Äntligen! Ruts revansch

Bästa vänner!

Långt från den internationella storscenen, på lokalsamhällets smalgator har det utan varken pukor eller trumpeter frigjorts en alldeles ny ljudbok att fylla etern med.

En feelgoodhistoria med titeln Ruts Revansch.

Det är min gode vän, den mycket begåvade skådespelaren Bill Hugg i Malmö som med humor, värme och känsla för människor berättar den här historien tillsammans med mig.

Tre damer i pensionsåldern, röda Rut, gula Gullan och gröna Alice bestämmer sig en dag för att hämnas på alla de som år efter år gjort sitt bästa för att topprida dem. I bakgrunden hålls farbror blå. Allting utspelas i för Ystadsborna kända miljöer. Det slutar i en hejdlös roadtripp norrut.

Boken skrevs för en handfull år sedan, men ges ut först nu av Vibery Audio Books. Du hittar Ruts Revansch på alla de ställen där du kan ladda hem ljudböcker, om de så heter Bokus eller Storytel eller vad det är.

https://www.storytel.com/se/sv/books/ruts-revansch-2112062

Mycket nöje i julstressen!

Jag brukar inte recensera mina egna alster men det här är en rätt kul historia.

Metoo-kungen?

Idag, den 6 november, minns vi Gustav II Adolf, den ende svenska kung som fått tillägget ”den store”. Han rövade, slogs, våldtog och brände i Skåne, Polen och Tyskland tills han föll av hästen i Lützen den 6 november 1632. Men han hade också andra sidor. Här ett utdrag ur min bok Djävulens kök:


Härjandet var inte bara död, plundringar och elände för de inblandade. Nils Ahnlund berättar i sin bok Gustav Adolf den store om charmören Gustav Adolf. Om dans och fester i Frankfurt och Nürnberg, om hur kungen klädde ut sig till värdshuspojke på en maskerad i Mainz och på en bal i Augsburg den 30 maj 1632 gång på gång dansade med den vackraste flickan, jungfrun Anna Maria Bresler:

Då han nådigast smekte den unga sköna, rev hon i sin blyghet några hål i kragen, varpå han skänkte den åt henne som ett minne jämte några smycken.”

Gustav Adolfs dotter, sedermera drottning Kristina, lär vid tillfälle ha uttryckt om sin far att han älskade kvinnorna, kanske för mycket. Även mat älskade han och blev med tiden rätt fet. Dock lär han ha varit mindre benägen på alkohol. Kristina sade att ”han drack, ej av egen böjelse utan av statsskäl”.

Nytt besök i Djävulens kök

Vännen Kjell E Genberg har skrivit omkring 300 böcker. Trots det tar han sig tid att läsa en kollegas alster och skriva en anmälan om Djävulens kök på populärkulturens parnass dast.nu.

Utdrag: ”Boken innehåller så mycket om både triviala och omstörtande händelser att man emellanåt måste lägga den ifrån sig och börja tänka själv, något jag tror är en av författarens avsikter med sitt skrivande.”

Läs själv http://www.dast.nu/…/djavulens-kok-reportage-och…

Köp själv – Djävulens kök: Mejla/messa mig!

Tänk själv!

Köket recenseras

Vännen och författaren Thomas Nydahl har läst Djävulens kök och skriver en liten recension på sin blogg Nydahls Occident.

Om upphovsmannen till boken skriver han: ”…en initierad berättare och skildrare av såväl det högst verkliga som det mer eller mindre otroliga.”

Du kan läsa hela recensionen här.

Djävulens kök har jag ett antal hemma. Den kostar 180 kr och plus frakt i Postnords blå påse M á 63 kronor kostar det 243 SEK att få hem 280 sidor läsning. 68 reportage och reflektioner från världens vimmel. Lägger du till en hundring kan jag, utan att höja portot, stoppa med en av titlarna:

GUYANA – rapport från ett falnande eldorado (2021)

Den falske ingenjören, svenska spår i Argentina (2019)

Till fots genom Europa (2016)

Recensenten Thomas Nydahl gillar särskilt berättelsen om tågresan från Istanbul till Sofia. Bilden från södra Bulgarien.

Atlantens betvingare

Memorabilia från oceanliners är ett stort samlarobjekt i världen. Störst av allt är ju Titanicgrejor men det finns så mycket annat.

Jag är en allmän samlare av allehanda kuriositeter och blev naturligtvis själaglad då min goda vän Lisbeth för en tid sedan gav mig två grogglas från m/s Völkerfreundschaft.

Detta är en av de allra vackraste fartygssilhuetter som någonsin skådats på världshaven.

Hemmahamn på 1960-talet för Völkerfreundschaft var Rostock. Det var det kommunistiska DDR:s flaggskepp, lär ha varit fackföreningsägt och inte helt långt borta ligger jämförelsen med Hitlers enorma fritidsanläggning Prora på Rügen. Här skulle det arbetande folket få en tids semestermöjlighet och avkoppling.

Det går inte att jämföra detta vackra linjeskepp med någon av nutidens kolossbjässar till kryssningsfartyg.

Nu är det här vackra vita linjeskeppet som målats på glasen så mycket mer än bara en skuta från gamla Östtyskland. Detta är före detta m/s Stockholm, ett av Svenska Amerika Linjens flaggskepp, och det fartyg som rammade italienska Andrea Doria sommaren 1956 i Atlanten en bit öster om den nordamerikanska kusten. En fartygskollision som skrivit in sig i den transoceana historien. Fören på Stockholm rände in i sidan på Andrea Doria som sjönk efter elva timmar. Egentligen är det fel uttryckt då Stockholm i princip hade fått stopp på maskin då kollisionen inträffade. Det var Andrea Dorias babordsgir som lade skeppets långsida rakt i stäven på Stockholm.

Ett femtiotal personer omkom vid olyckan. De flesta direkt i samband med krocken. En fjortonårig flicka som låg i sin koj på Andrea Doria vaknade på fördäck på Stockholm sedan hon slungats ur sin bädd och över till det svenska fartyget. Hon överlevde med skavanker medan hennes syster omkom.

Stockholm såldes 1960 till DDR och blev Völkerfreundschaft. Sedan såldes hon vidare under en rad namn och det finns svallvågor efter henne fram till i fjol då hon lades upp under namnet Astoria.

Det finns flera böcker om Andrea Doria, bland annat en av Britt-Marie Mattsson, Andrea Dorias undergång (2006). Jag har inte läst varken den eller någon annan av dem. Det finns också massor av websidor om de här fartygen och om oceanliners i allmänhet. Det är bara att googla om man har intresse.

Mina oceanlinerssamlingar inskränker sig i övrigt till ett litet askfat från Svenska Amerika Linjen och en målning av Cunardlinjens Ascania från 1915. Den båten gick till botten under outredda omständigheter strax utanför Newfoundland 1918 med minsta möjliga besättning ombord. Alla räddades. Målningen är utförd av Anders Mattsson på baksidan av en reklamskylt för Påhlssons Choklad.

Ascania sjönk 1918 utanför Newfoundland.

Spökena på Glimmingehus

Så här när det närmar sig Halloween är det dags att skrämmas lite. För Kristianstads Journalen skrev jag för några år sedan en serie om skånska spökplatser. Ett av dem var Glimmingehus där skådespelarna som skrämde besökare själv blev rädda.


Lena Kronberg är utstyrd som Skitta-Tand, en gammal gumma draperad i huckle och tjocka kläder, kraftiga strumpor, svartmålade tänder och stripigt hår. Hon berättar med inlevelse för gästerna om drängen som hängde sig på loftet.

Det är söndagskväll på Glimmingehus. Solen håller på att gå ned över fälten i väster och lågan på ljuset i Skitta-Tands lykta flämtar till i det mörka rummet. Besökarna håller nästan andan och stämningen tätnar. Då:

Boooom!

En dörr slår igen med en smäll och alla hoppar till med hjärtat på väg upp i halsgropen.

Det är teatergruppen Skräckfabriken som har spökvandringar på Glimmingehus. Den här 1500-talsborgen är precis rätt ställe att berätta spökhistorier på. De flesta som spenderat en del tid på borgen hävdar nämligen bestämt att platsen på allvar är hemsökt.

– Ja, förutom att vi har spökvandringar så driver vi kaféet på Glimmingehus och det är många gånger som jag gått där alldeles ensam, men ändå varit väl medveten om att det varit någon annan i rummet också, berättar Mikael Wilson, som inleder spökvandringarna som borgvaktaren.

Lena Kronberg fyller på:

– Vi höll till i ett rum inne i borgen och arbetade, förberedde oss inför en guidning. Vi hade stängt den tunga dörren till trappan. Plötsligt var den bara öppen på vid gavel och det är ingen dörr som man bara knuffar upp.

De har alla hört steg i trappor och loft, när det inte ska finnas någon där. Någon har fått en knuff i trappan upp till skytteloftet. Däruppe sägs en dräng ha hängt sig efter en olycklig kärlekshistoria.

Det är alltså inte bara gästerna som betalat för att gå spökvandring som kan bli skrämda. Även de som själva står för spökerierna kan ibland känna kalla kårar längs ryggen.

Jan Olofsson som är Riksantikvarieämbetets enhetschef på Glimmingehus har hört många berätta om ovanliga upplevelser, men har bara en egen att förmedla:

– Jag satt en höstkväll då det mörknat på andra våningen i Stekarehuset där vi har kontorsutrymmen. Jag visste att jag var helt ensam på Glimmingehus. Efter en stund uppfattade jag att det pågick ett lågmält samtal i samlingsrummet på nedervåningen.

– Jag förstod inte alls vad det var, kunde inte höra vad de pratade om, så efter en stund gick jag ned för att se vem det var, men det fanns ingen där. Sedan hördes inget mer.

Det är ett par år sedan som det inträffade. Jan Olofsson säger att han aldrig själv tidigare, eller senare, har märkt något särskilt och att han inte tror att han är speciellt känslig för spiritistiska budskap.

– Vem det kan ha varit vet jag inte, men är samtidigt säker på att det var folk som pratade som jag hörde och ingenting annat, slår han fast.

Jan Olofsson säger att han hört om fler upplevelser från de andra husen kring borggården än från själva borgen.

– Det är egentligen bara själva källaren i borgen som jag har ett visst motstånd mot att gå ned i. Jag är inte rädd och har aldrig märkt någonting, men det finns något som gör bara tanken olustig, säger Jan Olofsson.

Jens Holgersson Ulfstand var byggherre till Glimmingehus. Han drog igång bygget av borgen redan 1499 och några år senare stod den klar. Det är mer en befästning än ett slott och den är byggd för att stå emot yttre fiender med få och små fönster, metertjocka väggar och djup vallgrav.

Holgersson Ulfstand var en av danske Kristian II:s handgångna män. En minst sagt stark personlighet som satte sig i respekt hos dem han mötte. Han var dansk riksamiral, ståthållare på Gotland och seglade som kapare på Östersjön. I november 1520 skeppade han kung Kristian II till Stockholm för blodbad. På kuppen skaffade kungen sig ett nytt smeknamn. Han blev Kristian Tyrann.

Jens Holgerssons ego var så stort att han ristade in den här inskriptionen på Glimmingehus:

Jak er en kämpe stark och stoor

fra Gulland jak till Schone for

Högst upp i ena gavelspetsen på borgen står en staty av en vildman med knölpåk, klubbad hare och en kraftfull erektion. Det lär vara Jens Holgersson Ulfstands syn på sig själv. En karlakarl med andra ord.

Det är inte konstigt att sägnerna och berättelserna kring borgen är så många.

Redan när bygget av borgen var inlett började bönder och småfolk i närheten oroa sig för okända saker som hände. En stor, svart och dreglande hund strök omkring bygget utan att någon visste var den kom ifrån. Dessutom försvann den plötsligt, som om gick den upp i rök.

– Det pratades på bygden om att det var Holgersson Ulfstand själv som förvandlade sig till den här hunden, eller vargen, och strök omkring för att snappa upp vad folk pratade om, berättar Mikael Wilson.

Det finns en annan version kring spökhunden på Glimmingehus. Det är Jonny Ambrius som i boken Sällsamheter i Skåne berättar att det skulle vara en slottsherre som begått alltför många synder och efter döden straffats för detta. Han skriver:

Oftast visade den sig på borggården där den svepte omkring och såg ytterst skräckinjagande ut, men lika ofta kunde den följa någon person ända bort till gränsen för borgens ägor där den sedan plötsligt försvann i tomma intet. När hunden blott fick vara i fred gjorde den ingen förnär, men blev den retad kunde vad som helst hända.”

Curt Wallin skriver i Sägner kring Glimmingehus att det också fanns en spökhöna med spökkycklingar. Det var en kvinna som gjort något orätt och hon och hennes barn förvandlades som straff till höns.

Stefan Isakssons bok Skånska spöken tar upp ytterligare ett par av de mer kända spökena på Glimmingehus. Han berättar om en gammal officer som med skramlande sabel vandrar omkring i en källare. Han sätts i samband med mord som begåtts på borgen.

Det finns också en spökvagn, en kareta, som vid midnatt kommer rullande i hög fart på uppkörseln, gör en sväng på borggården och därefter försvinner helt. Kusken och passageraren i hög hatt och stort skägg sitter stela och glor rakt fram.

Att det spökar på Glimmingehus har varit ett så vedertaget faktum genom åren att det inte är så konstigt att också Edvard Persson slog mynt av det och spelade in en film här – En natt på Glimmingehus (1954). Manus skrevs av bland annat Stig Dagerman och historikern Åke Ohlmarks.

Edvard Persson spelar Gammel-Nils som är vikarierande vakt och turistguide på borgen. Handlingen går i princip ut på att en konsthistoriker ska knacka fram en hittills okänd överkalkad målning av van Düren. Det uppstår kärlek och det spökas om bland annat en inmurad slottsfru. Bibi Andersson spelar den förälskade unga damen och ett av spökena som härjar spelas av Torsten Lilliecrona, numer känd som Saltkråkans Farbror Melker.

Filmen fick mycket blandat mottagande av kritikerna, men de flesta var överens om att det var en vänlig men blek historia av en valhänt regissör, Torgny Wickman. Stig Dagerman slapp uppleva det svala mottagandet av detta sitt första filmmanus. Han var död före premiären.

Glimmingehus får stort utrymme i Selma Lagerlöfs roman om Nils Holgersson, men hon refererar inte till några spöken. Däremot skriver hon om djurlivet kring borgen på ett sätt som låter oss ana att mystiska saker sker:

På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde fladdermöss, i spisen i köket bodde en gammal katt och nere i källaren fanns några hundratal av de gamla svartråttorna.”

Ystad. På tisdag.

Tisdag 11/10 kommer det en låda. Så då blir det

POP-UP RELEASE på

Djävulens kök på Erik Dahlbergsgatan 3a i Ystad. Kom förbi, köp en bok till pop-up-pris (180 SEK), skåla i nått gott, gräv i chipsskålen och säg nått begåvat om världsläget eller glo förstrött i mina bokhyllor.

Djävulens kök är ingen kokbok. Heller ingen skräckis. Det är bara 68 korta reportage och reflektioner från världens vimmel som i bästa fall kan ge dig någon ny insikt.

Från kl 17oo tills lådan är slut eller författaren somnat.

Vill du att jag skickar boken? Mejla!

Måste det gynga så…?

Måste vägen till Curaçao gynga så…”

Povel Ramel sjöng i Knäppupp. Han hade rest med bananbåten San Blas i slutet av 1950-talet. Riktigt vad han gjorde på Curaçao förstår jag inte. Bananreklam?

Tio år tidigare hade Fritiof Nilsson Piraten rest till Curaçao för att skriva en drapa om oljeindustrin, troligen på uppdrag och bekostnad av oljeindustrin. Publicerat i SvD. Han mönstrade passagerare ombord på Malmrostankern Lillöhus och gav sig iväg.

Det han skrev finns återutgivet i Piratensällskapets skriftserie 1988 med titeln Resa till Curaçao, redigerad av Helmer Lång.

Berättelsen är inte jätteintressant. Varken för en Piratenkännare eller en Karibienresenär.

Det som är intressant är att Tora var med. Hans hustru, tandläkaren. På några få sidor i sin självbiografi ”Högsta vinsten” (berättad för Monnica Söderberg) har hon förmedlat fler spännande och personliga detaljer från karibienresan än vad Piraten mäktade med på 90 sidor.

Överhuvudtaget är inte Tora särskilt närvarande i Piratens text. Aldrig till namnet, bara nämnd som hustrun, och inte heller medverkande i de utflykter eller bjudningar som Piraten medverkar på.

Ändå är Piraten nykter under hela resan.

Tora är betänksam när Fritiof kommer hem och berättar att de ska åka till Curaçao och att han ska vara nykter. Deras äktenskap är inte bra. Piraten super och de grälar mycket.

Men far iväg. Och han är nykter. I sin egen beskrivning gör han ingen sak av det, nämner den blå likören som gjort ön känd, men aldrig att han smakade den. Han sköljer ned maten med öl någon gång. Annars vatten.

Först bor paret Nilsson på Hotel Americano men flyttar till sjömanshemmet. Enligt Piraten på grund av kostnaden. Enligt Tora därför att Fritiof behövde mer lugn och ro.

Tora skriver:

”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”

Intressant är att Tora tar initiativ till en resa till grannön Bonaire, hon delger sina intryck i sin bok och det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.

”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”

Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte ett ord om stormen.

Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin praktik under några år och Piraten är väl mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.

Tora och Fritiof försonas och han slutar småningom dricka.

Och Povel Ramel? Jo, han och Piraten var också goda vänner och kanske inspirerades Ramel till resan till Curaçao av berättaren från Kivik.

Skånes mest kända gravsten vid Ravlunda kyrka.

Naturens omätliga opera

Alltså, Carl August Gosselman (1799-1843) född i Ystad. Resenär, sjöman och skribent. Och som han skrev!

”Det är illa, att poeter så sällan gör längre sjöresor men ännu värre, att de merendels är sjösjuka; annars kunde man oftare få svart på vitt, att sjölivet tillbjuder scener, som kunde löna mödan och kostnaden av en passage över oceanen.

Vem har, till exempel en riktig idé om vad en soluppgång eller nedgång vill säga, utan den, som sett det glödande klotet uppstiga eller försvinna i havet. Vem kan föreställa sig huru lugnet och det omätliga kan uttryckas, utan den, som skådat havets obegränsade spegel från det mittuti såsom en obetydlig punkt liggande skeppet.

Huru mångfaldigt kunna icke dessa rika tema varieras, och hur omväxlande äro icke alla de stora scenerna på denna naturens omätliga opera, där himmel och hav utgöra teatern, molnen och himlakropparna dekorationerna, samt vindarna och vågorna orkestern.

Sjölivet är i sanning i många avseenden mindre enformigt, än man i allmänhet föreställer sig; åtminstone tillbjuder det mera variation än en mängd andra för den som vill eller rättare kan njuta det.”

Wirgo av Kivik var en bark som min egen farfar seglade med i ungdomen.