Exp. På vägen tillbaka: ruskigt och sevärt

Två museer har det blivit i Willemstad. Häromdan besåg jag sjöfartsmuseet och idag gick jag till museet som hette Kura Hulanda. Det är ett antropologiskt museum som främst berättar om slavhandeln.

Båda museerna är väldigt sevärda med bra designade och informativa utställningar.

I slavskeppets inre ligger bojorna kvar.

Kura Hulanda är en ryslig påminnelse om människans brutalitet. Många är bojorna längs väggarna, man går ned i ett utrymme och hamnar i innandömet på slavskeppet, brännjärnet står framme som slavarna märktes med likt Vilda Västerns boskap.

Kura Hulanda är byggt i princip på platsen där slavauktionerna hölls fram till 1863 då holländarna också slutligen gav upp slaveriet, åtskilliga år efter Storbritannien (1834) och till och med efter Sverige (1847).

Curaçao var ingen bra ö för plantager och jordbruk. Därför blev det istället en frihamn för handel med allehanda produkter. Slavar var bara en av dem.

1795 ledde slaven Tula ett uppror på Curaçao. Det gjordes en film om revolten Tula: The revolt av den nederländske regissören Jeroen Leinders 2013. Vid lagunen, alldeles vid salinan som är flamingo area står ett monument över revolten. Det första steget mot befrielsen.

Monumentet över Tulas revolt vid flamingosjön.

Det ges också utrymme på museet för att berätta om de afrikanska nationerna Ashante och Benin. Jag känner igen en del från besöket i Ghana och det svenska slavfortet i Cape Coast. I ett annat rum behandlas slaveriet i en annan nederländsk före detta koloni, Surinam.

På en vägg hänger bilder ur John Gabriel Stedmans bok, som jag citerat i min Guyanabok. På en annan hänger en stor karta över plantagerna i Surinam. Två av de jag kan lokalisera drevs av Dahlberg från Nyköping. Också hans historia berättar jag i Guyanaboken.

Förutom de afrikanska inslagen finns en sal om rasfrågan i USA. Ruskiga är de båda KKK-dräkter som exponeras.

Plantagerna Anna Catharina och Johanna Charlotte drevs sannolikt av svensken C G Dahlberg. Hittar du dem?

En tidig reseskribent

I min bok GUYANA, rapport från ett falnande eldorado söker jag bland annat spåren efter de svenska plantage- och slavägarna Filéen i Demerara och Dahlberg i Surinam. Hos John Gabriel Stedman hittade jag ett möte med Dahlberg. Boken kan du köpa i internetbokhandeln eller direkt från mig. Mejla!

Nedan ett utdrag:

---

Den kanske främsta källan som berättar om 1700-talets Surinam och dess slaveri, krig och vardagsliv är den engelske kaptenen i nederländsk tjänst, John Gabriel Stedman, som skrivit boken med den extrema titeln Narrative, of a Five Years’ Expedition, Against the Revolted Negroes of Surinam, in Guiana, On the Wild Coast of South America; From the Year 1772, to 1777.

Han umgås stundtals med Dahlberg och återger flera möten i sin bok, där han ibland kallar honom d’Ahlberg, vilket ju onekligen ser flottare ut i skrift. Även formen d’Halberg förekommer. Han beskriver ett ögonblick då Dahlberg blir personlig och tar fram sin snusdosa.

”…vid sidan av den guldpläterade snusdosan med briljanter, värd omkring sexhundra pounds sterling visade han mig två små silverslantar, placerade i ett guldstycke och omgivet av diamanter med den här inskriptionen: Soli dei gloria. Fortuna beaticum etc.

När jag gav utrop för min förvåning över den här egendomliga betydelsen av två småmynt, berättade han att det var de enda pengar han hade med sig då han anlände till Surinam från sitt eget land, Sverige. Hade du arbete, undrade jag. Nej. Tiggde du? Nej. Men du stal väl ändå inte, sir? Nej. Men oss emellan, jag vände kappan efter vinden, vilket ibland är väldigt nödvändigt och något jag föredrog framför de båda andra två alternativen du gav.”

Den nyfikne och iakttagande Stedman generaliserar troligen en del när han i sin bok ingående beskriver och raljerar över den vita plantageägarens vardag. Ett illa dolt förakt lyser mellan raderna när han presenterar dem över flera sidor.

Monumentet över slavperioden i de nederländska kolonierna. I Oosterpark i Amsterdam.

Bokrea

UTRENSNING!

Nu har jag skickat manus till förlaget på min bok Djävulens kök som ska komma ut under hösten, eller i alla fall inför jul.

Jag har en del kvar av tidigare titlar och rear nu ut följande böcker för 100 kr/st + frakt.

GUYANA – rapport från ett falnande Eldorado (kanske min bästa bok med berättelser från de tre Guyanaländerna på Sydamerikas vilda kust med kopplingar till Ystad, Papillon och sengångare).

Den falske ingenjören – svenska spår i Argentina (upplaga 2, förstaupplagan slutsåld – ja, vad gjorde jag i Buenos Aires egentligen?)

Till fots genom Europa – två namnsdagsbarns promenad i parken från Abbekås till Pamplona (först nu börjar jag se det som en bedrift, fast ändå mest kul).

Beställer du någon av böckerna nu så har du 20 % rabatt på den kommande Djävulens kök som kan bli avkoppling till årets julstök.

Vad väntar du på? Skicka epost och beställ. p.e.i.tell(at)gmail.com

Vi lyfter från Paramaribo, kurs Georgetown.

Medaljchans?

Förslaget om att åter igen börja hänga medaljer om halsen på samhällsmedborgare som gör sig förtjänta av särskild uppmärksamhet är det mest korkade jag har läst. Om jag förstått det rätt funderar regeringen på det och förslaget kommer ursprungligen från Miljöpartiets Carl Schlyter.

Gärna medalj men först en rejäl pension, hette det en gång i tiden. I dag får man ändra önskan om en rejäl pension till åtminstone en anständig.

När jag skrev boken GUYANA – rapport från ett falnande eldorado gick jag igenom matrikeln över riddarna av Svärdsorden på jakt efter slavägaren C G Dahlberg i Surinam. Om man tidigare tvivlat på var Sverige stod i andra världskrigets inledande fas så finns där tillräckliga bevis.

Följande är ett kort utdrag ur min bok som du enklast köper hos Bokus.

---

Dahlberg och hustrun reser samma år som plantagen avyttras till Amsterdam för att stanna en tid och han sänder än en gång en stor samling naturalier i flaskor med sprit vidare till Stockholm och slottet, men nu heter kungen Gustav III och han har andra intressen än sin pappa.

Det hindrar inte att Dahlberg blir riddare av Svärdsorden i november 1775. Kanske får han upprättelse för sin insats vid Dalupproret många år tidigare. Svärdsorden delas ut till militärer. I matrikeln över alla de som utsetts till riddare av Svärdsorden hittar jag Carl Gustaf Dahlbergs namn på en lös lapp som lagts in i den handskrivna liggaren.

Där står det att läsa:

”Förbigången riddare av Svärdsorden. 1775 den 27 november, emellan No 1770-1771.

Carl Gustaf Dahlberg, öfverste luitenant i Holländsk tjenst och Justitie råd i Surinam. Död 1781 den 6/9.”

Den kungliga svenska utmärkelsen Svärdsorden har många fina proselyter i matrikeln. Slagskeppet Bismarcks fartygschef Ernst Lindemann är en. Hermann Göring en annan.

Den handskrivna lappen som lagts in i matrikeln över riddarna av Svärdsorden och som bevisar att slavägaren CG Dahlberg mottagit medaljen.

---

Överhuvudtaget är matrikeln för Svärdsorden fullklottrad med tyskar under 1930- och inledningen av 1940-talet. Först därefter dyker enstaka namn för britter och amerikaner upp. Hittas hos Riksarkivet.

Det eviga regnets dag

Min bok om resan i Guyana består av tre delar. Om Franska Guyana, Papillon, fångkolonierna och en okänd dansk som kanske var Papillons verkliga förebild, om Surinam och jakten på plantageägaren Dahlberg och den röda ibisen och om Guyana, där jag pustar ut hos Colin, trampar jaguarstigar och söker klipptuppen, cock-of-the-rocks. Det här utdraget ur boken är från Surinam. En utflykt i regnskogen.

Boken Guyana – rapport från ett falnande eldorado hittar du på Bokus.

---

Detta, det eviga regnets dag, håller sig de allra flesta flygfän hemma. Vi siktar och får båda bilden på en fiskgjuse som patrullerar Commewijnefloden där vi drar fram. I ett träd sitter en krabbvråk. Den sitter allra högst upp i ett dött träd och följer båtens väg noga med sin skarpa blick. Krabbvråken lever som det låter uteslutande på krabbor som den fiskar i floden. Därför syns den oftast just invid floder och vattendrag, i de svarta mangroveskogarna. Krabbvråken har en kraftig böjd näbb som den lätt bryter upp krabbskalen med och drar ur det gottigaste. I Surinam kallas den krabu-aka. Den ser lika genomsur ut som vi känner oss.

En savanngam passerar ovanför oss. Först misstänker jag att det är den vanligare kalkongamen, men när jag förstorar bilden ser jag att huvudet inte är rött utan tydligt gult, nästan gyllene. Och då är det definitivt inte solen som spelar ögonen ett spratt. Helt säker på identifieringen kan jag ändå inte vara, skogsgamen är ett alternativ. Den är lite större än savanngamen och storleken är omöjlig att avgöra på några hundra meters håll kikande i en 400 millimeters optik.

Dirk och jag fyrar av våra kameror samtidigt, kollar och jämför. Valencia har pratat om den röda ibisen. Det är den vi vill se. Fånga på bild.

Jan Lindblad har skrivit en hel bok om den röda ibisen, Resa till röda fåglar. Han åker till Trinidad i sin jakt på den röda ibisen i början av 1960-talet med kilovis av kamerautrustning, film och framkallningsvätskor. Den scharlakansröda ibisen heter eudocimus ruber på latin och korikori i Surinam.

På långt håll i regnstorm. Ändå. Den scharlakansröda ibisen.