Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 13.
Belgrad i Serbien. Det blir ett kort besök hos Europas olydige lillebror.
En ung tågluffare från Gdansk är med på nattåget från Istanbul till Sofia. En granne. Vi möts som hastigast i den bulgariska huvudstaden. Han är på väg hemåt. Har bokat tåg från Sofia till Budapest, vilket jag fann omöjligt.
– Inte alls, säger han och visar upp tidtabellen han ritat upp. Den innehåller sex eller sju byten med olika regionaltåg. Jag är rätt nöjd över min egen lösning.
Buss Sofia – Belgrad. En natt i den serbiska huvudstaden. Buss Belgrad – Budapest. Båda turerna vardera cirka fem-sex timmar och nästan ett dygn att slå ihjäl i Belgrad.
Det får jag hjälp med.
Stasha på andra sidan gången i bussen är på väg från Plovdiv i Bulgarien till Belgrad och mor och far. Hon är mycket språkbegåvad. Pratar spanska och är översättare av katalanska, pratar italienska, engelska, ryska och bulgariska och har kastat sig över grekiska. Dessutom kryper det fram, är hennes man likadan och håller på med svenska just nu, så med hans hjälp har hon snappat en del svenska också.
Engelska tycker hon själv är knaggligt men hon menar att det finns en tydlig orsak till det.
– Mamma är engelsklärare, skrattar hon.
Mamma heter Natascha och vi ses alla tre över en fika på Suma Bar i Ada, Belgradbornas eget vattenhål med sandstränder vid en konstgjord sjö, gräsmattor för spel och lek, träddungar med grillplatser, scener för uppträdanden och mycket mer. Hela lördagsbelgrad är på plats. Svettig fest i styvt 30-gradig värme.
På en scen pågår en folkdanstävling med unga dansare från olika delar av Serbien. På ett bord står pokaler och väntar på segrarna. Hamburgare och traditionella cevapcici fräser på grillarna. Kaffetermosar öppnas och sprider dofter, ölkorkar ploppar, en frisbee passerar som ett UFO genom folksamlingen och leenden tävlar i bredd.
Vi pratar språk, så klart, och arkitektur. Natascha förfasar sig över alla skyskrapor som växer upp längs floden Savas bräddar. Mark som inte borde bebyggas av såväl byggtekniska som estetiska skäl.
Kommen från Armenien och Turkiet undrar jag:
– Hur är det med jordbävningar i Belgrad?
Då berättar Natascha istället om nätterna när Nato bombade Belgrad. Den unga familjen bodde på 15:e våningen i ett högt hus. Sascha var fem år.
– Jag tryckte henne mot mitt bröst och var så rädd, så rädd. Huset vajade från sida till sida, åtskilliga meter och vi var så rädda att det skulle träffas eller störta samman. Ljuden, ljusen av explosionerna. Vi sov i tamburen mitt i våningen, säger hon, och rösten avslöjar hur skräcken sitter kvar.
Bombandet pågick tre månader under senvår och försommar 1999.
Försvarshögkvarteret som bombades och brändes ut står fortfarande idag kvar som ett makabert monument över Natos insats. Den som kallades Operation Noble Anvil (Operation ädel städning) av amerikanerna.
Den amerikanske generallöjtnanten Michael C Short försvarade bombningarna:
”Om du vaknar upp på morgonen och du inte har ström i huset och ingen gas till spisen och bron du tar till arbetet är borta och kommer att ligga i Donau de nästa 20 åren, då tror jag att man börjar fråga sig, ‘Hej Slobo, vad handlar allt det här om? Hur mycket mer av det här måste vi stå ut med?’ Och vid någon punkt gör du övergången från att applådera serbisk tuffhet gentemot omvärlden till att börja tänka på hur ditt land kommer att se ut om detta fortgår.”
Utanför det utbombade försvarshögkvarteret i Belgrad hänger en banderoll i den serbiska trikolorens färger som visar att man inte kan bomba fram åsikter. Den ädle städaren Michael C Short kom till korta.
Serbia without Kosovo is like a human without a heart.
Nataschas historia minns jag aldrig berättades i svensk press när Nato bombade Belgrad. Jag tänker att nästa gång kan det vara svenska unga män och kvinnor som öppnar bombluckorna över en ung mor med sitt barn i famn i ett hem någonstans.
Det är är aldrig farligt berätta en historia. Det är farligt att förtiga den.
Jag tror inte det är mitt svenska pass som gör att den serbiske tullaren är över måtta nitisk då han arrogant och näst intill fientlig söker genom mitt bagage och avbryter en behaglig resa på motorvägen som skär Vojvodinas plattland. Tullvisitationen försenar bussen med tre timmar. Jag checkar in klockan två på natten.
Över takåsarna på hotellrummet i Budapest kan jag inte låta bli att sakna Björn Afzelius och spelar Medan bomberna faller.
Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Kosmopoliten 