Blodiga biskopsmordet och Lyngsjö

Det här reportaget var det första i min serie om kyrkorna i nordöstra Skåne som publicerades i Kristianstads Journalen. Det handlar om Lyngsjö kyrka.


En mil sydväst om Kristianstad, mitt ute i det öppna landskapet och bara ett stenkast från riksväg 19, lyser den vitkalkade Lyngsjö kyrka i solskenet. En ensam liten bykyrka där byn till synes har dragit sig undan.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är detta en av nordöstra Skånes absolut mest intressanta kyrkor.

I fjol fick den världsrykte. Då ställdes kyrkans dopfunt ut på British Museum i London i flera månader. Den var utställningens bländverk och uppmärksammades i en lång artikel i The Guardian.

Det var ett blodigt biskopsmord i England år 1170 som gav Lyngsjö kyrka sitt världsrykte 850 år senare. Det kunde nog inte ens Tove Stenmästare fantisera om när han knackade fram det som närmast kan jämföras med en seriestrip om mordet på ärkebiskop Thomas Becket av Canterbury på kyrkans nya dopfunt någon gång i slutet av 1100-talet, som först grovskissats av en tysk mästare.

Kung Henrik II som anstiftade mordet pekas ut med namn och allt.

Frågan är varför just den berättelsen valdes som motiv på dopfunten, men visar det sig, det finns en koppling mellan Lyngsjö och Henrik II.

– Det kan ha med drottning Gertrud att göra, berättar Christina Martinsson, som varit kyrkvärd i Lyngsjö under många år och dessutom guidat i kyrkan. Hon är väl förtrogen med kyrkans alla hemligheter.

Drottning Gertrud hade ett påbrå som skulle platsat i vilken skvallerspalt som helst. Hennes pappa hette Henrik Lejonet och var hertig av Sachsen och Bayern. Hennes mor, eventuellt styvmor, hette Mathilde och var dotter till just Henrik II som beordrade mordet på ärkebiskopen av Canterbury.

Här pekas han ut – Henrik II

Det var den klassiska motsättningen mellan kyrka och stat som ledde till ärkebiskopens död. Thomas Becket såg påven som sin högste ledare och menade att kyrkan stod över den politiska makten.

Efter mordet fick kungen kalla fötter och ångrade sig djupt. Ett led i botgöringen var att berätta om mordet. Det gjorde såväl hans barn som barnbarn. Gertrud lär ha hållit till en del i Lyngsjö, som var en gård under Vä där hon också sägs ligga begravd. Lyngsjö låg längs den gamla pilgrimsleden och historien om mordet på den helgonförklarade Thomas skulle nå många just här.

Det kan ha varit drottning Gertrud som byggde kyrkan.

Det är inte bara dopfunten som Lyngsjö kyrka kan skryta med.

Framför altaret i koret finns ett antemensale, ett förstycke, som också har ett högt kulturhistoriskt värde. Eftersom det just nu är på restauration hos experter i Köpenhamn får Christina Martinsson beskriva det:

– Detta gyllene altare är det enda bevarade i Skåne. Ett enastående arbete i förgylld koppar och Maria med Jesusbarnet omges av bibliska figurer som Moses och Salomo och flera andra.

Konstverket är troligen tillverkat på 1150-talet av en tysk eller italiensk mästare som samtidigt arbetat med domkyrkan i Lund. Det kan ha varit en del i drottning Gertruds hemgift och på den vägen hamnat i Lyngsjö.

Antemensalet ställdes ut på Baltiska utställningen i Malmö 1914 och fick stor uppmärksamhet.

Ovanför altaret sitter kung Carl XI:s och drottning Ulrika Eleonoras namnchiffer. Tidigare satt danska kungars namn på platsen. Oscar II:s sigill hänger på läktaren.

När vi står vid altarringen i koret lyfter Christina Martinsson blicken mot taket. Väggarna är vitkalkade, men bakom det vita framskymtar det målningar som tros vara lika gamla som kyrkan. En del av dem ser man inte då ett nytt innertak döljer delar av målningar. Allt har varit överkalkat men fragment har försiktigt lockats fram igen.

– Det var först på 1950-talet som man upptäckte de här målningarna som sannolikt är gjorda av Finjamästaren, säger Christina Martinsson och pekar särskilt på bilden av en ängel som sitter över triumfbågen mellan kor och långhus.

Man vet egentligen inte vem Finjamästaren var, en dansk eller tysk kyrkomålare. Ett av hans främsta verk finns i Finja kyrka och av det har han fått sitt tillnamn. Finjamästaren levde under andra halvan av 1100-talet.

I norrväggen i koret finns en nisch i storlek av en garderobsdörr. Det är Dödens port som numera är igenmurad. En gång var Lyngsjö tingsort i Gärds härad och 800 meter norr om kyrkan, strax söder om stärkelsefabriken låg galgbacken. När den dödsdömde fått sista nattvarden leddes han ut genom Dödens port och vidare till galgbacken.

Den sista avrättningen i Lyngsjö skedde så sent som 1836. Det kan ha varit 19-årige Nils Månsson från Östra Sönnarslöv som hängdes efter rånmord.

Christina Martinsson berättar att kyrkan har haft en absid också tidigare, men att den är borta. En absid är en halvrund tillbyggnad av koret.

Kyrkovaktmästaren Henrik Kalling tar med mig på en guidad tur upp i kyrktornet. Jag vill se de båda klockorna. Framförallt den mindre av dem.

På väg uppför skrangliga och branta trätrappor stannar Henrik Kalling och visar mig var det en gång i tiden fanns en liten loge där förnäma kyrkobesökare, kanske ett kungapar eller någon storman, kunde sitta och följa mässan. Det är ett bevis på att kyrkan är en så kallad patronatskyrka. En storman kunde i princip hålla kyrkan som sin egendom, tillsätta prästen själv och kanske till och med få en liten inkomst.

Kanske var det ingen storman. Kanske var det drottning Gertrud.

Den stora klockan högst däruppe är ganska anonym och utan inskriptioner. Den lilla klockan är betydligt yngre. Den har skänkts av Pehr Peterson från Hommentorp som for till Amerika och blev en riktigt rik man i Chicago. Klockan lät han gjuta i New York och skeppa till det gamla landet.

Med inskriptionen:

Åt Lyngby kyrka af Peher S. Peterson, Chicago, A.D. 1889”.

När Kristianstadsbladet uppmärksammade den storstilade donationen låtsades man inte om felskrivningen utan refererade inskriptionen, troligen medvetet, att klockan dedikerats åt Lyngsjö kyrka.

Så fel det blev käre Peher…

Lyngby, öster om Everöd, har ingen kyrka. Förargligt, men mänskligt och få ser felskrivningen där klockan hänger i tornet. Stavningen av Pehr är också förvillad.

I vapenhuset, alltså alldeles innanför entrén till kyrkan, hänger sju träskovlar på den södra väggen. De är platta och vittnar om en gammal tradition som innebar att de anhöriga själva skyfflade jord över kistan i samband med en begravning. Sista gången skovlarna användes i Lyngsjö var 1923.

Här, alldeles vid porten, sitter också några minnesstenar inmurade i väggen. En av dem är gravstenen för häradsdomaren Rasmus Thomeson som begravdes inne i kyrkan 1690 och hans hustru Anna, som dog redan 1684. Rasmus far, Thomas Rasmusson, var anfader till den skånska släkten Trägårdh.

Där finns också en sten över en kunglig befallningsman som om jag tolkar det korrekt heter Anthoni Perment och dennes dotter som avled bara tolv veckor gammal i slutet av 1600-talet.

Står man ute, väster om kyrkan och spejar mot tornet ser man att det sitter tre siffror på väggen. 767. På den norra väggen, runt hörnet, sitter ettan.

– Det var en renovering av kyrkan 1767 då tornet förstärktes, det höll på att rasa, men jag vet inte varför årtalet har delats upp på det sättet som det har gjorts, säger Christina Martinsson.

Det ser en aning märkligt ut.

Kyrkan omges av kyrkogård med en del gravar. Från kyrkogården går det grindar ut, inte bara österut mot parkeringen, utan också i andra riktningar. Utgångar som bara leder ut på åkrar och fält.

– Det är så att byn Lyngsjö har legat med hus runt kyrkan tidigare, men att dessa försvann i samband med skiftet, berättar Christina Martinsson.

Kanske ledde till och med den västra entrén till vägen mot Hommentorps station.

I dag ligger byn Lyngsjö istället öster om riksväg 19.


Du kan hålla dig uppdaterad och läsa på krj.se. Just nu är tre kulturreportage om nordöstra Skånes kyrkor publicerade. De är Lyngsjö, Norra Ströö och Ivö.

Medaljchans?

Förslaget om att åter igen börja hänga medaljer om halsen på samhällsmedborgare som gör sig förtjänta av särskild uppmärksamhet är det mest korkade jag har läst. Om jag förstått det rätt funderar regeringen på det och förslaget kommer ursprungligen från Miljöpartiets Carl Schlyter.

Gärna medalj men först en rejäl pension, hette det en gång i tiden. I dag får man ändra önskan om en rejäl pension till åtminstone en anständig.

När jag skrev boken GUYANA – rapport från ett falnande eldorado gick jag igenom matrikeln över riddarna av Svärdsorden på jakt efter slavägaren C G Dahlberg i Surinam. Om man tidigare tvivlat på var Sverige stod i andra världskrigets inledande fas så finns där tillräckliga bevis.

Följande är ett kort utdrag ur min bok som du enklast köper hos Bokus.


Dahlberg och hustrun reser samma år som plantagen avyttras till Amsterdam för att stanna en tid och han sänder än en gång en stor samling naturalier i flaskor med sprit vidare till Stockholm och slottet, men nu heter kungen Gustav III och han har andra intressen än sin pappa.

Det hindrar inte att Dahlberg blir riddare av Svärdsorden i november 1775. Kanske får han upprättelse för sin insats vid Dalupproret många år tidigare. Svärdsorden delas ut till militärer. I matrikeln över alla de som utsetts till riddare av Svärdsorden hittar jag Carl Gustaf Dahlbergs namn på en lös lapp som lagts in i den handskrivna liggaren.

Där står det att läsa:

Förbigången riddare av Svärdsorden. 1775 den 27 november, emellan No 1770-1771.

Carl Gustaf Dahlberg, öfverste luitenant i Holländsk tjenst och Justitie råd i Surinam. Död 1781 den 6/9.”

Den kungliga svenska utmärkelsen Svärdsorden har många fina proselyter i matrikeln. Slagskeppet Bismarcks fartygschef Ernst Lindemann är en. Hermann Göring en annan.

Den handskrivna lappen som lagts in i matrikeln över riddarna av Svärdsorden och som bevisar att slavägaren CG Dahlberg mottagit medaljen.

Överhuvudtaget är matrikeln för Svärdsorden fullklottrad med tyskar under 1930- och inledningen av 1940-talet. Först därefter dyker enstaka namn för britter och amerikaner upp. Hittas hos Riksarkivet.

Tomte på loftet

Kyrkvaktmästaren Lars Bertilsson tar mig med uppför trappan i tornet. Högst upp hänger de båda klockorna. Vi stannar till alldeles ovanför själva kyrkorummet.

Jag har varit på kyrkoloft tidigare. Valvbågarna som ofta finns i kyrkan ser uppifrån ut som kupoler. Inte i Gumlösa kyrka. Man anar dem, men här är utrymmet mellan kupolerna utfyllt med den massa som dåtidens byggare använde för att foga samman sten och tegel.

Det blir ett hyfsat plant golv och loftet användes både som skyddsrum och som övernattning för pilgrimer, resande präster, munkar eller andra som inte fick tillgång till mjuka kuddar i prästgården.

På ett ställe syns ett tydligt avtryck av en fot. En naken fot i det som vi idag skulle kalla betongen. Inte ett vingslag men ett historiskt fotavtryck.

Man ser stortån och ytterligare några tår alldeles tydligt i fotavtrycket som hittats på loftet av Gumlösa kyrka. Är det en fransk byggarmunk som satt det – för över 800 år sedan? Vi vet inte.

När sattes avtrycket? Av vem?

Kyrkan byggdes och stod klar 1192. Gumlösa kyrka lär ha byggts av franska cisterciensermunkar, specialister på kyrkobyggen. Är det en av dem som trampat i fogmassan innan den stelnat? Vi vet inte hur gammalt det nakna fotavtrycket är. Vi vet inte vem. Vi vet ingenting mer än det vi ser.

Däremot kan vi föreställa oss, fantisera och tänka.

Jag tänker, den 21 april 2022: frös han inte om fötterna?


Reportaget om Gumlösa kyrka, upptäckten av det månghundraåriga fotavtrycket och annat spännande kommer avslöjas i Kristianstads Journalen den 23 maj. Häng på låset.

Tidigare har jag besökt Lyngsjö kyrka, Norra Ströö kyrka och i nästa vecka kan du läsa ett reportage om Ivö kyrka i Kristianstads Journalen. Läs den på nätet.

… i de öppna själarnas land

Hittade En gammal cylinderhatt, dikter av Nils Ferlin, postumt utgivna av änkan Henny i kompani med Bonniers skulle jag kunna tänka mig. Det mesta sedan tidigare opublicerat och det kanske det finns en orsak till. Men det finns sånt som slår an ändå.

Vad har vi så här att älta

vid sump- och vid deltasand.

Bryt upp! En dag ska vi tälta

i de öppna själarnas land.

(Nils Ferlin 1941)

Neuvy-Pailloux 2016.

Dags för trandansen

Reportaget om trandansen vid Pulken utanför Yngsjö skrev jag 2014, så bry er inte så mycket om datumangivelserna. Det har publicerats i en rad olika tidningar. Men NU är det dags att skåda tranor i Sverige igen.

Onsdagen den tolfte februari cirklade årets första trana över naturreservatet Pulken, en knapp kilometer norr om Yngsjö i Kristianstad Vattenrike.

Ett tidigt första kittlande vårtecken.

Ännu dröjer det några veckor innan de riktigt stora transträcken drar in över östra Skåne, och förvandlar våtmarken vid Pulken till ett böljande, skränande hav av hoppande, dansande tranor.

Pulken har blivit en tydlig utmanare till Hornborgasjön i Västergötland. Ändå började det som ett sätt att hålla tranorna borta, för de hade sedan länge rastat i horder på slätterna söder om Kristianstad.

Antalet tranor växte i Västeuropa. Med dem problemen.

– Bönderna tyckte inte om tranorna, som satte i sig stora delar av vårsådden. De försökte skrämma dem med allehanda medel. Det i sin tur gjorde fågelskådarna förbannade. Vi var tvungna att hitta en lösning, berättar naturvårdssamordnare Hans Cronert, på Kristianstad Vattenrike.

En trangrupp tillsattes 1997 och på lantbrukarnas initiativ beslutade man sig för att försöka leda bort tranorna från nysådda marker genom att lägga ut mat. Men tranorna begrep inte riktigt var de skulle äta.

– De letade efter nysådda fält, mörka ytor. Vi var tvungna att spela med, att bearbeta fältet som vanligt, för att få dem dit vi ville ha dem.

– Tranorna har ett inlärt beteende och nu har vi till slut lyckats etablera en vana hos dem, säger Cronert.

Det som sågs som en vild chansning för att bönderna skulle få ha vårsådden i fred blev en succé. Bönder och fågelskådare har blivit de bästa vänner.

Fram till mitten av 1990-talet var det ett försumbart antal tranor som övernattade vid Pulken. 2012 var det nätter då mer än 7 000 tranor var på plats.

– När det står 7 000 tranor därute på fältet. Då är det alldeles fullt.

Det säger Carl Christian Tofte och redan rösten avslöjar hur stort han värderar upplevelsen. Han är konstnär från Köpenhamn, men har köpt ett hus vid Pulken så att han kan slå upp altandörren och se hur tranorna seglar in över markerna med de långa smala benen utfällda som landningsställ.

– När jag såg på internet att det här huset var till salu ringde jag omedelbart och bjöd så mycket att jag var säker på att ingen annan skulle få det, skrattar han.

Han var beslutsam. Han skulle ha det till varje pris. Det har han inte ångrat. Tvärtom. Tranorna har han dessutom mer eller mindre fått på köpet. Då han flyttade in för sju år sedan visste han inte hur mäktigt varken transträcket eller turistströmmen var.

Under samtalets gång tar han ständigt upp kikaren och blicken läser av horisonten, eller försöker han förstå vad det var för en fågel som nyss passerade.

Fågelskådare sedan barndomen har Carl Christian Tofte kryssat 170 arter bara från den egna trädgården vid Pulken, med sådana som hökuggla, sommargylling och kohäger – en av tre observationer i Sverige – som de ovanligaste.

Carl Christian Toftes konst handlar uteslutande om fåglar. Det är inte alls bara tranor. Men fågeln, säger han, är den schablon han använder för att uttrycka sin konst. Han är mycket exakt i streck och färger.

Carl Christian Tofte

I ateljén ligger drivor av mer eller mindre färdiga akvareller. Det är rovfåglar, till exempel en hel serie havsörnar…

– Jag vill gärna åskådliggöra hur man enkelt kan åldersbestämma havsörnarna, säger han.

… eller grönskimrande kolibris och andra exotiska fåglar från Sydamerika…

– Jag håller på med en bok om fåglarna i Bolivia, berättar han, men i nästa andetag tvekar han om han ska hinna få den klar, för han vill ju så gärna göra en annan bok om rovfåglar i Skåne och Danmark.

Carl Christian Tofte är en intensiv personlighet och vecklar som dragspel upp sina fantastiska skissböcker som han bär med i fält. Pennteckningar, ibland färglagda, där varje ledigt utrymme fyllts med anteckningar kring just den observationen.

De böcker han illustrerat eller skrivit fyller en hyllmeter.

Kolibris i Bolivias regnskogar och pilgrimsfalkar över Pulken till trots, så vet han att han borde göra klart mer material kring tranorna. När de, och turisterna, kommer i slutet av mars och början av april, så blir det många besök i Carl Christian Toftes ateljé, och han hymlar inte med att det är hans bästa tid ur ekonomisk synpunkt.

– En bok om Bolivias fåglar tjänar man inga pengar på, ler han.

För tre år sedan kom han ut med boken Trandans. I fjol presenterade han och flickvännen Jessica Lee Hjort en liten folder som berättar om tranornas beteende.

– Det roliga är att det ofta är människor som aldrig bryr sig om fåglar som plötsligt står här ute med kikare och skådar tranor. Kan man då ge dem lite kött på benen så att de förstår mer av tranornas beteende så blir jag bara glad, säger han.

Om den omtalade trandansen skriver han i foldern att det är en social aktivitet som upprätthåller förhållandet mellan makar och familjegrupper. Alla tranor dansar, även de yngsta. De dansar själva, tillsammans med maken eller familjevis.

– Att få se tusentals tranor börja röra sig som i dans, då böljar landskapet, säger han förtjust.

Vid Pulken finns ett torn för transkådarna. Här sitter en rad informationsskyltar som berättar om tranorna och området. Pulken betyder pölen. Det var det enda som blev kvar i slutet av 1700-talet då Helge å sökte sig ett nytt utlopp i Hanöbukten och den gamla Yngsjön sjönk undan och försvann.

Det passar tranorna utmärkt.

– Det här är perfekt för dem. De har mat och de har en sjö, eller våtmark, som är tre-fyra decimeter djup och då kan de övernatta där utan att behöva frukta räven, säger Hans Cronert.

Den första tranan har alltså redan siktats. Ännu är det dock för tidigt att börja köra ut mat.

– De här första tranorna är häcktranor som ofta stannar i området. De kommer ensamma, lite tidigare och är lite tuffare än de andra som sedan fortsätter norrut, säger Cronert.

När är det då dags att mata dem?

– Det är ett avgörande man får ta. Det handlar om när lantbrukarna sätter igång med vårsådden. Om då tranor har börjat anlända kan det vara dags att trycka på knappen.

För att ingen ska belägga Kristianstad Vattenrike med att locka dit tranor så har man regeln att vänta tills vårsådden är igång. Matar ja – mutar nej!

Ungefär 3-4 tunnland mark är det som lantbrukaren Ulf Börjesson i Härnestad sprider ut korn på. Det blir omkring tio-tolv ton som tranorna får smaska i sig. Länsstyrelsen och Kristianstads Lagerhusförening står gemensamt för kostnaderna.

– Lantbrukarnas organisationer tror på det här och det är vi väldigt glada över, säger Hans Cronert.

Mindre glada är man kanske ändå i Västergötland, där Hornborgasjön länge har varit etablerad i ensamt majestät som trandansens Mekka i Sverige. Där är man fullt medvetna om de senaste årens ökande konkurrens från Pulken i Kristianstad Vattenrike.

– Det finns nog tranor till oss alla, skrattar Hans Cronert, men samtidigt erkänner han att det oundvikligen blir en viss konkurrens mellan de båda platserna.

Skillnaden är främst infrastrukturen kring spektaklet. Vid Hornborgasjön finns under den korta säsongen enorma parkeringsytor, mat- och pryltält och möjlighet att köpa vykort eller täljda trätranor.

Vid Pulken är p-platserna begränsade och förutom tranorna är den enda underhållningen de gånger då personal från Vattenriket eller Nordöstra Skånes fågelklubb guidar och grillar korv på platsen.

Danska bussresearrangörer har emellertid upptäckt att de numera kan göra dagsturer till Pulken för att skåda tranor och inte längre behöver göra tvådagarsturer som inkluderar övernattning.

– De danska turisterna är en betydande del. Självklart handlar det om turistpengar som nu inte når Västergötland, tror Hans Cronert.

I fjol var transäsongen sen och kort på grund av våren. Ändå kom fler än 7 000 besökare till Pulken för att titta på tranor och den bästa dagen, den 14 april, noterades nästan tusen besökare. Under en tiodagarsperiod var det mer än mäktiga tusen tranor samlade på fältet framför tornet.

När ska man då bege sig till Pulken i år för att ta del av skådespelet med de dansande tranorna?

– Just nu har jag fått rapporter att de i stora mängder håller sig kring Marburg i tyska Hessen, på sin väg norrut från Spanien och Nordafrika. Där rastar de och äter innan de tar nästa etapp och stannar till på Rügen innan de flyger över Östersjön och in i trakterna kring Ystad och vidare upp över Österlen till Pulken. Det bör ta några veckor, säger Hans Cronert.

De är också väderberoende. Tidig vår betyder tidiga tranor och tvärtom. Men årets första, den tolfte februari, var mycket tidig.

På altanen utanför huset vid Pulken står en väntande Carl Christian Tofte och spanar söderut över vårhimlen med kikaren.

Kristianstad Vattenrike noterar noggrant tranobservationerna på sin hemsida och när tranorna väl är på plats går också en webbkamera igång.

Du hittar alltihop på: www.vattenriket.kristianstad.se

Jag är inte död

Förra lördag kväll läser jag ut Ylva Floremans nyutkomna debattbok om äldrevården i dagens svenska samhälle Jag är inte död – jag är bara gammal.

På söndagsmorgonen nås jag av budet om mors bortgång.

Det blir någon sorts antiklimax.

Samtidigt ger det tid för eftertanke och jag känner att jag varit lyckligt lottad. Mina föräldrar flyttade in på äldreboendet, mor med begynnande demens och far allmänt sliten, för sex år sedan. Där har det i stort sett haft det bra.

Ylva Floreman tar upp den lätt Kafkaliknande situation som många anhöriga till äldre och dementa i Sverige idag hamnar i. Bara följande är en tankeställare:

”Min mor ringde en dag och var mycket upprörd. Hon hade fått en tid hos doktorn. Personalen hade sagt att hon inte var beviljad ledsagare. Varpå jag ringde samordnaren:

– Får inte min mor ledsagare till doktorn?

– Nej, hon är inte beviljad ledsagare.

Det blev ett antal samtal hit och dit och efter mycket om och men förstår jag att vi hade använt fel ord. Det heter inte ledsagare. Det heter medföljare.

– Jodå, medföljare har hon rätt till. Tina följer med henne.

Jag slet min hår. Hur ska jag som anhörig veta det man behöver veta när jag inte vet vad jag måste veta?”

Det är inte bara en rasande debattskrift om äldres och anhörigas situation i välfärdens Sverige. Det är också skrivet med humor och mänsklighet. Man blir ömsom betryckt, ömsom ler under läsningen. Ett måste för dig som har föräldrar som kräver vård. Du är inte ensam.

Läs själv: Jag är inte död. Jag är bara gammal. Ylva Floreman (verbal förlag)

Gertrud Persson (1929-2022) Bild: W. Persson

Kejsaren i Snogeholm

Snogeholm, en måndag i januari 2022. Väljer en kortare led, svänger lite hit och dit och går på en stig jag inte tidigare gått.

Spår efter vildsvinsbök, renrakade blåbärssnår, någon trädkrypare försvinner bak en stam. Det är lugnt men liv under ytan, där i skogen.

Då står den där. Stenen som berättar om Kejsar Wilhelm II:s jaktfrukost.
Han var inbjuden till greve Alfred Piper på Snogeholm för att skjuta (slakta?) av hjortbeståndet. Den tyske kejsaren fällde enligt samtida källor 28 bockar med kraftigt utvecklade horn.

I kvinnotidningen Idun fanns några bilder från tillfället. Där påpekas att:

”jakterna ha denna gång något hämmats af ett starkt regnväder, men jaktlyckan har det oaktat varit god och kejsaren hela tiden vid ett strålande humör, som naturligtvis förlänat en mycket animerad stämning åt de fester, hvarmed jaktpauserna utfyllts.”

Låt oss föreställa oss denna kejserliga jaktfrukost i en regnvåt Snogeholmsskog.

Notera den vågade bildbeskärningen av entrén till Snogeholmsslott i tidskriften Idun av 1899.

Wilhelm II har mest låtit tala om sig som en krigshetsare som var den som fockade Bismarck då denne inte var lika intresserad av att bedriva kolonialpolitik. Wilhelm II lär få stå ansvarig för såväl de tyska folkmorden i Namibia som tyskarnas inträde i första världskriget. Efter det kriget fick han själv snöret i den tyska novemberrevolutionen och fick flytta till Nederländerna. 

Även vid Skabersjös gods lär kejsaren har ägnat sig åt jakt och trots regn och rusk så kom han tillbaka 1902. Från den turen finns dock ingen minnessten.

Det här minnesmärket ett stenkast från kejsarstenen vittnar om humor och andra tider i slottsskogarna.