Kung Gösta och pilsnern

I fjol våras då jag bodde i Tyskland gjorde jag lite utflykter i närområdet och for bland annat iväg till Leipzig. Det här är ett kort utdrag ur kommande bok Djävulens kök, en del som handlar om Lützen och kung Gösta – den store.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i Leipzigs södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Krostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta.

Krostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det slår på två år. Alla vet att kungen dog 1632 även om man inte vet något annat. Då hade inte bryggarna fått ordning på jäskaren.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor med ekivoka konstböcker, en knalle marknadsför leverpastej, ”sådan som på DDR-tiden” och allting är precis som vanligt förutom att alla bär ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Krostritzern.

Från Lieberwolkwitz är det inte särskilt långt till Lützen, platsen för ett svenskt militärt trauma som i modern tid gett upphov till en ökad omsättning på svenska konditorier den 6 november varje år då bagaren snitsar till bakelser för att minnas den ende kung Sverige haft som fått tillägget ”den store”.

Fortfarande trygg och imposant står kung Gustav II Adolf och blickar ut över glasskiosken på torget i Lützen från sin position, en avsats på rådhuset. Nedanför honom skär väg 87 genom byn. Den börjar som Göteborger Strasse och övergår längre fram i Gustav-Adolf-Strasse.

Trygg och imposant. Dessutom en god dansare, sägs det.

Hemma

Tionde dagen i april. Langemark-Böseln

Wir fahr’n fahr’n fahr’n auf ‘em autobahn… motorvägskross sedan jag navigerat ut ur Flanderns lera, mellan krigskyrkogårdar och monument, förskräckt över broschyren som Madame Erna lämnat på rummet. Flanderns krigsskådeplatser.

Så förfärligt att en hel landsända marknadsför sig som krigsskådeplats och krigskyrkogård för turisterna. Är Mariupol och Butja nästa generations krigsturistmål? Samtidigt förstår jag på något sätt alla de som hade farfar eller morfar i skyttegravarna. Och jag ska inte säga för mycket. Senaste året har jag beglott Bergen-Belsen, Lützen och Dennewitz.

Passerar Antwerpen-Eindhoven (utan att köra fel)-Duisburg och vid Osnabrück får jag för mig att åka norröver mot Ostfriesland. Får ett bra pris på Gasthof Sommer.

Elfte dagen i april. Bösel-Ystad

Sista kulturturschansen. Riktning Norden och Norddeich för att spana in Norderney, en av de ostfrisiska öarna. Två timmar efter frukost kan jag kisa över gattets ebbande dybotten och lågvatten mot ön som i solgasset glittrar och speglar sig som smal remsa. Knappt ens en silhuett.

Namnet har nimbus. M/v Norderney var en ombyggd trålare som piratradiostationen Radio Veronica sände sina popprogram från. Jag såg skutan guppa på Nordsjön någon månad innan den upphörde sända 1974 och ifjol i Amsterdam studerades båten närmre i norra hamnen. Den är idag kafé och disko.

Norderney är den nästa största av de tyska ostfrisiska öarna. Borkum är större och aha – Borkum Riff! Tobaken som romantiserade havet, sältan, stormen och faran. Allt som behövdes för att göras till man. Pipa och Borkum Riff. Smaksatt med whisky.

Öarna var valfångarhem och piratnästen. Klaus Störtebeker är affischnamnet från Borkum, men hans öl bryggs i Stralsund.

Småstaden Jever domineras av bryggeriet, Friesisches Herb. När man sakta glider förbi grindarna retar doften av örter luktorganet. Det luktar inte öl, det luktar blommande örtbäddar. Fräscht.

Att stadsborna i Jever ser upp till bryggeriet är otvetydigt.

Jag är Jever. Öl ska vara rent och friskt och beskt och bita dig i gommen som en storm över de låglänta öarna. I souvenirshopen köper jag gröna Jeverstrumpor. Sen kör jag hem.

Sista kulturyttringen; tiotusentals vitkindade gäss lyfter samtidigt då färjan till Glückstadt lägger ut för turen över Elbe. På andra sidan ligger Happy Town Bar.

Någonstans i Ostfriesland passerar Sigge milstolpen 30 000. Hemma summerar vi 475 mil.

På resa 1

Om man inte vet vart man ska, sa Puh till Nasse, är det ingen risk att man kör vilse.

Första dagen i april. Ystad-Bielefeld.

Nästan ett skämt, men staden som inte finns enligt en segdragen konspirationsteori, hittas i slutet av autobahn. Det tar sin tid. Ålder och allmänt slitage gör att man på sin höjd kan memorera två vägnummer, alternativt avtagsvägar i följd. Att ytterligare mjuka upp hjärnan genom att använda gps skulle bli förödande.

Bielefeld är östra delarna av Teutoburgerskogen där lokalbefolkningen ledda av Herman the german stoppade romarna. Staden som inte finns har ett fotbollslag som snart inte heller det finns, åtminstone inte i Bundesliga. Det heter Arminia Bielefeld. Arminia är samma namn som Herman.

Jag bor hos Peter på berget på hans gaststätte Peter aufm Berge.

När jag kör norrut ska jag undersöka Teutoburger wald. Nu var det för mycket snö för att tassa ut i mina Converse.

Andra dagen i april. Bielefeld-Charleville Mezieres.

Wupperdalen med sina fantastiska flygande spårvagnar. Neanderdalen med sina uråldriga människor. Båda reportage i kommande samlingen Djävulens kök. (Planerad utgivning: september 2022).

Ruhr – den europeiska industrins hjärta.

Ardennerna. Jag associerar inte till tunga arbetshästar. Jag tänker på general Patton och andra världskriget. Offensiven i Ardennerna.

Varför har andra världskriget romantiserats och populariserats så? Jag grunnar lite på det. Får ingen fason på tankarna. Kanske kör jag om Osnabrück hem. Då ska jag besöka Erich Maria Remarques barndomshem. Han gjorde sitt för att visa vad krig är. TV-Aktuellt gör det varje kväll med förödande kraft.

Ardennerna är en del av Belgien jag aldrig sett förr.

Plötsligt är fula Belgien vackert. Tung snö hänger i granar och träd. Familjer på utfärd kastar förtjusta snöboll på varandra och stegar ut på skogsleder med ett decimetertjockt lager av riktigt ruskig blötsnö.

Vägarna är rena. Oftast torra och Sigges sommarsulor tuggar mil genom det aparta vinterlandskapet.

I La Roche-en-Ardennes finns museet över Ardennerkriget. Jag stannar inte, men det är en väldigt vacker medeltida stad; vindlande gränder, murar, branter och en katedral och vi rullar sakta fram.

Bensinen kostar styvt 20 kronor litern även i Tyskland men är ungefär två kronor billigare i Belgien så jag slår på vad det går i Bouillon (buljong?) innan vi glider ned mot franska Sedan. Natthärbärget i Charleville Mezieres heter Hotel de Paris och anorna tränger fram i fasadens fogar och sprickor.

Jag äter franskt och gott. Varm getost kommer aldrig någonsin smaka så vidunderligt som chèvre chaud. Den som serveras som förrätt här är inget undantag.

Porträttet av stadens store son Arthur Rimbaud hänger på varje etage.

Rimbaud var en av de fördömda poeterna vars verk sägs ha inspirerat till och med Dylan. Både Thomas och Bob. Han levde hårt och kort. Sköts i handen av sin älskare Verlaine, fick benet amputerat efter en skada i Jemen och blev bara 37 år. Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist introducerade honom i Sverige. Fredrik Böög gillade inte homosexuella poeter.

Den berusade båten är Rimbauds mest kända diktverk. Han skrev den som 16-åring!

Utdrag:

Jag har sett himlarna sprängas av blixtar och
Tromber, skum och strömmar; jag känner kvällens våg
Och Gryningen som lyfter likt duvor i flock,
Och ibland har jag sett vad folk trott de såg!

Leonardo di Caprio spelar Rimbaud i filmen Total eclipse.

Rimbaudmuseet, Charleville Mezieres.

Rimbaudmuseet vid kanalen öppnar kl 14 i morgon. Då är Sigge på rulle norrut.

Svenskminnen i Stralsund

Den 1 april är det säsongspremiär för snabbaste vägen till kontinenten – snabbfärjan från Ystad till Sassnitz. Sigge och jag är på plats. Tidigare har vi bland annat upplevt Stralsund. Utdrag ur kommande bok Djävulens kök:

Stralsund vimlar av gammal byggnadskultur med korsvirkeshus, medeltida kyrkor och trånga gränder. Här finns en rad svenskminnen. Staden var till och med svensk huvudstad för en tid då den svenske kungen Karl XII stannade till här 1714-15, på väg mellan kalabaliken i Bender och döden vid Halden.

Kungens uppehåll i Stralsund blev inte heller särskilt lyckosamt. Härifrån tänkte han sig återigen kunna utmana Peter den Store i Ryssland. Förhandlingarna med nya allierade kapsejsade och istället förklarade Brandenburg-Preussen krig mot Sverige och med stöd av danskar och engelsmän belägrades Stralsund.

Karl XII lär ha bott i ett enkelt nattläger i bastionen Frankenkronwerk och på en röd tegelmur sitter en minnesplatta med slitna guldbokstäver som kan tydas:

”SWERIGES KONVNG CARL DEN XII HADE HÄR SIT WANLIGA NATLÄGER. STRALSUND BELÄGRADES AF 3 KONUNGAR DEN 19 OCTOBER TIL DEN 22 DECEMVER 1715.”

Redan på kvällen den 12 december 1715 smet kungen iväg till Sverige, lämnandes Stralsund som en rykande grushög. I skydd av mörkret smög kungen nesligen iväg från sina landsmän i en liten roddbåt som kämpade fram genom isen tills den nådde gallioten Hvalfisken och sen brigantinen Snappopp. Man satte kurs på Ystad men hårda vindar fick en kräksjuk kung att landstiga utanför Trelleborg istället. Väl där han rekvirerade häst och vagn och for vidare mot Ystad. Stralsund föll och blev danskt en handfull år innan det återlämnades till Sverige.

I den enorma Mariakyrkan i Stralsund finns en väl tilltagen minnesplakett över greven Johan von Lillienstedt. Han föddes som Johan Paulinus i Björneborg 1655, var jurist och krönte karriären som president i wismarska tribunalen. Han dog på sitt gods på Rügen 1732 och begravdes i Mariakyrkan i Stralsund med ett oblygt eftermäle. Det står bland annat om honom:

Högvälborne och magnifike… med Sälsynte andlige Gåfvor beskärad, medelst Gärningar & Förtienste för dess Fosterland i allom Vetenskap Flertalet Lärde öfverlägsen… äfven i Diktarkonsten till de yppersta räknad …”

På Fährstrasse, några kvarter bortom det livaktiga Rådhustorget, ligger krogen Zum Scheele. Den är inrymd i huset som kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele föddes i 1742. Scheele anses vara den som upptäckte syret.

Även Baltzar von Platen som projekterade och byggde Göta Kanal stammar från Svenska Pommern. Han föddes på Rügen 1766.

Hetast under kalla kriget

På vandringen från Abbekås till Pamplona som jag ska berätta om hos Östra Tommarps Föreläsningsförening ikväll kl 19oo i Bygdegården i Tommarp passerade vi bland annat The Fulda Gap, den militärstrategiskt mest betydelsefulla platsen i Europa under det (förra) kalla kriget.

På en höjd på gränsen mellan de tyska delstaterna Thüringen och Hessen i mellersta Tyskland ligger Point Alpha. En stilla och lugn plats med en grandios utsikt över omlandet.

Det är tyst och stilla utom då en och annan bil passerar några hundra meter längre ned på väg mellan småstäderna Rasdorf och Geisa.

Det är svårt att förstå att det här för bara några decennier sedan var ett av Europas farligaste område. Här gick den tungt beväpnade skiljelinjen mellan DDR och Förbundsrepubliken Tyskland. Om ett tredje världskrig skulle komma befarades det bryta ut just här.

Nu har det blivit Hoppets väg.

I dag är Point Alpha ett av Tysklands många Gedenkstätten, minnesplatser, där historien bevarats men där fokus idag ligger på fred och den tyska återföreningen.

En av flera vandringsleder genom Tyskland går just här, längs den gamla gränsen, och man traskar uppför backarna på östtyska betongvägar som för inte särskilt länge sedan patrullerades av DDR:s volkspolizei, som noga bevakade gränsen. Ett vakttorn finns bevarat, några ryskspråkiga gränsbommar, liksom stycken av det höga och rakbladsvassa staket som skulle se till att medborgarna i det kommunistiska DDR inte lämnade landet.

Utanför museet som byggts praktiskt taget mitt på gränsen kan man sitta ned vid ett stort träbord som omfamnas av sittplatser, var och en med de16 tyska delstaternas namn. En symbol för att alla nu sitter vid samma bord. En stor platta visar väderstrecken och förkunnar: För det tyska fosterlandet i enighet, rättvisa och frihet. Några meter norr om snurrar sakta en skruvad skulptur runt, runt med inskriptionen fred på flera språk.

De första åren bevakades gränsen enbart av väst- respektive östtysk polis men ganska snart insåg man det strategiska värdet och amerikansk militär ställdes mot sovjetisk.

Staden Geisa var Warszawapaktens västligaste utpost. Här stod sovjetiskt pansar redo att omedelbart kunna rycka in i Västtyskland, genom det som amerikanerna kallade the Fulda gap. Det var den korridor genom bergen som man förmodade att Sovjetunionen skulle begagna sig av för att snabbt kunna ta sig till Frankfurt, Västeuropas finansiella centrum, och vidare mot Rhen och Frankrike.

Det var en känd port mellan öst och väst och en invasionsrutt som redan Napoleon I hade använt i sitt ryska fälttåg.

Under decennier på 1900-talets andra hälft var detta Europas mest militariserade område. Båda sidor stod beredda att använda kärnvapen. Sovjet för att kunna bana sig väg genom terrängen och USA för att stoppa dem. Så var till exempel amerikanerna utrustade med nukleära landminor, femtusen gånger kraftigare än ordinära minor.

Fulda, ett tjugotal kilometer i sydväst, en idag ganska lugn liten stad med omkring 60 000 invånare, skulle ha blivit fullkomligt ödelagt om kriget kommit här. Terrorbalansen vägde som tyngst på några backar kring Fulda.

När östblocket föll sönder i början av 1990-talet och amerikanerna lämnade Point Alpha, detta vakttorn mot den röda faran, förföll också byggnader och annat. Paradoxalt nog var det myndigheterna i Thüringen, på östra sidan, som först ville att platsen skulle bli ett monument över den ofrihetens tid som varit.

Detta skulle bli symbolen för ett Europa i fred och frihet.

Numera delas det ut ett Point Alpha-pris av stiftelsen som driver minnesplatsen i Tyskland. Så skilda storheter som Lech Walesa, Helmuth Kohl och George Bush, den äldre, har tagit emot priset.

Följer man den gamla gränsvägen västerut hamnar man på Hoppets Väg. Det är en serie på 14 skulpturer i skrot som visar Jesu lidande väg, från domen av Pontius Pilatus till dörrarna som leder till återuppståndelsen.

Verken har utförts av den tyske konstnären Ulrich Barnickel, som föddes och växte upp i DDR men fick utresetillstånd och bosatte sig i just Fulda 1985.

Tanken är att konsten ska inspirera besökarna att tänka på sina egna steg mot frihet och lättnad i svåra ögonblick, att få dem att reflektera över sådant som varit och som aldrig får hända igen.

Hoppets Väg stod klar 2010 på tjugoårsjubileet av den fredliga revolution som banade vägen för Tysklands enande.

Hoppets väg.

Luther, Clintan och Maria von Trapp

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har en del tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.

När vi för några dagar sen for söderut upptäckte vi under frukostplaneringen på campingen i Lindau att slottet Neuschwanstein låg hyfsat nära. Neuschwanstein är troligen världens mest berömda slott och finns på tusentals pussel. Det lär ha inspirerat Disney till Törnrosas slott i filmen.

Vi tog alltså vägen förbi slottet. När världssamfundet röstade om världens nya underverk föll Neuschwanstein alldeles före finalen och får nöja sig med titeln nominerad till underverk.

Neuschwanstein

Det var den ovanlige bayerske kejsaren Ludwig II som byggde slottet 1869. Ludwig föddes i ett slott med det lätt ekivoka namnet Nymphenburg men hans karriär avslutades just här i Neuschwanstein där han greps en morgon i sängen i juni 1886 för att avsättas. Ministrarna och storgubbarna hade tröttnat på honom.

Hans psykiater förde iväg honom och några dagar senare hittades de båda två drunknade under mystiska omständigheter i Starnbergsjön.

Ludwig II stödde Bismarck i arbetet med att ena de tyska staterna till en nation.

Han svärmade för Wagner, var homosexuell, utvecklade så småningom en social fobi och höll sig undan folk. Hans bror Otto I efterträdde honom, men han var i sin tur förklarad sinnessjuk sedan tio år tillbaka, så farbror Luitpold fick regera Bayern.

Vi traskade runt i slottets environger en stund, tog en massa bilder, såg en huggorm och drog i oss en pilsner innan vi for vilse mellan alptopparna.

Nu, på väg norrut några dagar senare, var det Burg Hohenwerfen vi mötte.

Inte heller vilken borg som helst utan just den borg som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända krigsthriller. För filmnördar mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

De flesta hotell, tavernor och biergartens i södra Tyskland heter något med Adler.

Jag gick med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns jag fortfarande med rysningar. Det var så kittlande.

För tjugotalet år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till filmens örnnäste. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta i kabinen som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936.

Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på hyrda störloppsskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1 986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet, även om jag höll mig i hytten och aldrig klättrade upp på taket.

Därför var det en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.

– Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, var på väg att stänga den tjocka ekporten för dagen.

Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.

Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

Han undrar om vi är cineastentusiaster och filmturister och vi nickar självfallet jakande.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen eller någon rovfågeluppvisning så berättar han att vi ska åka ned till byn Werfen, alldeles vid borgens fot, svänga till höger och köra uppför den smala vägen genom skogen, se upp för lokala bildårar, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.

Jaha?

– Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

Maria von Trapp och barnen

– Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.

Vi kör dit. Springer i gräset, skrålar, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum. Jag minns hur förälskad jag var i Julie Andrews.

Det finns inga skyltar till denna filmklassiska äng men väl där finns det några små minnesmärken.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Tiden har fått dem att åldras mer än minnet. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till MacLeans roman istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som är förrädaren.

Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns.

Trots detta får filmen betyget 7,6 på den internationella filmguiden IMDb. Det kan vara en Clint Eastwoodeffekt producerad av fans som betygsätter på gamla minnen.

Jag beslutar att inte förstöra upplevelsen av Sound of Music eller Julie Andrews med att se om den.

Efter de filmhistoriskturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta och med en begynnande tendens till irritation bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en kulturpaus.

Vi svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan, orsakade krig och splittring och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte karuseller och spunnet socker.

Vi kan ju inte veta att det pågår Lutherdagar i Wittenberg den första helgen i juni. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. Smedmästaren arbetar vid ässjan, kvinnorna spinner och någon slår an ett ackord på sin luta.

Ser vi i Sverige Luther som en sträng puritan så är tyskarnas syn på honom tvärtom. Han betraktas nästan som en lebeman och de här dagarna firas hans bröllop med den förrymda nunnan Katharina von Bora.

Luther hade ju varit munk men var nu den som förändrade världen genom att vara den förste prästen att gifta sig. Paret fick sex egna barn och tog dessutom hand om Luthers åtta systerbarn.

En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till Rostock.

Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver. Under en tid gömde Luther sig på slottet Wartburg utanför Eisenach. Samma slott som var Ludwig II:s inspiration till Neuschwanstein. Cirkeln sluts.

Vi rullar ombord på färjan.

Look, no hands!

Texten från Röcken är tänkt att ingå i reportagesamlingen Djävulens kök som ges ut sommaren 2022.


En dryg kilometer från slagfältet vid Lützen ligger Röcken. En helt vanlig tysk by. En samling hus, en damm med några tjattrande gräsänder, en rad brevlådor och en kyrka.

Det påminner om Järrestad men det ska finnas 600 invånare.

Gustav II Adolf passerade Röcken den 5 november 1632 för att gruppera sig inför slutet vid Lützen.

Jag ser bara en av Röckenborna. Det är en äldre dam, kort och lite böjd, stödd på ett hackjärn går hon runt och drar i ogrästuvor kring kyrkan och de fåtaliga gravarna. Till synes i helt egna tankar ägnar hon mig inte en blick.

Det är en typisk tysk stenkyrka från 1100-talets första hälft. Tjocka väggar. Små fönster. Här gifte sig 1843 den lutherske prästen Carl Ludwig Nietzsche med Franziska Oehler, som han året innan förfört med fingerfärdigt pianospel hos hennes bror, prästkollegan David Ernst Oehler.

Året därpå, den 24 oktober, döpte han själv i kyrkan i Röcken deras förstfödde Friedrich Wilhelm och utbrast märkbart rörd och stolt över familjelyckan under ceremonin:

Min son Friedrich Wilhelm, så här ska du kallas på jorden, till minne av min kungliga välgörare, på vars födelsedag du föddes…”

Här föddes alltså världens kanske mest kände, och troligen långt senare mest ringaktade, 1800-talsfilosof. Friedrich Nietzsches lillasyster Elizabeth ställde in sig hos nazisterna och gav dem filosofens übermennschen-teori som ett saftigt köttben. Fritz själv hade sannolikt blivit bestört.

Elizabeth var gift Förster och hon och hennes man for i slutet av 1800-talet till Paraguay för att bilda Nueva Germania. Ett tilltag som Nietzsche bara såg med löje på.

Gumman vid kyrkogården pekar stumt och obestämt bort mot något hus bortanför kyrkan när jag frågar efter Nietzsches barndomshem så jag går ut från kyrkogården och travar runt på gatorna som omgärdar kvarteret. Jag söker en informationsskylt, en liten platta i mässing som berättar att här föddes filosofen som ansåg att det som inte dödar det stärker.

Jag hittar ingenting. Kan inte heller gå fram och glo i fönstren. Det ser ut som om det bor folk i varje hus. Det sitter emellertid en marmorplatta på väggen till huset där han föddes men den ser jag inte förrän senare då den placerats in mot gården och den har bara den lakoniska texten ”födelseplats för filosofen Friedrich Nietzsche”.

Det är ett hus i två våningar i någon sorts rosabeige kulör och med olivfärgade fönsterkarmar. Det som är annorlunda i arkitekturen är de kisande takkuporna som ser ut som en våg i takteglet.

Detta är Sachsen-Anhalt, före detta DDR. Det går inte att dölja i landsortsbyarna. Inte ens trettio år efter murens fall.

På kyrkans södra sida ligger gravarna. Två sarkofager längs med kyrkoväggen. I den ena ligger Friedrich, i den andra Elizabeth. Sarkofagernas lock är i blankslipad röd granit. Systern överlevde storebror med 35 år.

När Nietzsche dog gav det genklang över hela världen, även om sinnessjukdom hade tagit över de sista tio åren av hans liv. Hur det tedde sig under galenskapen kunde man läsa i Östgöten:

Han steg upp om morgonen kl 7, åt frukost, som blott bestod av vegetabilier, och lade sig så på soffan, då systern måste läsa sagor och äfventyr högt för honom. Om eftermiddagen sattes han i en stol i trädgården, och der kunde han sitta i timtal och småprata med sig sjelf som ett barn på fyra år, under det han sönderplockade blommor eller lekte med sitt smällgummi. I dåligt väder satt han vid fönstret och stirrade på en kvarn utan vingar eller roade sig med att fånga flugor, bygga med klossar och oafbrutet gnola en av honom sjelf författad, meningslös vers. Om aftonen tömde han ett stort glas kloral, innan han gick till sängs.”

Det ska sägas att Nietzsche under sitt verksamma liv och fram till slutet bodde i Weimar. Efter sin död flyttades hans kropp till Röcken för att begravas. Nya Wermlandstidningen den 6 september 1900:

Minnestalet vid grafven hölls af en slägting till Nietzsche, borgmästaren Oeler från Halbertstadt, som skildrade den aflidne filosofens lif och verksamhet. En lärjunge till denne framförde ett tack och en hälsning från dem alla, som lärt af honom. En sångkör från leipzig afsjöng vid grafven flera sånger. Vid akten, hvarvid ingen prest medverkade, närvoro en stor mängd sörjande, bland hvilka,m utom anhöriga och vänner, märktes representanter för universiteten i Berlin, Halle och Leipzig, många af Nietzsches lärjungar och beundrare samt en deputation från den bekanta skolinstitutionen Pforta vid Naumburg, der Nietzsche åtnjutit sin elementarundervisning.”

Det har sagts om filosofen att han fick sitt erkännande först när han inte längre kunde förstå eller uppskatta det på grund av sin sjukdom.

Hans eftermäle var redan då för 120 år sedan högst varierat. I en minnesartikel i Göteborgs Aftonblad av den 15 september 1900 skriver signaturen O.F.K.:

Få hafva blifvit så häftigt beundrade och så bittert hatade som Nietzsche. Få hafva också blifvit så missförstådda som han, både af vänner och fiender.

Men en gång i framtiden skall förvisso hans egendomliga författarpersonlighet rätt trädas fram i ljuset. Det ska då visa sig att han, trots sitt förnekande af både en personlig gud och en personlig odödlighet, dock var till sitt innersta en evighetsmenniska, och att då filosofens djerfva irrfärder äro förstådda och förlåtna, minnet ska lefva af den älskvärda menniskan och den store skalden.”

Helt andra tongångar kunde man tolka i Jönköpings-Posten, mitt i det svenska Bibelbältet, den 3 september 1900. Där saknade man inte den tyske filosofen, och drar sig inte heller för att samtidigt ge den svenska författarinnan Ellen Key en snyting:

I lördags afled i Weimar af ett slaganfall århundradets för att icke säga alla tiders störste förkämpe för den brutala egennyttan och det individuella själfsvåldet, den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche. I honom hade kristendomen och dess upphöjda sedelära en oförsonlig fiende.

Man behöfver för öfrigt icke om Nietzsche säga mer, än att han dyrkas som en Gud af en Ellen Key o.d. för att man ska inse hvad det var han lärde.

Mycket af hvad i hans – sit venia verbo (om uttrycket tillåts, författarens anmärkning) – vilda läror är framställdt finnes i hans till svenska öfversatta arbete Så talade Zarathustra.”

På baksidan av kyrkan finns en skulpturgrupp, konstnären ska ha hetat Messerschmidt. Den visar en dröm som Nietzsche återkommande hade. Där står hans mor och far tätt invid varandra, sörjande vid sonens grav. Dessutom står han själv vid graven i två upplagor, snett emot varandra.

Båda Nietzschefigurerna är helnakna förutom hatten. En av dem håller hatten framför sitt kön. Den andres hatt döljer också könet, men denne har händerna vilande utmed kroppen. Bakom isblå solglasögon och en buskig mustasch anar man något innanför det djupa allvar som han såg på världen och livet med. Jag skulle kalla det humor.

Look, no hands!

Det är ofattbart

I dag är det minnesdagen av Förintelsen. Jag minns ett besök i Bergen-Belsen i april i fjol.

En vecka och 76 år efter det att britterna befriat lägerfångarna i Bergen-Belsen går jag runt bland massgravarna. Det är ofattbart. Jag är den ende besökaren under de dryga två timmarna som jag vandrar runt på området.

Det är en krispig aprildag. Den blå himlen vill inte riktigt visa sig bakom allt det grå. Vinden är isande kall.

Det är skönt att vara ensam där. Jag känner mig trots allt som en inkräktare. Jag har inte riktigt där att göra. De tiotusentals okända människorester som ligger i massgravarna har jag ingen relation till. Inte heller till de spridda judiska gravstenarna med sin hebreiska text där varje svårtydd bokstav i sig tycks gråta, klaga.

Jag är inte heller tysk så jag kan inte dela den kollektiva skammen med alla de vars farfar och morfar, farmor och mormor ropade Heil, drog på sig SS-uniformen eller tassade undan och såg åt andra hållet då förtrycket hårdnade och grannfamiljerna försvann. 

Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp. Plötsligt har jag en koppling. Det är som om en jättenäve kramar tag om hjärtat på mig. I skolan läste vi högt ur Anne Franks dagbok och det gav ett outplånligt minne. Anne Frank blir bron till allt det fruktansvärda. Det är människor allihop som ligger därunder marken i massgravarna. Människor av en gång kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Skyfflats ihop som skräp, avfall och helt sonika grävts ned. En av massgravarna har texten:

Hier ruht eine unbekannter anzahl toter.”

Alltså: här vilar ett obekant antal döda.

Bergen-Belsen var inget utrotningsläger i den mening att nazisterna gasade ihjäl människor här. Men förhållandena var så fruktansvärda att lägerfångarna svalt ihjäl. Dog som flugor.

Anne Frank blir katalysatorn som ger skuggorna liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag nästan dagligen flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam, såg huset där hon hade bott bakom den tunna panelen tills grannarna förrådde familjen. Huset, som så klart är museum, var stängt under pandemin då jag bodde i Amsterdam.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Jag hade ansiktsmasken på trots att jag var ensam även här, i utställningslokalerna på övre plan. Kanske blev munskyddet också ett sätt att skydda sig mot känslorna.

Väggar och montrar med bilder på barn i lägret. Det värsta av allt, utsatta barn.

En sexårig lägerfånge, Albert Joachimsthal, ger de riktigt ungas perspektiv på vistelsen i ett citat:

Jag hade ingenting att äta, ingenting att dricka. Min far fanns inte där. Min mor såg jag inte till. Jag hade ingenting. Inga vänner. Det var förfärligt.”

Det beräknas att 3 500 barn under 15 år passerade lägret. 200 föddes där. Anne Frank var ett av de äldre barnen i lägret. Hon dog någon månad före befrielsen. Jovan Rajs, den svenskserbiske rättsmedicinaren, var en annan barnfånge som anlände som elvaåring. Han överlevde Bergen-Belsen, skickades iväg till Theresienstadt i nuvarande Tjeckien strax före befrielsen, och har med sin historia om lägertiden bidragit till utställningen.

Jovan Rajs skrev dagbok under sin tid i lägret. Fram tills dagen då hans onkel Anti dog där. Då slutade han tvärt. Han orkade inte skriva att onkel var död. Det var för tunga ord att pränta ned, skriver han i sin bok Ombud för de tystade. Dagbokens sista ord handlar om onkel Antis sjukdom:

Under tiden hade onkel Anti blivit sjuk, han fick våldsam diarré. När han hade tillfrisknat blev han sjuk igen och doktor Winter sa att det var tyfus. Efter några dagar var han medvetslös och yrade. Så gick han mot sin undergång. Han kunde ingenting äta, de tvångsmatade honom med brödsoppa.”


Även om dagboken abrupt tar slut där så är Jovan Rajs en av dem som aldrig slutar att berätta.

Det är kallt. Vårens bitande snålblåst viner genom fleecejackan, men jag kan aldrig föreställa mig hur kallt det var vintern 1944-45. Eller hur hungrig eller trött man kunde vara.

Hela tiden går jag förbi massgravarna. Här ligger kropparna av 5 000 okända människor. I nästa 7 500. I någon ”bara” 2 500. Det blir ofattbara siffror. Jag vill inte addera dem. Det får inte bli siffror eller tal. Det är människor. Som Jovans onkel Anti. 2 500 någons onkel eller faster, syster eller pappa.

Det är ändå bara en liten del av alla de som dog i Bergen-Belsen. Det fanns ett krematorium som mer eller mindre drevs av fångarna själva. De samlade ihop de döda i barackerna, forslade dem till krematoriet och eldade upp dem.

De sista dagarna innan befrielsen 1945 stängde man ugnarna. När de brittiska soldaterna slog upp lägerportarna låg mer än 10 000 kroppar spridda över lägret. Inne i barackerna och utanför.

Det finns en alldeles förfärlig bild från dagarna efter befrielsen hur man använder bulldozer för att skrapa ihop liken och föra dem till massgravarna. Som sopor.

Jag kommer ändå inte undan siffrorna. Minst 52 000 personer avled i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Bara omkring 10 000 av dem är kända till namnet. Utöver det dog ytterligare 20 000 internerade krigsfångar.


En vårdag 1945 kommer ett antal tyska officerare förbi gårdsplanen där Jovan Rajs och de andra fångarna står uppställda. En av dem är SS- och Gestapochefen Heinrich Himmler. Ryktet går att fångar ska flyttas från Bergen-Belsen. Jovan blir en av dem. Långt senare förstår han att det var en sorts desperat sista-minutenaktion av en tysk officer, Herr Hauptmann som var antinazist, eftersom:

”… lägret skulle förstöras, fångarna dödas och allt brännas ned…”

Det finns inga byggnader kvar av lägret idag. Några ruiner, högar av grå sten. Till och med teglet var grått i Bergen-Belsen. En del har fått namn på fångar inristade och blivit små minnesplattor. På några håll är det tydligt att det hackats ut partier, eller i varje fall bitar, som sannolikt tagits hem.

Jovan Rajs flyttades till Theresienstadt. Nio år efter krigsslutet skriver han ned sina minnen.

Det var en spöklik kolonn. Män och kvinnor i alla åldrar, klädda i trasor, släpade sig fram, redan trötta och apatiska fastän det här bara var början på den långa färden. Var och en bar på en halvtom säck eller en bucklig koffert med sina eländiga ägodelar.”

Himmler sparkades ut av Hitler då han, när slutet var oundvikligt, ville förhandla med britterna. Han tillfångatogs och fängslades i Lüneburg. Där svalde han i maj 1945 en insmugglad cyanidkapsel och lämnade scenen.

Jag har många gånger gått förbi det röda tegelhuset med spetsbåge över de gröna dubbeldörrarna i Lüneburg. Gestapos hus under nazitiden. Himmlers näste. Det ser ut som om det bor folk där. Hur kan de?

Lüneburg var ett starkt fäste för nazismen.

I Belsenrättegången som varade från september till november 1945 åtalades 45 lägervakter och SS-officerare från Bergen-Belsen i en brittisk krigstribunal i Lüneburg. Huvudåtalad var Josef Kramer och han dömdes till döden genom hängning tillsammans med 14 andra. Lika många frikändes.

Kramer tjänstgjorde i flera koncentrationsläger sedan 1930-talets slut och ledde bland annat gasandet av ungerska judar i Auschwitz innan han flyttades till Bergen-Belsen. Där skaffade han sig snabbt öknamnet Odjuret.

När jag går runt i blåbärsriset som växer i utkanten där tidigare fångbarackerna stod och där vildsvinen för inte så länge sen har plöjt med trynena bland de mjuka tuvorna så hörs det plötsligt en kraftig smäll och på den följer flera dova explosioner. Lägerområdet gränsar till militär övningsmark och när jag lyssnar kan jag höra tanks på avstånd.

Stora delar av byn Belsen, några kilometer söder om Bergen, är en enda stor militärförläggning och det pågår övning i skogen. Skyltar som sitter uppsatta med jämna mellanrum förklarar att om jag passerar en osynlig linje kan jag bli skadeståndsskyldig. Det kan också finnas blindgångare i markerna.

Det dova dundret av artillerield och den militära närvaron ger en minst sagt makaber inramning till min ensamma vårvandring över Gedenkstätte Bergen-Belsen.

Det är fortfarande ofattbart. Alltihop.