Orientexpressen eller tuffa tag på tåg

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 9.

Citerar om Orientexpressen (London-Venedig) på reseföretaget Escapes hemsida:

”Varje tåg-set består av tre restaurangvagnar, en barvagn och bekväma sovvagnar – samtliga Orientexpressens originalvagnar från 1920- och 1930-talet. De är vackert restaurerade och återskapade in i minsta detalj, från de polerade träväggarna med art deco-reliefer och blank mässing till det broderade emblemet på sängkläderna. I de lyxiga restaurangvagnarna sätter du dig vid ett vackert dukat bord med kristallglas och silverbestick. Du väljer från en imponerande vinlista, blir uppassad av uppmärksamma servitörer och njuter av fantastisk mat tillagad av franska kockar. Efter en god natts sömn i sängkläder av högsta klass avnjuter du frukost i din eleganta kupé medan landskapet passerar utanför tågfönstret.”

Om jag hade pengar, som Jan Malmsjö sjunger i Spelman på taket.

Jag väljer att resa hem från Istanbul längs med marken. Som på räls ska det gå. Skyhögt dyrare än att bara flänga ombord på en airbus, inleasad av nått lågprisflygbolag som bytt namn nästa år, för att timmen senare dimpa ned på CPH eller MMX. Kolossalt mycket mer obekvämt.

Att vara resenär för ofta med sig det obekväma. Ibland är det också dyrare, ibland alldeles för billigt.

Bokar sovvagn från Istanbul till Sofia i Bulgarien och far till Halkali, i änden av pendeltågets Marmary Line. I väldigt god tid. Tack.

Halkali är en typisk pendeltågsstation. Det finns i princip inte mer än perronger. Heller inga sittplatser förutom en cellulär och klaustrofobisk väntsal.

Informationssnubbe på knagglig engelska svarar lätt blasé på tilltal:

Nej, det finns ingen restaurang, bistro eller servering ombord på tåget.

Nej, det finns ingen drickaautomat eller kafeteria på eller vid stationen.

Nej, det finns ingen supermarket i närheten. En restaurang så jag kan äta upp mig inför resan ligger trettio minuters gångväg norrut.

Nej, det finns ingen väskinlämning eller box att droppa väskan om jag promenerar till restaurangen.

Orientexpressen redo på Halkali i Istanbul.

Istället tar jag pendeln tillbaka till hållplats Mustafa Kemal, går några hundra meter till byns centrum, hittar en supermarket och införskaffar kex, en påse släta bullar, en liten paket skivad ost, bananer, några hekton syrliga gröna Reine Claudeplommon, fyra flaskor vatten, en liter mixed nektar och några choklad och traskar tillbaka.

Tvåbäddskupén är hyfsat bekväm. Ljus och vatten funkar och jag är ensam herre på täppan tills jag frågar konduktören om jag har detta privilegium hela vägen till Sofia. Då skickar han in en ung turk i slips och grå kostym med en liten ryggsäck till underslafen.

Efter bara två timmars sömn natten före på grund av fakirflyget från Yerevan, somnar jag tämligen snabbt och sover bra trots ljud, ljus och krängningar.

Men – strax efter klockan 02 är det allmän väckning. Passkontroll. Turkarna har ingen pardon. Alleman ut och runt tåget på perrongen och in i ett stationshus, övergivet så gott som förutom en liten lucka med bister tjänsteman och kamera. Det tar sin tid.

Somnar på nytt. Timmen senare dags igen. Bulgarisk passkontroll. De stiger dock ombord och det räcker med att sträcka fram passet från britsen och se ungefär lika nollställd ut som när passpolisen i Ystad klämde porträttbilden som pryder dokumentet. Ingen plåtar plytet.

Det blir också en resa bakåt i tiden då stinsen står med spaden i hand, full uniform och närmast i honnör av respekt och stolthet när tåget passerar den minsta lilla övergivna håla. I Bulgarien är många av dem kvinnor.

Men man kan inte sticka ut huvudet, låta håret fladdra och ta fina bilder av tågets slingerskank i någon kurva. Fönster går inte att öppna. Världen är allmänt möjligen säkrare för idioter men tråkigare för andra.

Det som fortfarande förbryllar och ger Poirotvibbar är att kupékamraten, den unge turken i kostym, på väg mot Belgrad via Sofia, är borta, putz weg, när jag vaknar i Plovdiv. Försvunnen.

Fick jag inte broderade sängkläder eller kristallglas som matchar vinlistan ombord på min Orientexpress så fick jag i alla fall ett alldeles äkta mysterium.

Så är jag i Sofia.

Alla tråkmånsar som läser och skakar på huvudet och säger att detta är INTE den klassiska Orientexpressen har ju rätt.

Det nappar

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 2.

Jag checkade ut i förmiddags. Sitter ändå i hotellets lobby efter en tur på stan. Vila. Väntan.

Färjan har blivit min led. Slow travel. Pratade med fiskarna i Üsküdar innan båten lade ut. Har sett många fiskare i vadarbyxor och full utrustning längs skånska sydkusten, men ingen som fått napp. Här slängde gubbarna ut reven med tio-tolv krokar på och halade in. Det var inte ovanligt med fullsatt. Sill.

Igenkänning, glada ögon och fist bump från personalen när jag slår mig ned för lunchpilsnern på kaféet i Sultanahmed som jag gjort till mitt och inte vet vad det heter.

Känner mig som den stillsamme amerikanen i Greenes roman även om det här är en annan tid, en annan plats och bara jag och inte Michael Caine. Gillar uttrycket den stillsamme amerikanen. Det är så motsägelsefullt och har man väl funnet en sådan titel är det bara att skriva romanen.

Ägnat dagen åt planera och boka biljetter. Ska inte strandsättas de närmaste dagarna. Avslöjar:

Midnatt flyger jag till Yerevan i Armenien. Stannar till tisdag morgon då jag åker tillbaka till Istanbul. Samma kväll äntrar jag nattåget till Sofia – och då handlar det om Bulgariens huvudstad. Min egen Orient Express.

Därefter? Time will tell, says Tell.

Ett praktfullt kaos

Bildning- och inspirationsresa i öst. Del 1

Kvart över åtta kommer första böneutropet. Sedan sover jag gott.

Jag är i Istanbul. Kadiköy på asiatiska sidan. Det tog längre tid att ta sig från flygplatsen till hotellet än att flyga från Köpenhamn och hit.

Bilkön sögs upp i samtal med ett ungt tyskt och ett mexikanskt par som jag delade shuttlebus med. Det blev ett utbyte om allt från Bayern München till knarkkarteller.

Hotellet är bra. Nära kommunikationer och rent och snyggt och vänligt.

Ett praktfullt kaos i Kadiköy.

Ibrahim för befälet i hotellets restaurang. Han förstår absolut noll engelska. Upprepar sig trots det envist tills man ger upp. Varje gång han serverar deklarerar han: ”sorry”, med en röst så man undrar om han verkligen är ledsen över det han sätter fram. En person under hans befäl, en ung hen med ljus röst och antydan till såväl bröst som mustasch, sopar, plockar och blir ständigt tillrättavisad i matsalen av Ibrahim som far fram och tillbaka, visar, pekar och domderar.

Utanför Ibrahims domäner är Istanbul ett praktfullt kaos även om jag blir glatt överraskad över att jag faktiskt hittar rätt bra i Sultanahmed sedan jag stigit upp ur underjorden från tåget som tagit mig under Marmarasjön till det Gyllene Hornet. Det har inte hänt så mycket på de tre år som gått sedan jag var här sist. Kanske någon mer Starbucks, någon mer Burger King, att undvika.

En öl på ett kafè utanför Hagia Sofia där jag suttit förr. Flanerar till den stora basaren, inte för basarens skull utan för promenadens, passerar mausoléet över mannen som erövrade Yemen och Tunisien, och går en runda i Gülhaneparken. Samma papegojor och hägrar som för tre år sedan.

Spårvagnarna rasslar förbi i evig intensitet. Ena vagnen är målad med reklam för någon sorts bitcoin, nästa för brustabletter. Är det bara jag som finner det absurt?

Erdogan har ånyo gjort Hagia Sofia till moské. Jag ser ingen skillnad. Folkflödet är detsamma, glassen och de rostade kastanjerna också. Men varför i hela friden står det en sån där bilsimulator som man för en slant kan få volta i, bredvid köerna till helgedomen?

Anar Orientexpressens mystik på järnvägsmuseum på Sirkecistationen.

Färjar tillbaka till Üsküdar. Spårvagnskortet funkar. Luften är bättre på havet.

Eftermiddagen ägnas åt Kadiköy. Trånga marknadsgator. Äter en köftetallrik och följer folklivet. I Istanbul finns dom ännu, männen som drar runt en vagn med symaskin för att snitsa till skjortan eller nått, han som säljer nykläckta kycklingar ur en papplåda och de som sorterar sopor direkt på gatan.

Det är inte madame som säljer kycklingar ur en papplåda utanför Sögütlücesmestationen. Hon är en uzbekisk turist som agerar fotomodell. Ett tips: ansiktsmasken funkar bra på dubbelhakor.

Några kvarter från hotellet ligger Fenerbahces hemmaarena, Ülker stadium. Turkiets modernaste. I shoppen stryker jag med fingrarna över ett blågulrandigt linne och hade jag varit yngre och inte tyngre…

Ülker stadion. Türkiska ür ett künstigt sprük.

En natt till väntar i Istanbul men planerna för fortsättningen är redan ur spel, rättare: ur spår. Det blir inget nattåg över Anatolien, tyvärr. Det är fullt. Det är fullt. Resan går ändå vidare i morgon. Startar vid midnatt.

I Halvdans spår

Möt våren på Bosporen.

I morgon ger jag mig iväg på en ny bildnings- och inspirationsresa. First stop: Istanbul. Det här är lite om Istanbul som är planerat för min kommande bok Djävulens kök.


Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.

Halvdan was here.

Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände nordiske hjälte.

Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.

Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.

Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

– Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.

Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.

Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod, Sven Estridsens pojk, som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).

Fast Erik Ejegod nådde aldrig Israel. Han avled 1102 på Cypern. Hustrun Bodil fortsatte däremot och nådde Oljeberget året därpå, där hon dog.

Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.

Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet. Då blev det museum. Sommaren 2020 backades historien igen och president Erdogan förvandlade åter Hagia Sofia till en moské.

Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter, som ger stan en särpräglad siluett. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Turistguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Det var för övrigt James Bond också. Redan i den andra Bondfilmen, Agent 007 ser rött från 1963, med Sean Connery utspelas scener i Hagia Sofia. Filmen bygger på Ian Flemings roman Kamrat mördare där Bond äter kebab, smyger i katakomber, röker Diplomate och efter äventyret sätter iväg hemåt ombord på Orientexpressen tillsammans med ryska skönheten Tatjana Romanova.