Måste det gynga så…?

Måste vägen till Curaçao gynga så…”

Povel Ramel sjöng i Knäppupp. Han hade rest med bananbåten San Blas i slutet av 1950-talet. Riktigt vad han gjorde på Curaçao förstår jag inte. Bananreklam?

Tio år tidigare hade Fritiof Nilsson Piraten rest till Curaçao för att skriva en drapa om oljeindustrin, troligen på uppdrag och bekostnad av oljeindustrin. Publicerat i SvD. Han mönstrade passagerare ombord på Malmrostankern Lillöhus och gav sig iväg.

Det han skrev finns återutgivet i Piratensällskapets skriftserie 1988 med titeln Resa till Curaçao, redigerad av Helmer Lång.

Berättelsen är inte jätteintressant. Varken för en Piratenkännare eller en Karibienresenär.

Det som är intressant är att Tora var med. Hans hustru, tandläkaren. På några få sidor i sin självbiografi ”Högsta vinsten” (berättad för Monnica Söderberg) har hon förmedlat fler spännande och personliga detaljer från karibienresan än vad Piraten mäktade med på 90 sidor.

Överhuvudtaget är inte Tora särskilt närvarande i Piratens text. Aldrig till namnet, bara nämnd som hustrun, och inte heller medverkande i de utflykter eller bjudningar som Piraten medverkar på.

Ändå är Piraten nykter under hela resan.

Tora är betänksam när Fritiof kommer hem och berättar att de ska åka till Curaçao och att han ska vara nykter. Deras äktenskap är inte bra. Piraten super och de grälar mycket.

Men far iväg. Och han är nykter. I sin egen beskrivning gör han ingen sak av det, nämner den blå likören som gjort ön känd, men aldrig att han smakade den. Han sköljer ned maten med öl någon gång. Annars vatten.

Först bor paret Nilsson på Hotel Americano men flyttar till sjömanshemmet. Enligt Piraten på grund av kostnaden. Enligt Tora därför att Fritiof behövde mer lugn och ro.

Tora skriver:

”Under tiden på Curaçao hade jag fått tillbaka min riktige Fritiof, men väl hemma fanns det vänner, som han kunde dela en flaska med.”

Intressant är att Tora tar initiativ till en resa till grannön Bonaire, hon delger sina intryck i sin bok och det kanske mest anmärkningsvärda är att man på hemresan med Lillöhus en månad senare hamnar i en orkan utanför skotska kusten som blir dramatisk då fartyget tappar maskinkraften under några timmar och flyter redlöst på det upprörda havet.

”Vågorna piskade upp på fartygsdäcket, fören dök djupt i det skummande havet.”

Då har Piraten redan avslutat sitt skrivande om resan. Inte ett ord om stormen.

Väl hemma igen separerar de. Tora blir i Kristianstad där hon har sin praktik under några år och Piraten är väl mest i Malmö. Jan Sigurd skriver i sin bok Kalla min barndom åter om Piratens tid i Malmö om middagarna och drickandet tillsammans med Sten Broman och många andra.

Tora och Fritiof försonas och han slutar småningom dricka.

Och Povel Ramel? Jo, han och Piraten var också goda vänner och kanske inspirerades Ramel till resan till Curaçao av berättaren från Kivik.

Skånes mest kända gravsten vid Ravlunda kyrka.

Naturens omätliga opera

Alltså, Carl August Gosselman (1799-1843) född i Ystad. Resenär, sjöman och skribent. Och som han skrev!

”Det är illa, att poeter så sällan gör längre sjöresor men ännu värre, att de merendels är sjösjuka; annars kunde man oftare få svart på vitt, att sjölivet tillbjuder scener, som kunde löna mödan och kostnaden av en passage över oceanen.

Vem har, till exempel en riktig idé om vad en soluppgång eller nedgång vill säga, utan den, som sett det glödande klotet uppstiga eller försvinna i havet. Vem kan föreställa sig huru lugnet och det omätliga kan uttryckas, utan den, som skådat havets obegränsade spegel från det mittuti såsom en obetydlig punkt liggande skeppet.

Huru mångfaldigt kunna icke dessa rika tema varieras, och hur omväxlande äro icke alla de stora scenerna på denna naturens omätliga opera, där himmel och hav utgöra teatern, molnen och himlakropparna dekorationerna, samt vindarna och vågorna orkestern.

Sjölivet är i sanning i många avseenden mindre enformigt, än man i allmänhet föreställer sig; åtminstone tillbjuder det mera variation än en mängd andra för den som vill eller rättare kan njuta det.”

Wirgo av Kivik var en bark som min egen farfar seglade med i ungdomen.

Mia och Olle

Nästan samtidigt fick jag tvenne böcker om resor och resenärer. Min dotter, bibliotekarien, kom med Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten. Vännerna och kollegorna Uffe och Annika hade Olle Hammarlunds Resan till paradiset med på kräftkalas.

Två väldigt olika reseböcker men ändå med en viss gemensam tanke. Att presentera resenärer, framförallt skrivande sådana.

En bok om kvinnor och en som handlade nästan uteslutande om män utan att egentligen annonsera det.

Olle Hammarlunds bok har jag haft näsan i tidigare. Många figurer är som gamla bekanta. Jag hittar Filéen från Guyana här, Charles John Andersson från Namibia, Linné och hans apostlar, militärer och upptäckare. En salig blandning. Men Olle reser i bokhögen. Han ger sig inte iväg till Madagaskar för att kolla hur breda baobabträden är.

Olle Hammarlund är ju bördig från Kristianstad.

Mia Kankimäki kommer från Finland. Hon fascineras av kvinnliga upptäckare och resenärer som ger sig ut på vådliga resor och äventyr. Hon förvånas och förbluffas och ställer frågor. Hur kunde de? Hur gjorde de? Vad drev dem?

Hon förmedlar små förnumstiga råd:

Skriv böcker, samla stenar och sov under ett bord om det behövs.

Det går ju inte att fråga Karen Blixen, Mary Kingsley eller Nelly Bly så Mia Kankimäki försöker själv reda ut och få svar på frågorna. Hon ger sig själv iväg. Till Afrika, Japan, Italien… Avslöjar både sig själv och Karen Blixen under en resa till Kenya.

Paramaribo, Surinam

Riktigt besläktad känner jag mig med Isabella Bird som praktiskt taget tynade bort, sjuk och deprimerad, när hon gick hemma men levde upp, blev frisk och stark under ofta strapatsrika resor. Så kan jag själv känna det.

Engelsmannen Bruce Chatwin formulerade ett liknande utanförskap i ett brev till systern Elizabeth:

I’ve decided to leave England. The only country in which I do not feel at home.

Mia åker till Florens och begapar de utomordentligt skickliga kvinnliga konstnärerna under medeltiden som finns representerade på museerna men hela livet kämpat mot de onaturliga begränsningar som kvinnorna tvingades leva under. Inte bara av regler och lagar utan även rent fysiska som ett smått ändlöst barnafödande.

Jag måste googla Sophonisba Anguissola för att få se hennes konst, jag köper Mary Kingsley på ett antikvariat och plockar fram min gamla artikel om storviltjägaren som var Karen Blixens gudson under tiden jag läser Mia Kankimäki.

I bakhuvudet planerar jag nya resor…och har nu rensat Bokbörsen på Ystadförfattaren Karl August Gosselmans böcker från Karibien och Colombia.

Läs själv:

Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten

Olle Hammarlund: Resan till paradiset

Det närmaste jag kommit Karen Blixens afrikanska farm är mötet med Andrew Holmberg i St Olof som var född i Karen Blixens gästrum och hade henne som gudmor.

Vi skänker bort historien

Bokfestivalen i Kristianstads evenemang bokborden, i år längs Östra Boulevarden, närmar sig. Det är lördag den 10 september kl 10-16 som alla boknördar får sitt lystmäte mättat. Jag förutsätter att ingen går därifrån utan ett ex av min och Börje Berglunds bok Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Vi skänker nämligen bort den gratis.

Vid vårt bord finns också vännen och ”Hollywoodkändisen” Reidar Jönsson, författare till den globala succén Mitt liv som hund.

Välkommen!

Ur Kristianstadsbladet
Ur Kristianstads Journalen

Uppstart för Uppåkra

I morgon måndag drar utgrävningarna vid Uppåkra igång. Jag var där i våras och pratade med arkeologerna som ska göra’t.


Mats Roslund och Torbjörn Ahlström flanerar över gräsplanen som breder ut sig alldeles väster om Uppåkra kyrka, ett stenkast från Lund. De tittar, pekar och småpratar.

Under fötterna på dem väntar Europas intressantaste järnåldersby på att få avslöja sina hemligheter. En drygt fyrtio hektar stor, ren och skär, fyndgömma.

Mats Roslund och Thorbjörn Ahlström vid Uppåkra.

Uppåkra var mer än en bosättning. Det var ett maktcentrum under tusen år, från 100-talet före Kristus till Harald Blåtands tid i slutet av 900-talet, då Lund etablerades i samband med kristendomens inträde.

En rik och spännande epok var över. En ny var på väg.

Källorna är få om den förkristna tiden. Nu ska mer kunskap grävas fram. I september startar utgrävningarna. Mats och Torbjörn, båda professorer i Lund, leder arbetet och deras optimism över vad de ska komma att hitta är stor, trots att tusentals fynd redan avslöjats i Uppåkra.

– Ändå är 99 procent av platsen ännu inte kartlagd, säger Mats Roslund.

Det unika med Uppåkra är storleken, fyra gånger större än Birka, och den långa period den spelade en roll.

Mats Roslund sveper med armen över det solblänkande platta och öppna landskapet och beskriver Uppåkras naturliga gränser med Gullåkra mosse och sedan utlöparen av Romeleåsen i söder och sydost, Höje å i norr och öster och Sege i västsydväst.

När arbetet drar igång på allvar är det kanske ändå inte de rent fysiska fynden man ser mest fram emot att kunna kartlägga. Det handlar om att få jorden att berätta.

– Genom jorden kan vi få DNA, virus och bakterier att kasta nytt ljus över historien, berättar de.

Osteologen Torbjörn Ahlström:

– Förr har man alltid gått på ben och benrester. Nu tar vi ut en jordpelare och går igenom lager för lager. Lagren tidsbestäms med C14-metoden och sedan undersöker man den närmare i mikroskop och gör analyser.

– Det är ett pionjärprojekt. Vi kan avgöra vilka människor som var på besök, kanske till och med ta reda på vad det var för någon som satt och spottade öl på golvet på vintern år 463, ler Mats Roslund.

Förr sållades kulturjorden bort. Nu kan man utnyttja den guldgruva för forskningen som den i verkligheten är. Torbjörn Ahlström kallar det inget mindre än en naturvetenskaplig revolution.

Det går förhoppningsvis att hitta aska från något av de stora vulkanutbrotten i Europa på 500-talet, eller att följa spåren av den Justinianska pesten i mitten av 500-talet som också drabbade Norden.

Frågorna man hoppas få svar på är många. Vad åt man? Vad drack man? Var kom man ifrån?

Mikroarkeologiska metoder i kombination med synkontronljus i forskningsanläggningen Max IV i Lund kan ge nya oförutsägbara avslöjanden om byggnaderna, som man idag bara hittar stolphål av.

Mats och Torbjörn har en smittande entusiasm för projektet. Två män i mogen ålder med upptäckarglädjen kvar för vad de kan komma att hitta.

De vet en hel del redan.

De vet att Uppåkra var en hednisk plats där det fanns ett kulthus under många sekler. Under 2000-talets början grävdes det tempelliknande huset ut och det konstaterades att religiösa ritualer ägt rum där under flera hundra år.

På Historiska museet i Lund finns en hel utställningssal där man förutom många andra fynd hittar de kända små guldplaketterna som troligen föreställde gudar och hade flera religiösa innebörder. Nästan en sorts forntida samlarbilder.

– Kulthuset har etablerats under romersk järnålder och Uppåkras dominans över landskapet startade kring år 2-300 efter Kristus, säger Mats Roslund.

Han tillägger:

– Det är extremt ovanligt att en bosättning med konstant makt har funnits på ett och samma ställe under så lång sammanhängande tid. Under både äldre och yngre järnålder.

En förklaring till ett månghundraårig samhälles överlevnad stavas korv och öl. Här fanns mat. Och en möjlighet att försvara sig. Öltillverkning och en större vapendepå har hittats i Uppåkra.

– Betydelsen av god mat och vältalighet är belagt med inskriptioner på åtskilliga runstenar, berättar Mats Roslund.

Nu riktar forskarna sitt fokus på det stora huset. Det man kallar för hövdingahallen. Ett 40 meter långt residenshus som ligger på en hög punkt med milsvid utsikt över slätten. Här hölls gillen och samråd bara ett tiotal meter bort från gudarnas hus. Här flödade ölet och korvarna. Här spanns nätverk och koalitioner, sprängdes vänskapsband och knöts nya.

Fynd visar på vidsträckta kontakter.

Uppåkra var inte i första hand en handelsplats utan snarast ett slott med ett slottskapell. Här bjöds andlig och lekamlig spis.

– Det här sambandet mellan gudar och människor och kontinuiteten i kulturlagren ger oss unika möjligheter att studera förändringar i ekonomi, ritualer och social samvaro under hela järnåldern, säger Mats Roslund.

Roslund poängterar att det inte bara handlar om att gräva ut inne i byggnaderna, utan att marken utanför husgrunden kan vara minst lika rik på hemligheter.

– Hur gjorde man med sopor och skräp? Jo, man bar helt enkelt ut dem och dumpade runt knuten. I soporna kan man spåra mycket intressant, säger Roslund.

Det var redan 1934 som arkeologen Bror-Magnus Vifot satte spaden i jorden vid Uppåkra. När beredskapsarbetare på 1930-talet tog markprover och sökte bästa jorden för sockerbetsodling hittade man här ett stort sammanhängande område rikt på fosfater. Det kunde bara betyda att det varit bebott under många år.

Vifot visste inte att han då tog de första spadtagen i ett gigantiskt jordagods..

En undersökning av forskare från Bornholm med metalldetektorer långt senare avslöjade ungefär 28 000 föremål från förromersk och romersk järnålder.

Det finns också spår ännu längre tillbaka. Vid bårhuset intill Uppåkra kyrka finns en stenåldersgrav. Det finns också några andra tydliga forntida gravhögar inom området. De äldsta fynden härrör från 13 – 11 000 år före Kristus.

Tusentals skånska skolbarn i elvaårsåldern kommer varje termin till Uppåkra och får lära sig om platsen och historien på Uppåkra Arkeologiska Centrum. Och de får prova på att vara arkeolog. Ibland med uppseendeväckande resultat:

– Vi hade en elev för något år sedan som hittade en mjölktand från ungefär år 100 före Kristus, berättar guiden Sofia Winge, och naturligtvis är inget samhälle, eller by, komplett utan att barnens stoj och lek har sin plats. Så var det också här för 2 000 år sedan.

Om fyra år vet vi ännu mycket mer om livet i Uppåkra.

Gratis är gott

På Bokfestivalen i Kristianstad den 10 september finns Börje Berglund och jag vid bokbord på gågatorna. Denna gången med ”special guest star” – Simrishamns- och Hollywoodförfattaren Reidar Jönsson, känd för inte minst boken Mitt liv som hund som filmades och Oscarsnominerades. Reidar är delvis uppväxt i Kristianstad.

Börje och jag skänker bort Brokiga Blad ur Kristianstads Historia alldeles gratis, Reidar säljer sina humoristiska och tankeväckande romaner till löjligt låga priser och jag försöker kompensera och sälja mina reseberättelser så dyrt jag kan för att få råd åka iväg igen.

Den 10 september kl 10-15 i Kristianstad centrum. Be there!

Utdrag ur Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Kommissarie 100%, Per-Åke Åkesson som klarade upp alla mordfall han sattes som spaningsledare för.

En officer och en gentleman

RADIOMINNEN 7

Min inställning till det militära har alltid varit tveeggad. Trots det har jag gjort försvarets kanske snabbaste karriär.

Vi tar det från början.

Eftersom jag körde i telegrafistprovet var jag tvungen hitta något annat lättsamt sätt att tillbringa värnpliktsåret. Jag blev kryptör. Efter utbildning på stabs- och sambandsskolan i Uppsala, (vilken fullträff för en ung beväring istället för att hamna i Skövde eller Sollefteå), fick jag tjänstgöra på milostaben i Kristianstad.

Efter en handfull år blev jag inkallad för repmånad.

– Jaha, här kommer vår nye lastbilschaufför, sade dom. Det var logistik i klass med Röda Armén. Två veckor i lingonriset i Sörmland alldeles veckorna efter Tjernobylsmällen gav heller ingen mersmak. Jag höll mig mest undan.

Det här tänkte jag inte upprepa så en god vän rekommenderade mig till informationsplutonen och nästa repmånad, då det var dags för storövningen Sydfront i Blekinge, steg jag in på P6 som menig av absolut lägsta rang för att utrustas och hämtade ut fältuniform och gradbeteckningar med tvenne stjärnor. Nu var jag officer och gentleman, löjtnant och reporter på Radio Sydfront. Gradbeteckningen limmades på skjortan minns jag. Olyckligtvis hamnade min uppochned.

Radio Sydfront gjorde ett så starkt intryck på byråkratin att det aldrig kom att upprepas. Vi var en svensk version av Forces Broadcasting Service, av Good Morning Vietnam, en hela den fria världens uniformerade röst. Framförallt var vi den vanlige soldatens sällskap, någonstans i Blekinge.

Det var ett litet gäng med bred erfarenhet av radio. Här mötte jag den radiomänniska som jag än idag sätter som den främste och jag har stött på ett antal. Proffset heter Bengt Grafström.

Han var vår programledare under veckorna vi sände Radio Sydfront. Tre programtider hade vi. Morgon, middag och kväll. Han sände allt. Utom en då han fick sovmorgon och jag vikarierade.

Vi var helt analoga. Hade inte ens CD-spelare. Bengt hade singelskivor i vinyl i en stor låda och två grammofoner. Under varje låt lyssnade han in och klockade introns sekunder till nästa som han sedan pratade in, perfekt tajmat. Jag var och är än idag imponerad.

Vi gjorde reportage om allt. Sånt majorerna propsade på och sånt de inte ville höra. Vi hade med villaägare som klagade på militärer som pallade deras äpplen, gjorde fula avtryck i naturen med tanksen, miljövänner och så vidare. I studion intervjuades militärbefälhavaren och andra. Det hälsades och önskades skivor. Det sköts och svors.

Vi närmade oss höjdpunkten, crescendot, då landets högste soldat skulle komma. Kungen.

Bengt och jag slog vad om en flaska whisky att jag skulle få kungen att berätta ett lumparminne i radio. Nu gick jakten på mitt största villebråd hittills i karriären.

Mångkonstnären Ove var min chaufför, tekniker och påhejare. Första kontakten togs i ett skogsparti nånstans i den blekingska ekskogen. Det var dukat till fest med långbord och vita dukar. Säkert vin och konjak också. Jag närmade mig kungens adjutant, Lennart Ljung, som tidigare varit ÖB men nu förvandlats till passopp. Jag presenterade mig och begärde intervjutid.

Han tittade lite konstigt på mig. Vilket kan bero på att jag stod i bara fältskjortan. Vi var inte inbjudna till festen, åt med mannarna och jag hade tömt snuskburken uppochned över vapenrocken med sås, potatis, köttbullar och lingonsylt. Möjligen även inlagd gurka. Därför trotsade jag de kyliga vindarna i bara fältskjorta.

På skjortan satt gradbeteckningen, två löjtnantsstjärnor och en pil. Och du vet redan hur den satt.

– Det finns ingen intervjutid. Gå bara fram och presentera dig. Han är juste. Det funkar, sade Ljung och kom undan merarbetet.

När alla hade dragit ut stolarna och satt sig ned dök löjtnant Tell upp i bara skjortärmarna vid kungens sida, drog igång bandaren, höll fram mikrofonen och mumlade:

– Jo, kungen, jag undrar….

– Inte nu. Jag ska äta nu.

Sa majestätet. Som efter maten for iväg i nån pansarvagn. Ove och jag efter i en hyr-Saab. Kungen leddes runt tills de hamnade framför nån sorts bandvagn och det blev en stunds stiltje i verksamheten. Jag drog igång bandaren igen.

– Inte nu, vi ska åka nu, sade majestätet och klev in i vagnen.

Löjtnant Tell borde naturligtvis ha klättrat bakefter, men fick onda ögat av nån som utrustats med fler stjärnor på bröstet. Samtidigt bestämde jag mig för att fortsätta. Jag kunde alltid klippa ihop och redovisa kungens dag i fält:

Jag ska äta nu. Jag ska åka nu. O.s.v. Lite stackato kanske men i huvudsak korrekt.

Tredje gången däremot. I väntan på en helikopter som skulle ta hem majestätet till Silvia kom han inte undan. Någon lumparhistoria lyckades han dock inte prestera under några minuters samtal.

Bild: Peter Åklundh

Grafis och jag delade whiskyn solidariskt om jag minns rätt. Tyvärr har jag inga bilder på varken honom eller det andra gänget.

Radio Sydfront var unikt inte bara för att vi agerade totalt fritt från överheten utan också för att vi sände över hela Blekinge då armén köpt tid hos närradioföreningarna och kopplade samman Radio Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona. Ledningen för LRAB och Radio Blekinge blev gramse på försvaret och gjorde en anmälan då förfarandet bröt mot radiolagar. Mest var de nog bara avundsjuka.

Det kan finnas flera skäl till att det bara blev en Radio Sydfront men med det hade löjtnant Tell gjort sitt i rikets försvar.

Var kom den ifrån?

RADIOMINNEN 6

I efterhand kan det tyckas som en självklarhet att karriären tog mig till radion. Så var det inte. Jag var näringslivs- och arbetsmarknadsreporter på Kristianstadsbladet då jag en ledig söndag mötte en kollega på lokalradion, Radio Kristianstad, och spontant frågade om det inte fanns något jobb på radion.

Kristianstadsbladet var min tredje nyhetsredaktion efter Smålänningen och Gefle Dagblad. KB var ingen inspirerande arbetsplats de åren.

Två dagar senare hade jag lunchat med facket, träffat kanalchefen Åke Lind, förhandlat om lön med personalchefen i Stockholm och skrivit på kontraktet. Det var 1986 och jag var radioreporter.

Då var Radio Kristianstad en del av LRAB, Sveriges Lokalradio AB. Ett dotterbolag till SR med fullständig integritet. Nio år efter starten fanns det fortfarande en pionjäranda inom företaget. En vi-anda, optimism och självsäkerhet som genomsyrade företaget från ledningen med den blygsamma byråkratin på Kungsholmen i Stockholm till oss på stationsgolvet.

Något år senare lämnade LRAB-stationerna P3:s fönstergluggar och korta sändningstider och fick egna kanaler. Det blev närmast eufori och varje station profilerade sig på eget sätt. Radio Kristianstad blev småningom Guldstationen med fokus på 50- och 60-talsmusik och spelade Elvis en gång i timmen.

Jag var reporter och sände morgonnyheterna på måndagar.

Vi kånkade runt med Nagra rullbandspelare som vägde några modiga kilon, klippte och klistrade i banden för att redigera till färdiga inslag. Eller sände hf, alltså live med sändare i bilen eller i en mes på ryggen.

Det hade sina sidor då tekniken spelade spratt, kommunikationen med studion försvann eller intervjuobjektet körde iväg sedan antennen för att sända signalen till studion väl var monterad.

Statusmässigt var det ett snäpp uppåt att bli radioreporter. Det märkte man hos intervjuobjekten. Kommunpolitiker och makthavare var mer välvilligt inställda och vanliga människor hade större respekt för mediet. Folk ville gärna vara med i radio. Man blev trevligare bemött än som murvel för lokaltidningen.

Det var mycket roligare vara radiojournalist. Det var fortfarande den tiden då man kunde köpa en påse wienerbröd, åka ut till Fackens Hus, fika med ombudsmännen och få reda på vad som hände på företagen i området. Nyheter som aldrig hamnade i pressmeddelanden eller filtrerades av kommunikatörer.

Roligast i efterhand var nog den februaridag som jag sände direkt för eftermiddagsprogrammet från damernas vinklubb på äldrevården i Tyringe. Läkaren Christer Glader tyckte det var en bra idé med vinklubb på hemmet. Det tyckte damerna också. Om detta skulle rapporteras.

Åtta äldre töser var samlade hos 84-åriga Matilda. Rummet var tolv kvadratmeter. Det var 26 grader kallt utomhus. Det var 28 grader varmt i Matildas rum. Jag hade sticksiga långkalsonger och fick vänta alldeles för länge innan den legendariske programledaren Bosse Klaar introducerade det kommande inslaget så här:

– Jaha, Per Erik Tell, du känner dig väl som tuppen i hönsgården där du befinner dig…

Redan där sattes ribban för programmet som sedan urartade. Eftersom det dröjt hade damerna hunnit klämma dagens vinare, blivit fnittriga och hade omåttligt skoj åt hela radiopåhittet. Jag blev näst intill klappad i rumpan och kommentaren om dagens vin blev:

– Det var lite surt, men vi tar en skopa socker i för vi tycker om sånt som är sött. Därför tycker vi om dig.

Något klassiskt Perrolf till kaffet-program blev detta inte och när jag sjöblöt längs benen av genans, värme och långkalsonger rundade av med att sträcka fram en flaska vitt vin från vännerna på Radio Kristianstad får en överraskad dam som inte riktigt hajat vad som hänt slutrepliken i introt som Bosse Klaar tonar upp från studion:

– Var kom den ifrån?

Direktsändning på den analoga tiden hade den fördelen att det var tämligen besvärligt att få lyssna på inslaget i efterhand då det väl sänts. En lisa för mig ibland men ofta kom frågan:

– Jaha, när sänds det här?

Man kunde bara torrt konstatera att om de inte riktigt hängt med under intervjun så hade de precis missat den…

När Sveriges Radio insåg att lokalradion var succé strukturerades radioscenen om i Sverige och P4 var ett faktum. LRAB:s chefer fick nya jobb inom SR-koncernen och själv accepterade jag något motvilligt ett treårigt förordnande som nyhetschef.

Det var tufft ur många aspekter. Ett stort uppdrag i en ny organisation. Jag förhäver mig inte då jag säger att P4 Radio Kristianstad under några år var en av landets ledande lokala nyhetsredaktioner då vi hade otroligt många skickliga och erfarna reportrar och vikarier som idag gjort sig namn i Radiohuset på Gärdet och andra håll. En av dem är idag koncernchef på SVT, flera andra hörs dagligen i Ekot.

Vi skulle satsa på egen journalistik och inte räddhågat spana på konkurrenter och kollegor. Våra nyheter skulle vara så intressanta att lyssnarna inte saknade det som tidningarna eventuellt skrev om.

Efter tre år med magkatarr, koleriska utfall och synrubbningar klev jag ur nyhetschefskostymen och blev radiopratare på riktigt när vi drog igång nöjes-och kulturmagasinet Kaskad.

Finansminister Kjell-Olof Feldt intervjuas. (Bild: Ronnie Smith)

Stockholm-Motala

Jag vet inte om det fortfarande är möjligt att turistklättra i radiomasten på Bondebacka i Motala. Jag gjorde det för ett reportage i tidningen Kupé 2007.


RADIOMINNEN 5

Hallå Stockholm – Motala!

Det klassiska anropet går ut i etern från långvågsstationen på Bondebacka i Motala för första gången 1927.

Jämnt åttio år senare står jag och tittar respektfullt upp mot toppen på det ena av de 120 meter höga tvillingtornen. Säkerhetsselen sitter tajt runt låren och sakta börjar det klarna för mig vad jag har gett mig in på.

– Nu klättrar ni upp till första plattformen, där ni säkrar er med kabinhaken och inväntar mig, säger mastguiden eller klätterledaren Mikael Falkner.

Turism har blivit en upplevelseindustri. Varje kommun letar efter något unikt att marknadsföra. De turistansvariga i Motala behövde inte leta länge. Tvillingmasterna har varit en del av Motalas silhuett under många år.

Mellan de båda masterna har antennen hängt – som en jättelik kräftbur.

Sedan en handfull år tillbaka finns nu också möjligheten att klättra upp i den ena av de båda masterna.

Det är det jag ska göra.

Före klättringen fyller vi i en ansvarsförsäkran att vi är över 18 år, inte är hjärtsjuka, har epilepsi eller någon annan fysisk åkomma som skulle kunna orsaka problem under klättringen.

Svindel eller höjdskräck pratar vi inte om.

Vi är två klättrare den här dagen. Det är jag och Helene som fått klättringen i födelsedagspresent av sina systrar. Det kunde varit värre, säger hon. Det kunde ha varit bungyjump. Systrarna ler när vi kränger på oss säkerhetsselen som består av bland annat en kabinhake för att säkra oss och en vajerbroms som ska löpa i en stålvajer hela vägen upp.

– Den bromsar omedelbart om ni försöker backa, berättar Mikael Falkner.

Jag vet inte hur lugnande hans ord är. Men spänner hakbandet på den blå byggjobbarhjälmen i plast och tar första steget på den rejält svajande aluminiumstege som utgör den allra första delen av de 440 pinnsteg som bär upp mot toppen.

Klättringen sker på utsidan av ett av de fyra ben som masten utgörs av.

Aluminiumstegen, av helt ordinär villamodell, följs av en riktig trappa upp till den första plattformen. Där stiger jag ut, lätt darrig och andfådd, och säkrar med kabinhaken. Med nöd och näppe vågar jag mig fram till räcket och tittar ned när Mikael Falkner, som står kvar på marken, uppmanar till det.

Det känns högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlar bilder som magen reagerar på. Vi är bara blygsamma 16 meter över marken.

Vi har alltså ungefär 104 meter kvar!

– Det är här vi skiljer agnarna från vetet, säger Mikael Falkner med ett leende när han strax efteråt kommer upp på plattformen.

– Om någon inte vill fullfölja klättringen är det här det bästa stället att avbryta på, fortsätter han.

Klättringsledaren använder också den här första lilla delen av vår höjdartripp till att studera gruppens beteende. Hur säkra, eller rättare sagt osäkra, verkar vi? Hur ska vi grupperas?

Mikael Falkner klättrar alltid sist och den långsammaste klättraren går först, så att gruppen hålls väl samlad. Det är maximalt sju personer i varje grupp.

– Det får inte plats många fler på toppen, säger han.

Vi stannar en liten stund extra på plattformen. Meteorologerna har nämnt regnskurar och eventuellt åska och vi vill först se var det där blågrå molnet som ligger strax söder om masten tar vägen.

I bildens vänsterkant syns stegen vi följde uppför mastbenet.

– Det här är ju Motalas bästa åskledare. Det är ingen fara om det slår ned under vår klättring, men det kan kännas lite otäckt, säger Mikael och ler när han berättar hur det fräst i stolpen och han blivit varm om kinden vid ett åskväder.

Vi håller med om att det är onödigt.

Han bekräftar att det inte är helt ovanligt att nerverna sviker redan på första plattformen. Nästan tio procent av klättrarna väljer att avbryta här.

– De allra flesta som ångrar sig gör det för att de är osäkra och inte vill ställa till besvär för de andra klättrarna, för om de skulle vilja avbryta senare måste hela gruppen återvända till första plattformen, säger Mikael Falkner.

– Någon som flippat ut helt har vi aldrig haft, tillägger han.

Man är i gott sällskap om man bryter här. Det går en historia om hur TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten och efter uppdraget i det närmaste fick hämtas ned kallsvettig, darrig i knäna och blek från just första plattformen. Längre kom han aldrig.

Kallast var istället en 87-årig schweizare, den hittills äldste mastklättraren.

– Det bara visslade till så var han uppe, skrattar Falkner.

Det visslar inte direkt om oss. Men vajerbromsen fästs vid den stålvajer som löper mitt i stegen och nu finns det bara en väg – uppåt!

Nu klättrar vi nästan helt lodrätt upp längs mastbenet. Stegen utgörs av små pinnar på drygt 30 cm avstånd och det kräver en del kraft i armarna att sega sig upp.

Ganska tysta och koncentrerade fortsätter vi klättringen ytterligare ett dussintal meter. Mikael Falkner pratar på och vi svarar enstavigt.

– Det är ett tecken på oro och rädsla när det är tyst, säger han och babblar på om allt möjligt.

Vi pratar mer och mer.

Tittar ut över trädtopparna. Och när vi kommit ytterligare en liten bit på väg – kanske 30-35 meter upp – så försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig ju närmare himlen vi kommer.

Hela klätterleden upp är man ”inburad”. Med cirka 20 cm mellanrum sitter en stålring vilket gör att man klättrar som i en väldigt luftig tunnel. Och när man vill vila från klättringen är det bara att ta spjärn och luta ryggen mot ringarna. Det känns hur bra som helst.

Nu börjar man också intressera sig mer för omgivningarna och spanar in Motalas landmärken.

En kaskad skjuter ur ett vattenspel på Motala ström. Där ligger Motala Verkstad där stålmasterna en gång svetsades och nitades samman och där är Luxorfabriken som tillsammans med rundradiostationen gjorde Motala till Sveriges radiocentrum nummer ett en gång i tiden.

Det var redan 1923 som Axel Holstensson tillsammans med sin bror Karl satte igång och pillade ihop radioapparater hemma på vinden i Motala. En framgångssaga under många decennier som tog slut 2002 då fabriken slutligen lades ned. Då av Space Craft Incorporation som tillverkade digitala TV-boxar.

Det är en fantastisk känsla, en höjdare i alla bemärkelser, när man slutligen står högst upp på den knappt tre kvadratmeter stora plattformen. Vi är säkrade med kabinhaken i räcket och klart mycket lugnare än på första plattform långt därnere.

Tvillingtornet, lite grann från ovan.

Mikael Falkner pekar ut domkyrkotornet i Linköping ungefär 50 kilometer bort, Vadstena, Omberg och fästningen i Karlsborg på andra sidan Vättern. I klart höstväder ser man industrierna i Norrköping, nästan 100 kilometer iväg.

Solen tittar växelvis fram. Molnen är behagliga cirrusar och endorfinerna av klättringen hoppar och puffar i kroppen och man är lycklig, både över de fantastiska vyerna och över att man faktiskt övervann all höjdrädsla och tog sig ända upp. Det blåser lite och tornet svajar en aning, men vad gör det?

Väl på marken igen serverar Marianne från Lasses Turistservice ett glas cider och vi får diplom för ”visat mod, kraft och uthållighet vid klättring i Motala radiomaster”.

Det känns himla bra.