktiskt när det spelades Vita vidder från London, trots att jag inte lyssnade regelbundet på just det programmet.

Radio Luxemburg återkom man ständigt till. Jag lyssnade inte regelbundet på dem, men det var ingenting jag nämnde för den legendariske DJ’n Tony Prince när vi flög helikopter tillsammans över norra Skåne.

Som nybliven lokalredaktör på Smålänningen i Älmhult förvandlade jag det mesta som hände till nyheter eller reportage. När Tony Prince från RTL skulle uppträda i diskot på dansstället Vägasked utanför Höör och senare samma kväll i Silverdalen i Älmhult är det klart att jag bokade in mig i helikoptern för ett ovanligt reportage.

I 200 knyck i luftlagren över Hästveda, Osby och Killeberg for vi fram.

Tony Prince till höger. (Bild: Sven-Eric Jonsson).

Radio Luxemburg var en osannolik popsaga men allting har en ände och när jag och Sigge gjorde en lilleputtresa 2013 fick jag tillfälle bese de klassiska masterna i Marnach alldeles innan de monterades ned och såldes som skrot.

I en krönika i Kristianstadsbladet skrev jag:

Jag ser dem på kilometers håll – rödvita pinnar som sticker 105 meter upp i luften. Det är antennerna som sänder ut programmet för Radio Luxemburg, en gång popradiostationen nummer ett i Europa. The Giant 2-0-8, som sänder på mellanvågens 1440 kHz.

Radio Luxemburgs sändaranläggning var, tillsammans med sovjeternas Kaliningrad, den mest potenta i hela världen med sina 1,2 Megawatt. Så hördes den ganska bra också hemma i Sverige med sina pop- och rockprogram på engelska.

Men 2014 är äventyret över. RTL tvingas stänga hela anläggningen. Om antennerna ska monteras ned vet jag inte, men on-knappen slås i alla fall till läge off.

Utanför en bensinmack i Marnach är det loppis på söndagsmorgonen och jag pratar lite med några av antikhandlarna. I fonden ser man de stora antennerna.

Jo, det är faktiskt byborna som tvingat fram en stängning av Radio Luxemburgs mellanvågsanläggning. De har tröttnat på att få smällar av statisk elektricitet så fort de tar i något metallföremål i hemmet. Dessutom hör de programmen även om de inte har någon radio påslagen. Ett domstolsbeslut har tagits och nästa år stänger den här legendariska rösten på mellanvågsbandet för gott.

Medborgarna som fått nog kallar sig ”Fir méi Liäwensqualitéit” och betyder ungefär ”för vår livskvalitet”. Pop- och rockprogrammen på engelska som en gång gjorde RTL till den viktigaste aktören på musikmarknaden är heller inte kvar. Det är länge sedan de försvann. De senaste åren har det spelats en del 50- och 60-talspop i ett tyskt program, men sändaren har också hyrts ut till bland annat China Radio International. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över i Marnach. Det kinesiska utlandsprogrammet är inte vad man önskar sig i stuprännan, tryckkokaren eller kylskåpet.

När jag lämnar loppmarknaden i Marnach plockar de fortfarande fram. Det blåser snålt och jag lyssnar i vinden efter ett käckt: Ni-hao, this is China Radio International, men hör ingenting, här i Europas självklara mitt. Jag sätter mig i bilen och styr ut på landsvägen, nu hemåt.

Klubben

RADIOMINNEN 3

I begynnelsen var DX-Club Space. Hobbyn kallas DX-ing. Det handlar i korthet om att lyssna på vanlig rundradio, identifiera stationen och be dem verifiera (QSL) med kort eller brev att man hört just den stationen. Sedan samla, samla, samla…

I fars bokhylla hade jag hittat en World Radio Handbook från 1955 med några QSL-kort som föll ur. Han hade hört Canada Broadcasting Corporation, Andernas Röst i Ecuador, IBRA Radio i Tanger och några till.

DX-ing var en typisk 50-talshobby. Men den levde på 1970-talet och tillsammans med kompisen Anders drogs DX-Club Space igång. När även DX-Club Moon och Comet dök upp i lilla Skivarp beslöts om fusion och föreningsbildande, även om det kan tyckas vara en hyfsat introvert sysselsättning att med hörlurar tätt över öronen navigera mellan radiokanaler bland sprak, brum, konstiga språk och andra störningar på kortvågsbandet.

Så uppstod Skivarps Radiosällskap. I omröstningen om klubbnamn besegrades bland annat det kanske mer fyndiga Mossby och Universums Elektronik- och DX-förening.

Antennbygge.

SRS blev en aktiv klubb bland många andra i Sverige. Vi träffades och pratade. Skröt om loggade och verifierade länder, nya stationer och tipsade om mottagare. Teknikkunniga lödde banankontakter och antennförstärkare. Byggde antenner. Spelade bordtennis.

Lyssnarnätter, eller läger, då någon tom gympasal intogs över helgen, ett vandrarhem på sportlovet, antenner drogs ut och vi satt bakom radioapparaterna och lyssnade tillsammans. Ofta till morgontimmarna.

Lyssnarnatt.

Klubben arrangerade flera gånger nyårsresa till Gällivare för att få möjlighet höra amerikansk och kanadensisk lokalradio. Det blev både mellanvåg och mellanöl på nyårsnatten!

Inför resan for jag till Löddeköpinge och försvarets överskottslager, skaffade en av de sista långa varma pälsrockarna. En svart i skinn. Hoppade av Lapplandspilen i Vännäs, ringde och bad mor skicka nätsladden som jag glömt till radiomottagaren jag hade i väskan. Den kom dagen efter. Postverket avvärjde katastrofen.

Ystads Allehanda, december 1974.

Ystads Allehanda skrev om oss. Skånska Dagbladet. Kvällsposten konstaterade att vi gjorde Skivarp känt i världen och vi skrev DX-spalt på ungdomssidorna i YA. Som nog ingen brydde sig om.

Det stora i det lilla var att Skivarps Radiosällskap sög upp en del unga killar som inte hade lika lätt med kompisar, vänner och intressen under tidiga tonåren. Hobbyn var en nördmagnet och klubben blev mer sällskap än radio för många. Vi gjorde det själva. Inga vuxna var inblandade. Vi skrev stadgar, sökte kommunala bidrag, tryckte tidning, skaffade t-shirts (och väskor med klubbemblem), arrangerade lyssnarläger och utfärder.

Så gick ungdomsåren med lurarna på. En egen radiokarriär kändes både fjärran och onåbar och jag körde i telegrafistprovet på mönstringen.

Fest i klubben.

Fairbanks Music Station

RADIOMINNEN 2

Plötsligt en dag 1972 hördes Anton Karas cittra klinka fram ledmotivet ur filmen Den tredje mannen, Harry Lime theme, på kortvågens 49-metersband. Om och om igen. Mellan låten annonserades:

– This is Radio Baltic International…

En ny radioepok inleddes. Kortvågens hobbypirater gjorde entré. Radio Baltic International blev raidad av Televerkets radiopejlingsgrupp och försvann från scenen sedan sändaramatörer retat sig på den fräcke nykomlingen och gjort en anmälan.

Vi hade radiomonopol i Sverige och det var ju bevars förbjudet att sända radio, utanför Sveriges Radio, för alla utom sändaramatörer som anropade varandra och sinsemellan utbytte artigheter om signalstyrka och mottagningsförhållanden.

Hobbypiraterna som dök upp lite utanför rundradiobandet på kortvåg spelade musik, pratade skit och ville ha lyssnarkontakt, utan att betala varken licenser eller STIM-avgifter.

Unga teknikintresserade grabbar byggde sändare, kopplade in skiv- och bandspelare och mikrofoner till en liten mixer, kastade sig ut på etervågorna och försökte imitera idolerna på Radio Luxemburg eller någon av de piratradiostationer som fanns utanför den nederländska kusten; Radio Noordzee, Radio Caroline, Veronica eller Radio London.

Radio Syd och Radio Nord var ett decennium avlägsna.

De ny kortvågspiraterna hette Radio Poseidon, Radio Amnesty, Delta Radio, Playboy Radio, East Coast Radio och mycket mer.

I mars 1975 gick Fairbanks Music Station i luften på 6237 kHz. Effekten var blygsamma fem watt. Sändaren hade knåpats ihop av vännen och teknikfenomenet Bosse. Den fick senare högre effekt och bytte frekvens rätt frekvent.

– You are listening to The BIG M – The music station, Fairbanks Music Station, transmitting from Scandinavia to Europe.

Jag har för mig att John Lennons instrumentala Beef Jerky från albumet Walls & Bridges var FMS signaturmelodi. Åtminstone hos den DJ som kallade sig Edgar Briggs. Det var nämligen jag. Den andre DJ’n som var med från början kallade sig Johns.

Namnet Briggs kom från en oerhört töntig brittisk deckarserie på TV. På internet hittar jag idag en sida om piratradio där också vår FMS kortfattat presenteras. Där nämns också andra DJ’s som Larry Gordon, CC Flakes (Corny Corn Flakes) och B Jetson. Alla återfanns i medlemsmatrikeln för kortvågsklubben Skivarps Radiosällskap.

Äventyret varade drygt ett år. Vi fick ett hundratal lyssnarbrev via en boxadress i Surnadal i Norge från personer i Sverige, Danmark, Finland, DDR och Västtyskland, liksom någon från Nederländerna och England.

Europa en antena

RADIOMINNEN 1

De rasande bränderna och dödsfallen i hettans spår i Zamora i Spanien får mig att minnas sommaren 1975 då jag och vännen Anders tågluffade och hamnade i Zamora.

Det var varmt redan på den tiden.

Jag letar efter bilderna från Zamora i lådan med analoga fotografier. Söker de från besöket ute vid radiomasten en bit utanför stan, från intervjun med de som jobbade på Radio Zamora, från inspelningarna av programmet Europa en antena som den lilla radiostationen skickade ut, sent på kvällen, i någon sorts ambition att binda samman sina lokala lyssnare med den värld som fanns utanför.

Radio Zamoras sändaranläggning. Då sommaren 1975.

Långt före internet. Med ynkliga två kilowatts uteffekt i antennen på ett överlastat mellanvågsband. Att höras utanför den kastilianska stäppen var bara det en utmaning.

Men det gjordes. I pojkrum (tyvärr alltför få flickrum) satt ungdomar och även vuxna med hörlurarna klistrade runt skallen för att försöka uppfatta några ord från den spanske programledaren, el locutór, som kanske nämnde just ditt namn i etern.

Radio var mitt allt överstigande intresse. 18 år gammal hade jag inte en aning om att denna tonårspassion senare skulle leda till yrkesval.

Radio Zaragoza.

Radio Zamora var bara ett besök av många. Radio Castilla i Burgos, Radio Centro i Madrid, Radio Popular i Zaragoza och i Salamanca, flera stationer i Barcelona som Radio Juventud La Voz de Cataluña, Radio Reloj och Radio España de Barcelona. Vid varje besök gjorde jag en enkel intervju med bandspelare – på spanska! – och bandade en del av programmet. Jag har tiotalet kassettband kvar med dessa intervjuer. För fyrtiosju år sedan kanske jag trodde att jag en dag skulle kunna göra ett trevligt ”radioinslag” av det hela. I dag kan jag inte ens lyssna på dem i avsaknad av bandspelare.

Överhuvudtaget lyssnar jag knappt på radio idag.

Från Radio Castilla i Burgos. Det som möjligen imponerar är min t-shirt med motiv Black Jack, inte dansbandet utan kondomen. Lättsamt exponerad under besök på en katolsk radiostation i Caudillons Spanien.