Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Först som sist kan jag lika bra erkänna. Det var en kvinna som drog mig till Paraguay. Men det var inte Greta Garbo eller Marlene Dietrich.
Hotel del Lago, San Bernardino, Paraguay
Det var Ida Bäckmann.
Författarinnan som startade karriären som småskollärarinna i Åmål och Åhus innan hon tackade för sig, lade pedagogiken åt sidan och blev en av Sveriges första kvinnliga resande journalister.
Våra spår har korsats i bland annat Odessa och Baku. När jag satt och spanade på La Prensahuset för en dryg vecka sedan i Buenos Aires tänkte jag på Ida. Där hade hon suttit med sin skrivmaskin i ett lånerum för resande journalister och knackat ned boken med den mastiga titeln:
”El desarrollo de la Argentina en el primer siglo de su independencia y los Suecos allí durante este período = Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period”
Boken är en veritabel odyssé över de svenska intressena i Argentina vid förra sekelskiftet och interfolieras av massor av ankedoter och spännande möten med människor. Hon var stundtals riktigt rolig.
Efter det for hon till Paraguay, mötte svenskar i kolonin Villa Elisa, och red in till Asunción för att uppleva revolutionen som hon beskriver i sin bok Blodiga dagar i Paraguay.
Hon tar sig till San Bernardino och bor en kortare tid på Hotel del Lago. Detta får Oswaldo Coda nys på och när han tar över rörelsen viger han ett av rummen, nummer 24, åt Ida Bäckmann. Oswaldo är fascinerad av hennes vänskap med Selma Lagerlöf och rummet är dekorerat av bilder både på Ida och Selma.
Utanför rum nummer 24 sitter den här skylten. Uppgiften att hon skulle ha suttit och skrivit till Selma härifrån får man ta med en nypa salt.
Så, ja, det var därför jag tog en taxi till San Bernardino. Greta Garbo och de andra historierna som Oswaldo försåg mig med var mer grädde på moset.
I sin bok avslöjar hon att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:
”vid stranden af denna sägenomsusade sjö (Ypicaray, min anmärkning) ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”
Den lilla stugan finns inte kvar. Oswaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten. Det finns också en bana för den som vill testa balansen på rep mellan träden en bit högre upp.
– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Oswaldo, som också satt upp en informationstavla om vad man kan förväntas få se.
Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver vidare:
”här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig alltsom oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”
Här får hon legenden om sjön Ypicarai berättad för sig. Den ska jag inte trötta er med. Den är ganska lik andra legender om andra sjöar och naturiga platser med själar. Namnet Ypicarai lär betyda Herrens sjö, eller den Heliga sjön.
Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räckte för att Oswaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.
Oswaldo Coda säljer ut inventarierna på Hotel del Lago. Tysktalande San Bernardinare står på kö för ett litet minne av ett av Sydamerikas mest legendariska hotell.
Nu slår hotellet igen i mars och när Oswaldo lämnar, skruvar ner alla tavlor och skyltar och säljer ut lösöret, är frågan om det betyder slutet på en av Sydamerikas mest legendomspunna hotellrörelser någonsin.
Jag har gjort flera reportage om Ida Bäckmann och hennes resor. Hon är i Sverige mest uppmärksammad för sin relation till den sinnessjuke Gustaf Fröding som hon ville gifta sig med och brevväxlingen med Selma Lagerlöf. Svenska litteraturvetare har först fördömt henne men under senare år har man gett Ida Bäckmann upprättelse och både boken om Fröding och den om Lagerlöf räknas nu som betydande verk.
Som resande kvinnlig skribent har hon få, om ens någon, motsvarighet under förra sekelskiftet och hennes böcker är guldgruvor för sådana som mig som gärna reser både i geografi och historia.
Ida Charlotta Bäckmann (1867-1950) levde slutet av sitt liv i en enslig stuga i Närke, trött och besviken på kulturparnassens avståndstagande från hennes livsverk.
En annan intressant gäst på Hotel del Lago var postflygaren Antoine de Saint-Exupéry. Även han drogs dit av en kvinna…
I måndags morse fanns det bara en gäst på hotellet. Ett bord var dukat för frukost i den matsalen. Mitt.
Mats Weman skrev boken 1979 – när Malmö FF var näst bäst i Europa. En fantastisk och inträngande skildring av en smått otrolig fotbollsresa som skåneklubben gjorde då man gick till final i Europacupen för mästarlag.
Han kunde ha skrivit uppföljaren 1980 – när Malmö FF var näst bäst i världen.
Thomas Sjöberg exponeras i foajén hos Club Olimpia i Asunción.
Men MFF har av någon anledning aldrig dragit några växlar på att man faktiskt spelade en inofficiell final om världsmästerskapet för klubblag. Det som kallas Copa Intercontinental i Sydamerika. Vinnarna av Copa Sudamerica (nu Copa Libertadores) och Europacupen möttes i en finalserie om två matcher för att kora ”världsmästarna”.
Den 2 mars för 43 år sedan vann Club Olimpia i Paraguay Copa Intercontinental på sin hemmaplan i Asunción inför 46 000 åskådare. Segersiffrorna skrevs till 2-1. MFF:s mål gjordes av Ingemar Erlandsson. Matchen spelades alltså 1980, men cupen räknas för 1979.
Olimpias värld är så svart och vit att till och Coca-Cola har fått lämna sin röda färg.Estadio Manuel Ferreira.
Dagen firades i Asunción. Nya bilder på klubbens instagramkonto och de spelare som är i livet bjöds på middag. Siempre campeones del mundo, alltid världsmästare.
I november 1979 hade Olimpia vunnit med 1-0 i den första matchen i Malmö.
De svartvita stolarna bildar årtalet 1979. Då blev Malmö näst bäst i världen.
Anledningen till att Malmö FF spelade de båda matcherna var att Nottingham Forest, som besegrat MFF i Europacupfinalen, avstod sin plats till förmån för skåningarna.
– Detta är paraguayansk fotbolls största framgång och klubbens stoltaste ögonblick någonsin, säger Olimpias presschef Joel Barrios.
Ett uttalande som bär syn för sägen. Trofén står exponerad i ett glasskåp i ett hörn av klubbens butik så att alla kan ta en selfie av sig och världsmästarbucklan. På dagens arena, Estadio Manuel Ferreira där allting är i klubbens färger svart och vitt bryts de vita stolsraderna av svarta stolar som avbildar såväl klubbens största troféer (tre gånger vinnare av Copa Libertadores, den sydamerikanska mästarcupen) som årtalen för segrarna.
1979 är för evigt inpräntat i klubbens historia.
När 43-årsjubiléet inträffade överlämnade jag som gåva från MFF två matchtröjor, signerade av kämparna Tore Cervin och Jan-Olov Kindvall som deltog i kampen om världsmästerskapet. Tröjorna får nu en hedersplats i Club Olimpias museum, för även om Thomas Sjöberg fäktar med armarna på en stor bild i entrén till klubbens kontor och cuplokomotivet Olimpia med nummer 1979 tuffar ut en slinga himmelsblå rök, så är Malmö FF förvånansvårt frånvarande i den här ständigt pågående yran. Det har vi nu ändrat på. Jag tror till och med att klubben blev lite glad över uppmärksamheten på 43-årsdagen och för mig blev det ett äventyr i raden.
Presschefen Joel Barrios med Olimpias senaste trofé, en matchtröja signerad av J-O Kindvall och Tore Cervin som båda spelade matchen om världsmästerskapet.Bucklan står tillgänglig i klubbens souvenirshop så att alla kan ta en selfie.
Himmelsblå rök ur cuplokomotivet Olimpia kan vara en passning till Malmö FF. I övrigt är den svenska klubbens roll väldigt anonym.
För en tid sedan skrev jag om den argentinske filmregissören Leopoldo Torre Nilsson som har en stjärna på Buenos Aires Walk of fame på Avenida Corrientes. Det kan du läsa här.
Där var jag skeptisk till källor som ville göra Leopoldos mor Clara May Nilsson till – född av engelska föräldrar med svensk bakgrund. Det stämmer inte alls.
I min hand har jag sonen Pablo Torres bok La ensoñación del biógrafo som inleder med att skriva om farmor så här:
”Varje söndag, i det lilla Malmö, gick min gammelmorfar Sven den isiga stigen från sitt hus till kyrkan, praktiskt taget med hela familjen på sina axlar…”
Pablo Torre är tredje generationen filmare i släkten Torre Nilsson och hans båda barn har gått samma bana. Av boken som han gav ut 1999 har han också gjort en film med titeln La mirada de Clara där han speglar sin berömde farfar och far ur farmors perspektiv.
I dag för 46 år sedan avled den danske författaren Leif Panduro i en hjärtattack. Jag har läst en del av honom och för tidningen Ikoner skrev jag för ett antal år sedan det här reportaget om hans tid som tandläkare i Osby.
På gårdsplanen utanför huset på Industrigatan i Osby står en engelsk Triumph Mayflower. Lille Ole pillar i gruset. Den svartvita bilden tar pappa Leif någon gång i början eller mitten av 1950-talet.
Leif är till vardags tandläkare på Folktandvården i Osby. Han garanterar skolbarnen att det inte ska göra ont när han borrar så därför bedövar han gärna och är frikostig med lustgasen. I tankarna är han däremot långt från kliniken. Bara en handfull år senare har han också lämnat den karakteristiska doften av mottagningens antiseptikum, det skärande ljudet av borren, skramlet av instrumenten mot den rostfria brickan och de spottande och sköljande patienterna.
Leif Panduro vid tandläkarstolen på Folktandvården i Osby. (Foto: privat)
Han hette Leif Panduro och blev en av Danmarks mest uppmärksammade och definitivt mest älskade författare. Leif Panduro kallades en ”välfärdens clown”. Han häcklade i sina böcker, och i den stora produktionen av TV-dramatik, den vilsna danska borgerligheten i det samhälle som snabbt ställde om från krigets torftighet och små omständigheter till den nya sköna, expansiva och trygga värld som växte fram under 1960-talet. Trygg men ändå otrygg.
När förhållandena runt omkring snabbt utvecklades materiellt hann människorna inte med. Är det galenskap att inte orka med sig själv? Att inte förstå och förmå anpassa sig i den nya rollen? Frågorna blev centrala i Panduros produktion. Och det var också essensen i Panduros eget liv.
Galenskap i olika former var hans följeslagare sedan han som Leif Thormod Petersen föddes av mor Anne Johanne i april 1923. Pappa hette Aage Petersen och när Anne Johanne kom hem från BB hade han redan en ny käresta. Han lämnade familjen för gott. Skilsmässan tog Anne Johanne hårt och hon togs in för vård på en psykiatrisk klinik. Två år senare bytte Anne Johanne tillbaka till sitt flicknamn och Leif Thormod Petersen blev Leif Panduro. Som treåring hamnade han på barnhem. Namnet Panduro härstammade från en spansk dragon, Isidoro Panduro, som akterseglades på Jylland när Napoleons spanska trupper skeppades hem till Spanien av engelsmännen 1808. Panduro betyder hårt bröd.
Efter barnhemstiden växte Leif Panduro upp hos sin stränge morbror Gregers. Under andra världskrigets slutfas gick Leif Panduro in i den danska motståndsrörelsen. Hans pappa Aage Petersen avrättades 1944 av samma motståndsrörelse för samröre med nazisterna. Leif själv blev vådaskjuten i magen den 6 maj 1945 och han hade livet igenom svårt att tala om kriget. – Jag hade hela tiden känslan av att ha varit skyldig, sade han 1976, när han för första gången offentligt berättade om sin hållning till kriget och ockupationen. Sin egen skottskada upplevde han som ett straff.
Redan tidigt hade han skrivardrömmar. Han ville bli journalist, men onkel Gregers pekade med hela handen ut vägen till Tandläkarhögskolan. Och så fick det bli. Där träffade han Esther Larsen, de gifte sig, och i november 1949 reste paret Panduro tillsammans med kollegan Eiler Steffensen till Borås för att tjäna pengar. Den svenska folktandvården hade stort behov av utbildade tandläkare. I åtta månader kamperade de tre danska tandläkarna ihop i Borås. De levde gott. Gick på Elfsborgs hemmamatcher på Ryavallen, skaffade sig oljefärger och började måla och Panduro köpte sig en motorcykel. Det var också här i Borås som Panduro trevande inledde sin författarkarriär. Han skickade ett manus utan titel till Wivels förlag i Danmark som emellertid refuserade det. Manuset är borta för alltid men Panduro har i efterhand beskrivit historien som ”en anemisk version” av det som senare skulle bli en av hans stora succéer – romanen ”En galen man”. Efter Boråstiden tog Esther och Leif över en klinik i Söborg i Danmark, men det gick aldrig särskilt bra. Det var svårt att få rörelsen lönsam och Panduros intresse för tandläkeriet var minimalt.
Redan 1952 vände paret, nu med nyfödde sonen Ole tillbaka till Sverige och folktandvårdens fasta avlöning. De hamnade i Osby i norra Skåne. Med till Sverige följde barnpigan Käthe Andersen. Hon berättar hur Leif Panduro en kväll kom ned till henne i kollektivhuset de bodde i och frågade om hon ville följa med till utlandet. Hon hade då i perioder suttit barnvakt åt Ole. – Han tyckte jag hade så god hand om barn, säger Käthe, som följde med till Sverige och det stora äventyret. När jag mer än 50 år senare träffar henne i hennes lägenhet i Osby heter hon Svensson. När Panduros flyttade hem stannade hon kvar, gifte sig och skapade sin egen framtid i den göingska köpingen.
Hennes minnesbilder från tiden hos det ovanliga tandläkarparet är många och skarpa. Hon berättar hur Leif skulle möta henne vid järnvägsstationen i Osby men när hon steg av tåget fanns inte en skymt av honom. – Han satt på järnvägshotellet och drack. Så han hade glömt tåget, berättar hon. Leif och Esther Panduro etablerade sig snabbt i Osby. De trivdes förträffligt och tandläkaren passade som en träkloss från Brio in i ortens societet tillsammans med bland annat bankdirektören, möbelhandlaren och hotellägaren. Sällskapslivet i Osby fick en kick av den annorlunda, runde, lille tandläkaren och författaren in spe. Varje onsdag eftermiddag var det badminton. Och trots sin kroppsliga otymplighet sopade Leif Panduro banan med sina motspelare. När det blev Osbymästerskap gick han till semifinal.
Efter badmintonmatcherna blev det fest. Esther Panduro minns festerna mycket väl. Hon och damerna fick förbereda bjudningen under tiden som herrarna slogs om fjäderbollen. Leif var glad i sprit och det gick minst en trettisjua per man varje onsdag. – Jag förstår fortfarande inte idag hur de kunde ta sig till jobbet dagen efter. Men det var aldrig någon som inte gjorde det, berättar hon när jag träffar henne i huset i Asserbo dit de flyttade några år innan Leif Panduro gick bort. Det dracks groggar i ölglas. Panduro älskade att vara i centrum. Han dansade ”balett”och flirtade med damerna, som såg honom som kramgo. Misstankar fanns ibland om att inte allt var så oskyldigt som det såg ut. Käthe Svensson minns också festerna. Och hur hon fick ta plats i baksätet på Mayflowern när Leif körde till Hässleholm och Systembolaget för att bunkra sprit till bjudningarna. – Han var ingen van bilförare. Jag åkte med för att sitta i baksätet och tända hans cigaretter. Han vågade inte släppa ratten med händerna, berättar hon.
Panduro älskade att chockera. Att fylla ut den pajaskostym som han så gärna axlade när han deltog i Osbys småborgerliga värld. John Christian Jörgensen som skrivit en tjock biografi om Leif Panduro kallar honom till och med en sensation på den lilla orten. Han hade inte bara udda, radikala åsikter utan uppförde sig också så att han förblev ett samtalsämne i Osby för många år framåt.
Esther Panduro: – Det fanns mycket plats i Osby för stollerier. Hans barnuppfostran, förutom sonen Ole föddes nu också Morten, var milt sagt liberal. Panduros vän, bankdirekör Pär Hagström, fick till exempel höra att ”om pojkarna vill kissa i skrivbordslådan, ja, då får de också kissa i skrivbordslådan”. Men alla gillade inte Panduro. Slampen till exempel. Han avslutade oftast kvällarna med att sätta tänderna i byxbenet på den hundrädde Panduro. Kollegan Gunnar Hall var Slampens husse och han har berättat för mig hur Leif Panduro slutligen trodde sig kunna betvinga Slampen. Han studerade Konrad Lorenz ”Hundpsykologi” och gladde sig sedan en hel kväll åt det bedrägliga lugnet. Tills Slampen fick ett återfall och gav tandläkaren ett rejält blåmärke i akterpartiet. – Hvad fanden hjälper det att jag läste Lorenz när inte Slampen har läst den, sa Panduro, enligt Gunnar Hall.
Panduro skapade sig en roll i Osby. En roll som sedan i olika skepnader återkommer i hans romaner. I breven hem till kusinen Ole Gottschau i Danmark drog han sig inte för att driva med livet i den lilla landsortsköpingen. Han skrev: ”Här i Osby står tiden stilla. Prästen har fått en ny underprotes och en lastbil körde i nattens mörker genom järnvägsbommarna. Det har vi nu pratat om det senaste kvartalet…” I breven till Danmark anar man förstudier till det som senare blev debutromanen ”Aj min guldtand” som handlar om en tandläkare i en liten dansk provinsstad. En skildring som balanserar på gränsen mellan idyll och satir. John Christian Jörgensen kallar debuten för ”en besynnerlig blandning av filosofi och kåseri med utgångspunkt i novellens grundidé om livets irrationalitet”. Men han poängterar samtidigt det märkliga faktum att romanen som verkar skriven av en gammal mysfarbror i verkligheten författats av en människa i djup kris. Boken, som kom ut 1957 då Panduros flyttat tillbaka till Danmark och Esbjerg, blev också ett genombrott för Panduro. Men han hade publicerat sig redan under Osbytiden genom novellen ”Regalierna” som togs in av Politikens Magasinet i september 1952.
‘När Esther var gravid med den andra sonen Morten skrev Panduro en samling noveller ”Min lille dreng” om sin samvaro med sonen Ole. Novellerna publicerades först tio år senare i en veckotidning. Han delade sin tid i Osby mellan kliniken – han trivdes aldrig som tandläkare, säger Esther Panduro – och skrivbordet. Han skrev och skrev och skrev. Skrivmaskinen krånglade så att han vägrade göra slutbetalning på den. För vännerna påstod han att det inte var något som skulle publiceras. Han slätade över. Men hemma på Infartsvägen var det blodigt allvar. – Ros. Han ville alltid ha ros och bekräftelse på att det han skrev var bra, berättar Esther Panduro.
Blev det inte som han hade tänkt så var han snar till att leva ut sin ilska. Käthe Svensson minns hur han kunde springa ned för trapporna i huset och ut och sparka på bilen i sitt raseri. – En gång satt han och skrev, men skulle gå ut på balkongen och hämta luft. Då fastnade gardinen på hans axel. Han blev så arg att han drog ned gardinstången och knäckte den över knäet. Esther och jag blev så rädda att vi flydde in på mitt rum, säger hon. Käthe Svensson var inte helt glad över den blivande författarens uppträdande. – Han sov aldrig. Han rökte stora feta cigarrer som låg överallt. Han skällde, gormade och svor. Han var en buse, säger hon. Ole Panduro, som bara var fem-sex år under Osbytiden, säger idag att han mindes sin pappa som rastlös.
Leif och Esther Panduro tillbringade två omgångar på folktandvården i Osby. I mellantiden försökte han sig än en gång på en egen klinik i Esbjerg. Det gick inte nu heller. Hans intresse för tandläkeriet var så svalt att han bokade av patienterna för att istället gå på fotboll eller spela golf med kollegor. Räddningen blev när vännen i Osby, möbelhandlaren Holger Tufvesson, ringde och sa att de ville ha makarna Panduro tillbaka till Osby. Två kommuner gick samman och finansierade deras bostad. Så Panduros återvände till Göinge.
Det fanns också en allvarligare baksida på den glamorösa tillvaron i borgerlighetens Osby. Den kluvenhet som han senare så väl beskriver i sina böcker red honom som en mara. Hans krav på bekräftelse var enorma. Samtidigt som hans vänner upplevde honom som en frisk fläkt och en gamäng var han i själv verket både desorienterad och olycklig. Han reste regelbundet till sin psykoterapeut i Köpenhamn, Sigurd Naesgaard, som med lika portioner faderliga samtal och antabus försökte bryta detta olyckliga mönster som han såg som ett klart hot mot både Panduros hälsa och äktenskap.
Under en påskhelg i mitten av femtiotalet reste han ensam till Köpenhamn och gömde sig i en lägenhet. Här hittades han av värdinnan omgiven av en mängd spritflaskor och till synes berusad intill medvetslöshet.
Den bästa terapi som Leif Panduro kunde få var i sitt skrivande. 1965 skriver han själv i Politiken inför lanseringen av sin kanske mest omtalade roman ”En galen man” att ”det verkar som om man är uppdelad i två halvor, varav den snälle i stort sett håller styr på den elake tills DET SKER NÅGOT! Det är samma Old Story – det nya består bara i att den ska formuleras igen och igen, så nutida som möjligt…” Han påpekar också att den nya boken i stort sett handlar om samma sak som föregående, och den dessförinnan. Panduros produktion, allt som allt tolv romaner och ett stort antal radio- och TV-teater, har oftast denna kluvenhet i det moderna samhället som tema. Människor som inte passar in.
1957 lämnade Leif Panduro Osby för gott och flyttade tillbaka till Esbjerg. Samma år kom den första romanen. Men inte förrän i mitten av sextiotalet blev den galne tandläkaren från Osby författare på heltid. – Även när det gick bra för honom var han ängslig över att framgångarna skulle ta slut, säger Esther Panduro. Han behöll livet ut kontakten med vännerna i Osby och minnena från tiden där. I ett brev till Pär Hagström, bara några år före sin död 1977, skriver han att de ofta tänker på de glada dagarna ”då Holger flyttade norra järnvägsporten en dryg meter söderut med sin Chevrolet och då vi dansade modernt hos Sundins med groggar i den ene handen och sköna kvinnor i den andre…då en man var en man och en butelj innehöll 100 centiliter”.
Leif Panduro avled av en hjärtattack i januari 1977, bara 53 år gammal.
Mitt första år som pensionär etablerade sig inte i topp tre på världshistoriens lista över de allra roligaste men i min egen lilla ankdamm har jag paddlat på tämligen bekymmersfritt och carpediemat med fokus på glädjeämnena.
Inledningen var inte så rolig då mor gick bort i januari, men hennes sista år var inget värdigt liv, så övergången till nästa tillvaro var en befrielse. Inte minst för henne själv. Hon hann fylla 93.
Gertrud Persson (Thell) 1929-2022
Familjen fylldes istället på i maj då Malmöpågen Sixten Stig Villy gjorde entré på scenen. Barnen, deras partners och barnbarnen har alla ett driv, en nyfikenhet och bildning som är en ständig källa till glädje och stolthet.
Själv har jag utnyttjat att den värsta cirkusen kring pandemin lagt sig och gjort det både möjligt och mer njutbart att resa igen och lära mer om världen och oss som bor här.
I april tog jag Sigge o for iväg till Northumberland i England för att besöka Lindisfarne och traska en bit längs Hadrianus mur. Historiska vingslag och brittiska oväder.
Månaden efter tog jag mig slutligen till Armenien. Det var mycket intressant. Varmt och skönt och härliga möten med människor. Från Istanbul for jag hem landvägen med tåg och buss, via Sofia, Belgrad, Budapest, Berlin och Sassnitz till Ystad.
I augusti for Sigge och jag till Harz för att vandra i bergen där. Det fina vädrets baksida slog mig i magen när jag såg hur torkan hade tagit stora delar av skogen. Under min vandring ackompanjerades jag av helikoptrar som arbetade med att släcka en mindre skogsbrand. Vad gör vi med vårt klot?
Alltså borde man avstå från att sätta sig i flygplan igen. Det har jag inte gjort. Men när jag bestämde mig för att göra en långresa igen så tog jag i alla fall först tåget till Amsterdam. En klen kompensation i klimatkampen men även små steg i rätt riktning gills.
Sedan blev det stopp på Curacao, i Panama, Cartagena och Quito innan jag för någon dag sedan gick i mål i världsmästarlandet Argentina och trängdes med rusiga porteños i euforin på paradgatan 9 de julio i firandet av tredje titeln.
Jag känner mig hemma här. Bara några kvarter från där jag och Hjalmar bodde för tolv år sedan. Nu ska jag chilla och njuta av värme, vänner och folkliv för en tid.
Under första året som pensionär har ändå en del reportage yxats ihop. Boken Djävulens kök med berättelser från världens vimmel gavs ut under hösten och sedan kom Ruts revansch som ljudbok. En historia jag skrev för en handfull år sedan tillsammans med vännen Bill Hugg.
Gamla vänner värmer, som Clas och Anneli i Buenos Aires. Nya dyker upp i jordens alla hörn. Staša i Belgrad, Christer i Panama City, Marcela och Mayo i Quito, för att nämna några. Hemma i Ystad har jag syrran, hela kultur/biogänget, yoga-Jullan, Shifteh och Emil i Lund, Micke och lockerroomkompisen på gymmet, Patrik, och alla ni på facebook, att stötta mig på när åskan går.
Om allt det tråkiga med elpriser, inflation och räntehöjningar, krig och högerextrema som försöker ta över den politiska estraden så citerar jag den ecuadorianske konstnären Oswaldo Guayasamín som jag ”lärde känna” under mina dagar i Quito. Han sade:
”Du tycker det är för jävligt att du inte har några skor tills du möter den som inte har några fötter.”
Långt från den internationella storscenen, på lokalsamhällets smalgator har det utan varken pukor eller trumpeter frigjorts en alldeles ny ljudbok att fylla etern med.
En feelgoodhistoria med titeln Ruts Revansch.
Det är min gode vän, den mycket begåvade skådespelaren Bill Hugg i Malmö som med humor, värme och känsla för människor berättar den här historien tillsammans med mig.
Tre damer i pensionsåldern, röda Rut, gula Gullan och gröna Alice bestämmer sig en dag för att hämnas på alla de som år efter år gjort sitt bästa för att topprida dem. I bakgrunden hålls farbror blå. Allting utspelas i för Ystadsborna kända miljöer. Det slutar i en hejdlös roadtripp norrut.
Boken skrevs för en handfull år sedan, men ges ut först nu av Vibery Audio Books. Du hittar Ruts Revansch på alla de ställen där du kan ladda hem ljudböcker, om de så heter Bokus eller Storytel eller vad det är.
Idag, den 6 november, minns vi Gustav II Adolf, den ende svenska kung som fått tillägget ”den store”. Han rövade, slogs, våldtog och brände i Skåne, Polen och Tyskland tills han föll av hästen i Lützen den 6 november 1632. Men han hade också andra sidor. Här ett utdrag ur min bok Djävulens kök:
Härjandet var inte bara död, plundringar och elände för de inblandade. Nils Ahnlund berättar i sin bok Gustav Adolf den store om charmören Gustav Adolf. Om dans och fester i Frankfurt och Nürnberg, om hur kungen klädde ut sig till värdshuspojke på en maskerad i Mainz och på en bal i Augsburg den 30 maj 1632 gång på gång dansade med den vackraste flickan, jungfrun Anna Maria Bresler:
”Då han nådigast smekte den unga sköna, rev hon i sin blyghet några hål i kragen, varpå han skänkte den åt henne som ett minne jämte några smycken.”
Gustav Adolfs dotter, sedermera drottning Kristina, lär vid tillfälle ha uttryckt om sin far att han älskade kvinnorna, kanske för mycket. Även mat älskade han och blev med tiden rätt fet. Dock lär han ha varit mindre benägen på alkohol. Kristina sade att ”han drack, ej av egen böjelse utan av statsskäl”.
Vännen Kjell E Genberg har skrivit omkring 300 böcker. Trots det tar han sig tid att läsa en kollegas alster och skriva en anmälan om Djävulens kök på populärkulturens parnass dast.nu.
Utdrag: ”Boken innehåller så mycket om både triviala och omstörtande händelser att man emellanåt måste lägga den ifrån sig och börja tänka själv, något jag tror är en av författarens avsikter med sitt skrivande.”
Djävulens kök har jag ett antal hemma. Den kostar 180 kr och plus frakt i Postnords blå påse M á 63 kronor kostar det 243 SEK att få hem 280 sidor läsning. 68 reportage och reflektioner från världens vimmel. Lägger du till en hundring kan jag, utan att höja portot, stoppa med en av titlarna:
GUYANA – rapport från ett falnande eldorado (2021)
Den falske ingenjören, svenska spår i Argentina (2019)
Till fots genom Europa (2016)
Recensenten Thomas Nydahl gillar särskilt berättelsen om tågresan från Istanbul till Sofia. Bilden från södra Bulgarien.
Memorabilia från oceanliners är ett stort samlarobjekt i världen. Störst av allt är ju Titanicgrejor men det finns så mycket annat.
Jag är en allmän samlare av allehanda kuriositeter och blev naturligtvis själaglad då min goda vän Lisbeth för en tid sedan gav mig två grogglas från m/s Völkerfreundschaft.
Detta är en av de allra vackraste fartygssilhuetter som någonsin skådats på världshaven.
Hemmahamn på 1960-talet för Völkerfreundschaft var Rostock. Det var det kommunistiska DDR:s flaggskepp, lär ha varit fackföreningsägt och inte helt långt borta ligger jämförelsen med Hitlers enorma fritidsanläggning Prora på Rügen. Här skulle det arbetande folket få en tids semestermöjlighet och avkoppling.
Det går inte att jämföra detta vackra linjeskepp med någon av nutidens kolossbjässar till kryssningsfartyg.
Nu är det här vackra vita linjeskeppet som målats på glasen så mycket mer än bara en skuta från gamla Östtyskland. Detta är före detta m/s Stockholm, ett av Svenska Amerika Linjens flaggskepp, och det fartyg som rammade italienska Andrea Doria sommaren 1956 i Atlanten en bit öster om den nordamerikanska kusten. En fartygskollision som skrivit in sig i den transoceana historien. Fören på Stockholm rände in i sidan på Andrea Doria som sjönk efter elva timmar. Egentligen är det fel uttryckt då Stockholm i princip hade fått stopp på maskin då kollisionen inträffade. Det var Andrea Dorias babordsgir som lade skeppets långsida rakt i stäven på Stockholm.
Ett femtiotal personer omkom vid olyckan. De flesta direkt i samband med krocken. En fjortonårig flicka som låg i sin koj på Andrea Doria vaknade på fördäck på Stockholm sedan hon slungats ur sin bädd och över till det svenska fartyget. Hon överlevde med skavanker medan hennes syster omkom.
Stockholm såldes 1960 till DDR och blev Völkerfreundschaft. Sedan såldes hon vidare under en rad namn och det finns svallvågor efter henne fram till i fjol då hon lades upp under namnet Astoria.
Det finns flera böcker om Andrea Doria, bland annat en av Britt-Marie Mattsson, Andrea Dorias undergång (2006). Jag har inte läst varken den eller någon annan av dem. Det finns också massor av websidor om de här fartygen och om oceanliners i allmänhet. Det är bara att googla om man har intresse.
Mina oceanlinerssamlingar inskränker sig i övrigt till ett litet askfat från Svenska Amerika Linjen och en målning av Cunardlinjens Ascania från 1915. Den båten gick till botten under outredda omständigheter strax utanför Newfoundland 1918 med minsta möjliga besättning ombord. Alla räddades. Målningen är utförd av Anders Mattsson på baksidan av en reklamskylt för Påhlssons Choklad.
Kosmopoliten 