En officer och en gentleman

RADIOMINNEN 7

Min inställning till det militära har alltid varit tveeggad. Trots det har jag gjort försvarets kanske snabbaste karriär.

Vi tar det från början.

Eftersom jag körde i telegrafistprovet var jag tvungen hitta något annat lättsamt sätt att tillbringa värnpliktsåret. Jag blev kryptör. Efter utbildning på stabs- och sambandsskolan i Uppsala, (vilken fullträff för en ung beväring istället för att hamna i Skövde eller Sollefteå), fick jag tjänstgöra på milostaben i Kristianstad.

Efter en handfull år blev jag inkallad för repmånad.

– Jaha, här kommer vår nye lastbilschaufför, sade dom. Det var logistik i klass med Röda Armén. Två veckor i lingonriset i Sörmland alldeles veckorna efter Tjernobylsmällen gav heller ingen mersmak. Jag höll mig mest undan.

Det här tänkte jag inte upprepa så en god vän rekommenderade mig till informationsplutonen och nästa repmånad, då det var dags för storövningen Sydfront i Blekinge, steg jag in på P6 som menig av absolut lägsta rang för att utrustas och hämtade ut fältuniform och gradbeteckningar med tvenne stjärnor. Nu var jag officer och gentleman, löjtnant och reporter på Radio Sydfront. Gradbeteckningen limmades på skjortan minns jag. Olyckligtvis hamnade min uppochned.

Radio Sydfront gjorde ett så starkt intryck på byråkratin att det aldrig kom att upprepas. Vi var en svensk version av Forces Broadcasting Service, av Good Morning Vietnam, en hela den fria världens uniformerade röst. Framförallt var vi den vanlige soldatens sällskap, någonstans i Blekinge.

Det var ett litet gäng med bred erfarenhet av radio. Här mötte jag den radiomänniska som jag än idag sätter som den främste och jag har stött på ett antal. Proffset heter Bengt Grafström.

Han var vår programledare under veckorna vi sände Radio Sydfront. Tre programtider hade vi. Morgon, middag och kväll. Han sände allt. Utom en då han fick sovmorgon och jag vikarierade.

Vi var helt analoga. Hade inte ens CD-spelare. Bengt hade singelskivor i vinyl i en stor låda och två grammofoner. Under varje låt lyssnade han in och klockade introns sekunder till nästa som han sedan pratade in, perfekt tajmat. Jag var och är än idag imponerad.

Vi gjorde reportage om allt. Sånt majorerna propsade på och sånt de inte ville höra. Vi hade med villaägare som klagade på militärer som pallade deras äpplen, gjorde fula avtryck i naturen med tanksen, miljövänner och så vidare. I studion intervjuades militärbefälhavaren och andra. Det hälsades och önskades skivor. Det sköts och svors.

Vi närmade oss höjdpunkten, crescendot, då landets högste soldat skulle komma. Kungen.

Bengt och jag slog vad om en flaska whisky att jag skulle få kungen att berätta ett lumparminne i radio. Nu gick jakten på mitt största villebråd hittills i karriären.

Mångkonstnären Ove var min chaufför, tekniker och påhejare. Första kontakten togs i ett skogsparti nånstans i den blekingska ekskogen. Det var dukat till fest med långbord och vita dukar. Säkert vin och konjak också. Jag närmade mig kungens adjutant, Lennart Ljung, som tidigare varit ÖB men nu förvandlats till passopp. Jag presenterade mig och begärde intervjutid.

Han tittade lite konstigt på mig. Vilket kan bero på att jag stod i bara fältskjortan. Vi var inte inbjudna till festen, åt med mannarna och jag hade tömt snuskburken uppochned över vapenrocken med sås, potatis, köttbullar och lingonsylt. Möjligen även inlagd gurka. Därför trotsade jag de kyliga vindarna i bara fältskjorta.

På skjortan satt gradbeteckningen, två löjtnantsstjärnor och en pil. Och du vet redan hur den satt.

– Det finns ingen intervjutid. Gå bara fram och presentera dig. Han är juste. Det funkar, sade Ljung och kom undan merarbetet.

När alla hade dragit ut stolarna och satt sig ned dök löjtnant Tell upp i bara skjortärmarna vid kungens sida, drog igång bandaren, höll fram mikrofonen och mumlade:

– Jo, kungen, jag undrar….

– Inte nu. Jag ska äta nu.

Sa majestätet. Som efter maten for iväg i nån pansarvagn. Ove och jag efter i en hyr-Saab. Kungen leddes runt tills de hamnade framför nån sorts bandvagn och det blev en stunds stiltje i verksamheten. Jag drog igång bandaren igen.

– Inte nu, vi ska åka nu, sade majestätet och klev in i vagnen.

Löjtnant Tell borde naturligtvis ha klättrat bakefter, men fick onda ögat av nån som utrustats med fler stjärnor på bröstet. Samtidigt bestämde jag mig för att fortsätta. Jag kunde alltid klippa ihop och redovisa kungens dag i fält:

Jag ska äta nu. Jag ska åka nu. O.s.v. Lite stackato kanske men i huvudsak korrekt.

Tredje gången däremot. I väntan på en helikopter som skulle ta hem majestätet till Silvia kom han inte undan. Någon lumparhistoria lyckades han dock inte prestera under några minuters samtal.

Bild: Peter Åklundh

Grafis och jag delade whiskyn solidariskt om jag minns rätt. Tyvärr har jag inga bilder på varken honom eller det andra gänget.

Radio Sydfront var unikt inte bara för att vi agerade totalt fritt från överheten utan också för att vi sände över hela Blekinge då armén köpt tid hos närradioföreningarna och kopplade samman Radio Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona. Ledningen för LRAB och Radio Blekinge blev gramse på försvaret och gjorde en anmälan då förfarandet bröt mot radiolagar. Mest var de nog bara avundsjuka.

Det kan finnas flera skäl till att det bara blev en Radio Sydfront men med det hade löjtnant Tell gjort sitt i rikets försvar.

Var kom den ifrån?

RADIOMINNEN 6

I efterhand kan det tyckas som en självklarhet att karriären tog mig till radion. Så var det inte. Jag var näringslivs- och arbetsmarknadsreporter på Kristianstadsbladet då jag en ledig söndag mötte en kollega på lokalradion, Radio Kristianstad, och spontant frågade om det inte fanns något jobb på radion.

Kristianstadsbladet var min tredje nyhetsredaktion efter Smålänningen och Gefle Dagblad. KB var ingen inspirerande arbetsplats de åren.

Två dagar senare hade jag lunchat med facket, träffat kanalchefen Åke Lind, förhandlat om lön med personalchefen i Stockholm och skrivit på kontraktet. Det var 1986 och jag var radioreporter.

Då var Radio Kristianstad en del av LRAB, Sveriges Lokalradio AB. Ett dotterbolag till SR med fullständig integritet. Nio år efter starten fanns det fortfarande en pionjäranda inom företaget. En vi-anda, optimism och självsäkerhet som genomsyrade företaget från ledningen med den blygsamma byråkratin på Kungsholmen i Stockholm till oss på stationsgolvet.

Något år senare lämnade LRAB-stationerna P3:s fönstergluggar och korta sändningstider och fick egna kanaler. Det blev närmast eufori och varje station profilerade sig på eget sätt. Radio Kristianstad blev småningom Guldstationen med fokus på 50- och 60-talsmusik och spelade Elvis en gång i timmen.

Jag var reporter och sände morgonnyheterna på måndagar.

Vi kånkade runt med Nagra rullbandspelare som vägde några modiga kilon, klippte och klistrade i banden för att redigera till färdiga inslag. Eller sände hf, alltså live med sändare i bilen eller i en mes på ryggen.

Det hade sina sidor då tekniken spelade spratt, kommunikationen med studion försvann eller intervjuobjektet körde iväg sedan antennen för att sända signalen till studion väl var monterad.

Statusmässigt var det ett snäpp uppåt att bli radioreporter. Det märkte man hos intervjuobjekten. Kommunpolitiker och makthavare var mer välvilligt inställda och vanliga människor hade större respekt för mediet. Folk ville gärna vara med i radio. Man blev trevligare bemött än som murvel för lokaltidningen.

Det var mycket roligare vara radiojournalist. Det var fortfarande den tiden då man kunde köpa en påse wienerbröd, åka ut till Fackens Hus, fika med ombudsmännen och få reda på vad som hände på företagen i området. Nyheter som aldrig hamnade i pressmeddelanden eller filtrerades av kommunikatörer.

Roligast i efterhand var nog den februaridag som jag sände direkt för eftermiddagsprogrammet från damernas vinklubb på äldrevården i Tyringe. Läkaren Christer Glader tyckte det var en bra idé med vinklubb på hemmet. Det tyckte damerna också. Om detta skulle rapporteras.

Åtta äldre töser var samlade hos 84-åriga Matilda. Rummet var tolv kvadratmeter. Det var 26 grader kallt utomhus. Det var 28 grader varmt i Matildas rum. Jag hade sticksiga långkalsonger och fick vänta alldeles för länge innan den legendariske programledaren Bosse Klaar introducerade det kommande inslaget så här:

– Jaha, Per Erik Tell, du känner dig väl som tuppen i hönsgården där du befinner dig…

Redan där sattes ribban för programmet som sedan urartade. Eftersom det dröjt hade damerna hunnit klämma dagens vinare, blivit fnittriga och hade omåttligt skoj åt hela radiopåhittet. Jag blev näst intill klappad i rumpan och kommentaren om dagens vin blev:

– Det var lite surt, men vi tar en skopa socker i för vi tycker om sånt som är sött. Därför tycker vi om dig.

Något klassiskt Perrolf till kaffet-program blev detta inte och när jag sjöblöt längs benen av genans, värme och långkalsonger rundade av med att sträcka fram en flaska vitt vin från vännerna på Radio Kristianstad får en överraskad dam som inte riktigt hajat vad som hänt slutrepliken i introt som Bosse Klaar tonar upp från studion:

– Var kom den ifrån?

Direktsändning på den analoga tiden hade den fördelen att det var tämligen besvärligt att få lyssna på inslaget i efterhand då det väl sänts. En lisa för mig ibland men ofta kom frågan:

– Jaha, när sänds det här?

Man kunde bara torrt konstatera att om de inte riktigt hängt med under intervjun så hade de precis missat den…

När Sveriges Radio insåg att lokalradion var succé strukturerades radioscenen om i Sverige och P4 var ett faktum. LRAB:s chefer fick nya jobb inom SR-koncernen och själv accepterade jag något motvilligt ett treårigt förordnande som nyhetschef.

Det var tufft ur många aspekter. Ett stort uppdrag i en ny organisation. Jag förhäver mig inte då jag säger att P4 Radio Kristianstad under några år var en av landets ledande lokala nyhetsredaktioner då vi hade otroligt många skickliga och erfarna reportrar och vikarier som idag gjort sig namn i Radiohuset på Gärdet och andra håll. En av dem är idag koncernchef på SVT, flera andra hörs dagligen i Ekot.

Vi skulle satsa på egen journalistik och inte räddhågat spana på konkurrenter och kollegor. Våra nyheter skulle vara så intressanta att lyssnarna inte saknade det som tidningarna eventuellt skrev om.

Efter tre år med magkatarr, koleriska utfall och synrubbningar klev jag ur nyhetschefskostymen och blev radiopratare på riktigt när vi drog igång nöjes-och kulturmagasinet Kaskad.

Finansminister Kjell-Olof Feldt intervjuas. (Bild: Ronnie Smith)

Stockholm-Motala

Jag vet inte om det fortfarande är möjligt att turistklättra i radiomasten på Bondebacka i Motala. Jag gjorde det för ett reportage i tidningen Kupé 2007.


RADIOMINNEN 5

Hallå Stockholm – Motala!

Det klassiska anropet går ut i etern från långvågsstationen på Bondebacka i Motala för första gången 1927.

Jämnt åttio år senare står jag och tittar respektfullt upp mot toppen på det ena av de 120 meter höga tvillingtornen. Säkerhetsselen sitter tajt runt låren och sakta börjar det klarna för mig vad jag har gett mig in på.

– Nu klättrar ni upp till första plattformen, där ni säkrar er med kabinhaken och inväntar mig, säger mastguiden eller klätterledaren Mikael Falkner.

Turism har blivit en upplevelseindustri. Varje kommun letar efter något unikt att marknadsföra. De turistansvariga i Motala behövde inte leta länge. Tvillingmasterna har varit en del av Motalas silhuett under många år.

Mellan de båda masterna har antennen hängt – som en jättelik kräftbur.

Sedan en handfull år tillbaka finns nu också möjligheten att klättra upp i den ena av de båda masterna.

Det är det jag ska göra.

Före klättringen fyller vi i en ansvarsförsäkran att vi är över 18 år, inte är hjärtsjuka, har epilepsi eller någon annan fysisk åkomma som skulle kunna orsaka problem under klättringen.

Svindel eller höjdskräck pratar vi inte om.

Vi är två klättrare den här dagen. Det är jag och Helene som fått klättringen i födelsedagspresent av sina systrar. Det kunde varit värre, säger hon. Det kunde ha varit bungyjump. Systrarna ler när vi kränger på oss säkerhetsselen som består av bland annat en kabinhake för att säkra oss och en vajerbroms som ska löpa i en stålvajer hela vägen upp.

– Den bromsar omedelbart om ni försöker backa, berättar Mikael Falkner.

Jag vet inte hur lugnande hans ord är. Men spänner hakbandet på den blå byggjobbarhjälmen i plast och tar första steget på den rejält svajande aluminiumstege som utgör den allra första delen av de 440 pinnsteg som bär upp mot toppen.

Klättringen sker på utsidan av ett av de fyra ben som masten utgörs av.

Aluminiumstegen, av helt ordinär villamodell, följs av en riktig trappa upp till den första plattformen. Där stiger jag ut, lätt darrig och andfådd, och säkrar med kabinhaken. Med nöd och näppe vågar jag mig fram till räcket och tittar ned när Mikael Falkner, som står kvar på marken, uppmanar till det.

Det känns högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlar bilder som magen reagerar på. Vi är bara blygsamma 16 meter över marken.

Vi har alltså ungefär 104 meter kvar!

– Det är här vi skiljer agnarna från vetet, säger Mikael Falkner med ett leende när han strax efteråt kommer upp på plattformen.

– Om någon inte vill fullfölja klättringen är det här det bästa stället att avbryta på, fortsätter han.

Klättringsledaren använder också den här första lilla delen av vår höjdartripp till att studera gruppens beteende. Hur säkra, eller rättare sagt osäkra, verkar vi? Hur ska vi grupperas?

Mikael Falkner klättrar alltid sist och den långsammaste klättraren går först, så att gruppen hålls väl samlad. Det är maximalt sju personer i varje grupp.

– Det får inte plats många fler på toppen, säger han.

Vi stannar en liten stund extra på plattformen. Meteorologerna har nämnt regnskurar och eventuellt åska och vi vill först se var det där blågrå molnet som ligger strax söder om masten tar vägen.

I bildens vänsterkant syns stegen vi följde uppför mastbenet.

– Det här är ju Motalas bästa åskledare. Det är ingen fara om det slår ned under vår klättring, men det kan kännas lite otäckt, säger Mikael och ler när han berättar hur det fräst i stolpen och han blivit varm om kinden vid ett åskväder.

Vi håller med om att det är onödigt.

Han bekräftar att det inte är helt ovanligt att nerverna sviker redan på första plattformen. Nästan tio procent av klättrarna väljer att avbryta här.

– De allra flesta som ångrar sig gör det för att de är osäkra och inte vill ställa till besvär för de andra klättrarna, för om de skulle vilja avbryta senare måste hela gruppen återvända till första plattformen, säger Mikael Falkner.

– Någon som flippat ut helt har vi aldrig haft, tillägger han.

Man är i gott sällskap om man bryter här. Det går en historia om hur TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten och efter uppdraget i det närmaste fick hämtas ned kallsvettig, darrig i knäna och blek från just första plattformen. Längre kom han aldrig.

Kallast var istället en 87-årig schweizare, den hittills äldste mastklättraren.

– Det bara visslade till så var han uppe, skrattar Falkner.

Det visslar inte direkt om oss. Men vajerbromsen fästs vid den stålvajer som löper mitt i stegen och nu finns det bara en väg – uppåt!

Nu klättrar vi nästan helt lodrätt upp längs mastbenet. Stegen utgörs av små pinnar på drygt 30 cm avstånd och det kräver en del kraft i armarna att sega sig upp.

Ganska tysta och koncentrerade fortsätter vi klättringen ytterligare ett dussintal meter. Mikael Falkner pratar på och vi svarar enstavigt.

– Det är ett tecken på oro och rädsla när det är tyst, säger han och babblar på om allt möjligt.

Vi pratar mer och mer.

Tittar ut över trädtopparna. Och när vi kommit ytterligare en liten bit på väg – kanske 30-35 meter upp – så försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig ju närmare himlen vi kommer.

Hela klätterleden upp är man ”inburad”. Med cirka 20 cm mellanrum sitter en stålring vilket gör att man klättrar som i en väldigt luftig tunnel. Och när man vill vila från klättringen är det bara att ta spjärn och luta ryggen mot ringarna. Det känns hur bra som helst.

Nu börjar man också intressera sig mer för omgivningarna och spanar in Motalas landmärken.

En kaskad skjuter ur ett vattenspel på Motala ström. Där ligger Motala Verkstad där stålmasterna en gång svetsades och nitades samman och där är Luxorfabriken som tillsammans med rundradiostationen gjorde Motala till Sveriges radiocentrum nummer ett en gång i tiden.

Det var redan 1923 som Axel Holstensson tillsammans med sin bror Karl satte igång och pillade ihop radioapparater hemma på vinden i Motala. En framgångssaga under många decennier som tog slut 2002 då fabriken slutligen lades ned. Då av Space Craft Incorporation som tillverkade digitala TV-boxar.

Det är en fantastisk känsla, en höjdare i alla bemärkelser, när man slutligen står högst upp på den knappt tre kvadratmeter stora plattformen. Vi är säkrade med kabinhaken i räcket och klart mycket lugnare än på första plattform långt därnere.

Tvillingtornet, lite grann från ovan.

Mikael Falkner pekar ut domkyrkotornet i Linköping ungefär 50 kilometer bort, Vadstena, Omberg och fästningen i Karlsborg på andra sidan Vättern. I klart höstväder ser man industrierna i Norrköping, nästan 100 kilometer iväg.

Solen tittar växelvis fram. Molnen är behagliga cirrusar och endorfinerna av klättringen hoppar och puffar i kroppen och man är lycklig, både över de fantastiska vyerna och över att man faktiskt övervann all höjdrädsla och tog sig ända upp. Det blåser lite och tornet svajar en aning, men vad gör det?

Väl på marken igen serverar Marianne från Lasses Turistservice ett glas cider och vi får diplom för ”visat mod, kraft och uthållighet vid klättring i Motala radiomaster”.

Det känns himla bra.

Klubben

RADIOMINNEN 3

I begynnelsen var DX-Club Space. Hobbyn kallas DX-ing. Det handlar i korthet om att lyssna på vanlig rundradio, identifiera stationen och be dem verifiera (QSL) med kort eller brev att man hört just den stationen. Sedan samla, samla, samla…

I fars bokhylla hade jag hittat en World Radio Handbook från 1955 med några QSL-kort som föll ur. Han hade hört Canada Broadcasting Corporation, Andernas Röst i Ecuador, IBRA Radio i Tanger och några till.

DX-ing var en typisk 50-talshobby. Men den levde på 1970-talet och tillsammans med kompisen Anders drogs DX-Club Space igång. När även DX-Club Moon och Comet dök upp i lilla Skivarp beslöts om fusion och föreningsbildande, även om det kan tyckas vara en hyfsat introvert sysselsättning att med hörlurar tätt över öronen navigera mellan radiokanaler bland sprak, brum, konstiga språk och andra störningar på kortvågsbandet.

Så uppstod Skivarps Radiosällskap. I omröstningen om klubbnamn besegrades bland annat det kanske mer fyndiga Mossby och Universums Elektronik- och DX-förening.

Antennbygge.

SRS blev en aktiv klubb bland många andra i Sverige. Vi träffades och pratade. Skröt om loggade och verifierade länder, nya stationer och tipsade om mottagare. Teknikkunniga lödde banankontakter och antennförstärkare. Byggde antenner. Spelade bordtennis.

Lyssnarnätter, eller läger, då någon tom gympasal intogs över helgen, ett vandrarhem på sportlovet, antenner drogs ut och vi satt bakom radioapparaterna och lyssnade tillsammans. Ofta till morgontimmarna.

Lyssnarnatt.

Klubben arrangerade flera gånger nyårsresa till Gällivare för att få möjlighet höra amerikansk och kanadensisk lokalradio. Det blev både mellanvåg och mellanöl på nyårsnatten!

Inför resan for jag till Löddeköpinge och försvarets överskottslager, skaffade en av de sista långa varma pälsrockarna. En svart i skinn. Hoppade av Lapplandspilen i Vännäs, ringde och bad mor skicka nätsladden som jag glömt till radiomottagaren jag hade i väskan. Den kom dagen efter. Postverket avvärjde katastrofen.

Ystads Allehanda, december 1974.

Ystads Allehanda skrev om oss. Skånska Dagbladet. Kvällsposten konstaterade att vi gjorde Skivarp känt i världen och vi skrev DX-spalt på ungdomssidorna i YA. Som nog ingen brydde sig om.

Det stora i det lilla var att Skivarps Radiosällskap sög upp en del unga killar som inte hade lika lätt med kompisar, vänner och intressen under tidiga tonåren. Hobbyn var en nördmagnet och klubben blev mer sällskap än radio för många. Vi gjorde det själva. Inga vuxna var inblandade. Vi skrev stadgar, sökte kommunala bidrag, tryckte tidning, skaffade t-shirts (och väskor med klubbemblem), arrangerade lyssnarläger och utfärder.

Så gick ungdomsåren med lurarna på. En egen radiokarriär kändes både fjärran och onåbar och jag körde i telegrafistprovet på mönstringen.

Fest i klubben.

Fairbanks Music Station

RADIOMINNEN 2

Plötsligt en dag 1972 hördes Anton Karas cittra klinka fram ledmotivet ur filmen Den tredje mannen, Harry Lime theme, på kortvågens 49-metersband. Om och om igen. Mellan låten annonserades:

– This is Radio Baltic International…

En ny radioepok inleddes. Kortvågens hobbypirater gjorde entré. Radio Baltic International blev raidad av Televerkets radiopejlingsgrupp och försvann från scenen sedan sändaramatörer retat sig på den fräcke nykomlingen och gjort en anmälan.

Vi hade radiomonopol i Sverige och det var ju bevars förbjudet att sända radio, utanför Sveriges Radio, för alla utom sändaramatörer som anropade varandra och sinsemellan utbytte artigheter om signalstyrka och mottagningsförhållanden.

Hobbypiraterna som dök upp lite utanför rundradiobandet på kortvåg spelade musik, pratade skit och ville ha lyssnarkontakt, utan att betala varken licenser eller STIM-avgifter.

Unga teknikintresserade grabbar byggde sändare, kopplade in skiv- och bandspelare och mikrofoner till en liten mixer, kastade sig ut på etervågorna och försökte imitera idolerna på Radio Luxemburg eller någon av de piratradiostationer som fanns utanför den nederländska kusten; Radio Noordzee, Radio Caroline, Veronica eller Radio London.

Radio Syd och Radio Nord var ett decennium avlägsna.

De ny kortvågspiraterna hette Radio Poseidon, Radio Amnesty, Delta Radio, Playboy Radio, East Coast Radio och mycket mer.

I mars 1975 gick Fairbanks Music Station i luften på 6237 kHz. Effekten var blygsamma fem watt. Sändaren hade knåpats ihop av vännen och teknikfenomenet Bosse. Den fick senare högre effekt och bytte frekvens rätt frekvent.

– You are listening to The BIG M – The music station, Fairbanks Music Station, transmitting from Scandinavia to Europe.

Jag har för mig att John Lennons instrumentala Beef Jerky från albumet Walls & Bridges var FMS signaturmelodi. Åtminstone hos den DJ som kallade sig Edgar Briggs. Det var nämligen jag. Den andre DJ’n som var med från början kallade sig Johns.

Namnet Briggs kom från en oerhört töntig brittisk deckarserie på TV. På internet hittar jag idag en sida om piratradio där också vår FMS kortfattat presenteras. Där nämns också andra DJ’s som Larry Gordon, CC Flakes (Corny Corn Flakes) och B Jetson. Alla återfanns i medlemsmatrikeln för kortvågsklubben Skivarps Radiosällskap.

Äventyret varade drygt ett år. Vi fick ett hundratal lyssnarbrev via en boxadress i Surnadal i Norge från personer i Sverige, Danmark, Finland, DDR och Västtyskland, liksom någon från Nederländerna och England.

Försenade Nils egen stol

Artikelserien om nordöstra Skånes kyrkor i Kristianstads Journalen rullar vidare i höst. Här är ett utdrag ur berättelsen om Norra Ströö kyrka som publicerades i aprilnumret. Hela reportaget kan du läsa här.


På 1600-talet var det viktigt att komma i tid till gudstjänsten. Inte minst efter den svenska ockupationen 1658.

Nils Tuesen i Övarp hade mycket att stå i och kom ofta för sent. Då var det redan fullt i kyrkan i Norra Ströö och han fick ingen sittplats. Nils löste det på sitt eget sätt – han snickrade till en stol som bara var hans.

Han ristade in följande i stolen.

”DENNE STOL HÖRER MIG NELS TUSEN TIL MET RET. DER MA INGEN MET MIG OM HANEM TRETE MEN LADE MIG DEN BEHOLD SEL MENS IEG GUDS ORD HÖRE VEL OC MIG DEREFTER AT SKIKE SA AT IEG DET EVIGE LIF KAN FA AMEN. ANNO 1665 NILS TUSÖN I ÖFVEREP”.

– Stolen var på väg att hamna i vedkorgen på 1930-talet då den räddades av fröknarna Tufvesson i Övarp, berättar Olof Westerdahl, som guidar Journalen i Norra Ströö kyrka.

I dag står den fullkomligt unika stolen i koret i kyrkan och minner om Nils Tuesens senfärdighet och problemlösningsförmåga. 1600-talsskåningarna var troligen ganska småväxta med dagens mått mätt.

Canterburymordet i Lyngsjö kyrka

Till tidningen Kristianstads-Journalen skriver jag varje månad ett reportage om någon av kyrkorna i nordöstra Skåne. Serien inleddes med Lyngsjö kyrka som bland annat har en mycket intressant dopfunt. Detta är ett utdrag ur artikeln om Lyngsjö kyrka. Läs den i sin helhet här.


En mil sydväst om Kristianstad, mitt ute i det öppna landskapet och bara ett stenkast från riksväg 19, lyser den vitkalkade Lyngsjö kyrka i solskenet. En ensam liten bykyrka där byn till synes har dragit sig undan.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är detta en av nordöstra Skånes absolut mest intressanta kyrkor.

I fjol fick den världsrykte. Då ställdes kyrkans dopfunt ut på British Museum i London i flera månader. Den var utställningens bländverk och uppmärksammades i en lång artikel i The Guardian.

Det var ett blodigt biskopsmord i England år 1170 som gav Lyngsjö kyrka sitt världsrykte 850 år senare. Det kunde nog inte ens Tove Stenmästare fantisera om när han knackade fram det som närmast kan jämföras med en seriestrip om mordet på ärkebiskop Thomas Becket av Canterbury på kyrkans nya dopfunt någon gång i slutet av 1100-talet, som först grovskissats av en tysk mästare.

Kung Henrik II som anstiftade mordet pekas ut med namn och allt.

Frågan är varför just den berättelsen valdes som motiv på dopfunten, men visar det sig, det finns en koppling mellan Lyngsjö och Henrik II.

– Det kan ha med drottning Gertrud att göra, berättar Christina Martinsson, som varit kyrkvärd i Lyngsjö under många år och dessutom guidat i kyrkan. Hon är väl förtrogen med kyrkans alla hemligheter.

Drottning Gertrud hade ett påbrå som skulle platsat i vilken skvallerspalt som helst. Hennes pappa hette Henrik Lejonet och var hertig av Sachsen och Bayern. Hennes mor, eventuellt styvmor, hette Mathilde och var dotter till just Henrik II som beordrade mordet på ärkebiskopen av Canterbury.

Det var den klassiska motsättningen mellan kyrka och stat som ledde till ärkebiskopens död. Thomas Becket såg påven som sin högste ledare och menade att kyrkan stod över den politiska makten.

Efter mordet fick kungen kalla fötter och ångrade sig djupt. Ett led i botgöringen var att berätta om mordet. Det gjorde såväl hans barn som barnbarn. Gertrud lär ha hållit till en del i Lyngsjö, som var en gård under Vä där hon också sägs ligga begravd. Lyngsjö låg längs den gamla pilgrimsleden och historien om mordet på den helgonförklarade Thomas skulle nå många just här.

Det kan ha varit drottning Gertrud som byggde kyrkan.

VM-Jonny 1943-2022

I dag kom beskedet att skridskovärldsmästaren Jonny Nilsson avlidit efter en tids sjukdom. Han var en av Sveriges riktigt stora idrottsmän och jag skulle gärna sätta honom jämte Stenmark och Borg. Jag fick förmånen träffa honom vårvintern 2005 i Göteborg för ett reportage till tidskriften Britannia Magazine. Fantastisk idrottsman och berättare. Intervjun publicerades på norska men den svenska originalversionen ger jag dig här. Oavkortad.


Jag var oerhört stolt över min tunna stickade grå mössa med röd fartrand, som en sorts mittbena, när jag var liten. Den satt som slickad över huvudet, med en liten spets längst fram och ned över öronen.

Det var nämligen en sådan som skridskoåkaren och idolen Jonny Nilsson hade.

När jag drog ned mössan och glattade runt i gummistövlarna förvandlades de tillfrusna vattenpölarna i södra Skåne till Bisletts enorma skridskooval. Klas, Lillebror och Beben blev den mångtusenhövdade jublande publik som hurrade när världsrekorden rök sin väg.

Jag var fyra-fem år.

Omåttligt stolt i Jonny Nilssonmössan, om än annorlunda stuk än idolen. På bönpallen till trehjulingen syrran Karin.

Ungefär lika gammal var den blivande världsmästaren och folkhjälten Jonny Nilsson i Forshyttan när han cyklade jämsides med maratonlöparen Gustav Jansson som varje dag sprang 2,5 mil från hembyn till Hagfors i Värmland för att köpa Expressen och hem igen med tidningen under armen.

Gustav Jansson kom trea i maraton i OS i Helsingfors 1952, efter fantastiske Emil Zatopek. Sedan dröjde de svenska friidrottsmedaljerna mer än tjugo år tills Anders Gärderud tog guld i Montreal 1976.

Men 1952 hade Jonny Nilsson fått en annan idol. Vinter-OS hölls i Oslo och Jonny slukade allt om de olympiska spelen och Mora-Nisse Karlsson var den store förebilden.

Jonny Nilsson satsade på skidåkning.

– Och backhoppning, berättar han lite överraskande, när vi träffas över en lunch i centrala Göteborg.

Han har fyllt 62 år, är elegant klädd i vinröd kostym och slips, och ser fortfarande mycket vältränad ut. Han är själva sinnebilden av en estet.

Därför känns det föga förvånande när han berättar att han tröttnade på skidåkningen.

– Skidorna var ett evigt rännande i ensamma skogar och över ödsliga marker med enbuskar och tallbuskar och sedan slaskade man blåbärssoppa över hela ansiktet och spillde över tröjan, säger han och skrattar.

Då, 1955, vann Sigge Eriksson skridsko-VM i Moskva.

– Jag tyckte det var oerhört tjusigt och stiligt med skridsko, och genom Sigges VM-guld ökade intresset lavinartat för sporten. Jag bestämde mig för att satsa på skridsko, säger han.

Tränat hade han redan börjat med.

– Jag sprang över myrarna i Värmland med gummistövlar. Det var tungt, men jag läste Rekord-Magasinet och drömde om kommande framgångar, som gjorde det lättare att stå ut.

1957 flyttade lantbrukarsonen Jonny Nilsson från Forshyttan till Flipstad, fick jobb på Vägverket och började skridskoträningen på allvar.

– Jag pratade in mig hos vaktmästaren på idrottsplatsen och fick tillåtelse att träna på bandyplanen på kvällarna. Efter det att grindarna låsts klockan nio, berättar han.

Så varje dag, som startat hos Vägverket halv sju, avslutades halv tio på kvällen med att Jonny kastade skridskorna över stängslet som inhägnade idrottsplatsen, klättrade själv över, och sedan sopade han isen innan han kunde ägna en timme åt sin åkning.

Det var långt kvar tills han skulle sopa banan med motståndarna.

– Jag höll på i två år utan större framgång.

Vilket inte innebar att han gav upp. Tvärtom. Han gick in i tyngdlyftarklubben och satte igång med skivstångsträning. Och inte måttligt heller.

– Jag tog i så mycket det gick. Körde lätt 125 kilo i bänkpress och över tvåhundra i knäböjningar. Det var hårdaste möjliga träning.

Dessutom levde han asketiskt. Han vispade råa äggulor, käkade vetegroddar och drack en sorts chokladpulver som importerats från Australien.

– Mor varnade mig och sa att jag skulle förstöra mig. Men vem lyssnar på sådant? Det var långt till ålderdomen.

Han skaffade racercykel och cyklade och simmade under sommaren för att hålla sig i trim.

Sedan kom också resultaten.

Hela tiden hade han en träningskamrat som hette Göran Johansson. De var jämngoda i allting, men när det blev allvar var alltid Jonny den bäste.

– Jag har nog alltid haft förmågan att ta det spontant och inte tänka för mycket, säger han.

– Jag var heller aldrig någon supertalang, trots att alla i efterhand har sagt att jag var ett unikum, men jag var bara en produkt av stenhård träning.

Bara?

– Du måste också ha en fanatisk brinnande låga att vilja bli bäst.

Det hade Jonny Nilsson.

Och han blev bäst.

I en sport som var oerhört stor. Så stor att det är smått ofattbart idag att höra berättas om en publikskara på 25.000 personer när SM avverkades på Ullevi i Göteborg.

Det här var i en tid långt före det att dokusåporna parkerade svenskarna i TV-soffan.

– Efter en tävling i Bergen i Norge 1966 satt 22.000 personer kvar på läktarna efter tävlingarna för att se på när jag fortsatte med mina träningsvarv efteråt.

I Norge älskade man Jonny Nilsson, som utmanat och slagit flera av de egna åkarna som norrmännen betraktade som bäst i världen. Namnen flimrar förbi, Fred Anton Maier, Knut ”Kuppern” Johannesson och nye supertränaren Stein Johnsen, är bara några av dem.

Jonny har besvarat den norska kärleken. Flera gånger i vårt samtal tänds en alldeles speciell glimt i blicken och så citerar han en norsk ledare eller journalist på ren och klingande norska.

– Jag tror att norrmännen gillade mig för att jag aldrig var uppkäftig, utan bara uppriktig. Jag hymlade inte med någonting, säger han.

Så tar han till sin hemsnickrade norska med värmländsk brytning när han avslöjar hur en norsk starter vid tävlingar på Bislett 1965 lutade sig fram till Jonny och viskade:

– Gör dig redo Jonny, och sedan sticker du iväg som en raket när vinden är den rätta för dig. När du åker så skjuter jag.

Men ”fusket” kom av sig. Jonnys parkamrat i loppet, holländaren Kees Verkerk, tjuvstartade, och Jonny kom i otakt med de tjuriga vindarna.

Framgångssagan Jonny Nilsson började med VM på Leninstadion i Moskva 1962.

Men det var nära att han aldrig kom dit. Ledarna ansåg honom visst kvalificerad, men han var i yngsta laget. Han var bara 19 år.

Norrmännen storsatsade. De kom i en helt revolutionerande dräkt – i nylontrikå. De kallades ”Fantomgänget”.

På 5.000 meter lottades Jonny i sista par, som startade strax före klockan tolv på natten. Han gick i mål dagen efter (!), några minuter efter tolv. Och Jonny ledde överraskande fram till och med sista varvet. Vann gjorde en annan svensk, Ivar Nilsson.

Nästa dag var det dags för den långa distansen, 10.000 meter.

Jonny Nilsson vann distansen och det var inledningen på en makalös karriär. Ivar Nilsson kom tvåa. Under fem år var det sedan ingen som slog Jonny Nilsson på 10.000 meter.

Men de norska trikåerna hade satt fart på utvecklingen. Alla insåg att de skulle ha en dräkt som släppte igenom luften och gav minsta möjliga luftmotstånd.

– Jag gick in i en dambutik och köpte kalasbyxor. Jag såg ut som en strippa, med sömmen i rumpan, berättar Jonny och skrattar åt minnet.

Nu var det liv i luckan inför VM i Japan 1963. En norsk fabrik sydde nylontrikåer för glatta livet och det norska fantomgänget vässade formen för att utmana den svenske uppkomlingen.

Jonny gillade uppmärksamheten.

När han steg ombord på planet på Arlanda som skulle ta honom till Tokyo sa han till TV-reportrarna att ”nu ska jag åka till Japan och knyta upp svansen på norrmännen”.

Med på planet fanns en norsk journalist som ansåg att Jonny inte hade en chans mot Knut Kuppern Johannesen.

– Vinner du ska jag putta en ärta uppför vulkanen med näsan, säger Jonny på sin norsk-värmländska och citerar den norske journalisten.

I EM före OS hade norrmännen varit outstanding. De gjorde rent hus med konkurrenterna och kom etta, tvåa, trea och fyra.

Japan-VM blev Jonnys verkliga genombrott.

Han satte tre världsrekord. Vann 5.000 meter och på 10.000 meter satte han nytt världsrekord med tretton (!) sekunder, trots ett ymnigt snöfall.

Det blev den mest spännande VM-avslutningen någonsin. Efter de första tre distanserna ledde Jonny hela VM med bara 1,2 sekunder före norrmannen ”Kuppern” Johannesen.

På 10.000 meter, stod de sida vid sida, redo för 25 varv runt ovalen. Men Jonny Nilsson slog norrmannen med 200 meter efter ett fantastiskt åk.

Den norske journalisten bör rimligen fortfarande trilla ärta med näsan uppför den japanska vulkanen.

Året därpå var det OS i Innsbruck i Österrike.

Då blev det storbråk med norrmännen.

Men en sak i taget. Redan i november 1963 var Jonny i kanonform.

– Jag trodde jag skulle vara i form hela året. Men en vecka före EM försvann formen totalt. Jag hade inget flyt på grejorna, säger han, och vet än idag inte riktigt vad det var som hände.

På 10.000 meter i OS lottades Jonny i första par på morgonen.

– Först tyckte jag att det var otur att köra först, men det gick bra. ”Kuppern” skulle köra i sjunde par, men efter sjätte par blev det paus och ismaskinen körde ut för att förbättra isen. Så långt var allt gott och väl. Förhållandena för de båda antagonisterna borde vara jämngoda.

Men ”Kuppern” gjorde ett dåligt lopp.

– Norrmännen blev stenförbannade. Och när Kuppern väl kom i mål visade det sig att han hade en tid som var 15-16 sekunder sämre än min.

Eftersom det var en svensk tävlingsledare, Sven Låftman, som stod bakom beslutet med ismaskinen vädrade alla norrmän en kupp mot Kuppern.

– Efter fyrtio år är detta fortfarande infekterat i Norge, säger Jonny och skrattar.

1965 flyttade Jonny Nilsson till Göteborg och började arbeta hos en fastighetsmäklare. Han var 21 år gammal och hade redan börjat ifrågasätta om det var det här livet han drömde om. Skulle han fortsätta hårdsatsningen och sitta kvar i ett svettigt omklädningsrum tills han var 35?

Men det var först efter OS i Grenoble 1968 som han bestämde sig för att sluta.

1966 kom han trea sammanlagt i VM. 1967 var ett rätt dåligt år och EM gick i Lahtis i Finland. I 35 minusgrader. Det var stora sprickor i isen av kylan och ögonen frös igen. Men en reporter på Expressen gav Jonny ett tips.

– Jag lyckades komma över den enda mopedtratt jag kunde hitta i hela Lahtis. En sådan där plasttratt som skulle skydda mot kylan. Jag ville inte förstöra synen.

Han skrattar mycket under vårt samtal. I efterhand är det mesta roligt.

Jonny Nilsson (1943-2022)

Men mopedtratten blev inte helt lyckad. Det blev möjligen lite mildare för ögonen, men syret byttes inte ut tillräckligt, och tratten blev en stor isklump.

– Jag såg ut som en foxterrier och fick sprängande huvudvärk, säger han och tillägger:

– Alltihop i direktsändning i TV!

Han förberedde nu sin sista satsning inför Grenoble.

– Jag tränade stenhårt. Sprang tre mil om dagen. Men på ett träningsläger en tid före OS fick Johnny Höglin influensan och strax efter slog den till mot mig.

Huvudvärk, matthet och 40 graders feber.

På 5.000 meter skulle Jonny åka sist, utan parkamrat. Så han tog det lugnt på hotellet, åt en rejäl middag och satt och smälte den när en ledare kom instormande och sa att han hade blivit flyttad, på grund av en tysk, Zimmerman, som utgått ur tävlingen.

– Jag var proppmätt. Jag kände mig som en boaorm som just fått ett skrovmål.

Men det var bara att hänga med. In efter grejorna och iväg i en polisbil till arenan.

– Någon uppvärmning blev det inte tal om. Polisbilen körde fram till en öppning vid ena kortsidan. Där togs överdragsjackan av och sen skrinnade jag fram till startplatsen, där startern väntade.

Det säger sig själv att det inte gick så bra. Svenskarna Johnny Höglin, Örjan Sandler och Jonny Nilsson kom femma, sexa och sjua. Fred Anton Maier vann.

När Jonny Nilsson bestämde sig för att sluta var intresset för skridskosporten på topp i Sverige. OS-laget i Grenoble bestod av 21 personer. Det största någonsin.

– Ur denna moras växte en ny idé fram. Jag såg publikintresset och insåg att det här var en fin arenaidrott.

Jonny Nilsson ville dra igång en proffscirkus inom skridskosporten. Han fixade en finansiär i Atlanta, Georgia och samarbetade med stjärnadvokaten Henning Sjöström. De sexton främsta av världens bästa åkare kontrakterades.

Under två år kördes tävlingr i Norge, Holland och en gång även i Rättvik.

Men sedan sprack det.

VM-Jonny 2005.

– De höga herrarna i idrottens styrelserum slog bakut och anklagade mig för att privatisera idrotten. Jag blev en paria och förbjöds att beträda en idrottsarena i fortsättningen. Och när de dörrarna stängdes hoppade åkarna av. Så plötsligt stod jag helt ensam.

Visst har Jonny Nilsson en del bitterhet att skopa över hycklande idrottsledare som inte ville välsigna projektet som kunde gett skridskosporten en ytterligare skjuts.

Men han fick åtminstone ett erkännande i efterhand. På ett internationellt toppmöte i Davos flera år senare, där också OS-generalen Juan Antonio Samaranch deltog, togs Jonny avsides, och fick en ursäkt. Då hade amatörismen redan spelat ut sin roll i världsidrotten. Men då var det så dags för skridskosporten.

Sommar

På ett stenfort i Per Albinlinjen som ännu inte kasat ut i havet av erosionen följa backsvalornas ändlösa ljudlösa flykt över hav och brink strandskatornas rop en gök i en dunge inåt land och höra fiskebåtens trygga dieseldunk drunkna i mötet med en vattenskoters ettriga ilska och fundera över ljudens betydelse i den moderna psykiatrin.