Exp. På vägen tillbaka: kommandogruppen

Köbenhavns Hovedbangaard i morse.

Att inleda Expedition På vägen tillbaka med att ta tåget till Amsterdam där jag tillbringade knappt tre pandemimånader i fjol kändes rätt.

Nu blir det bara en natt på ett ungdomligt vandrarhem i Amsterdam Noord. Anlände kl 2015.

Det var en tuff tur hit från väckarklockans 0515 i Malmö.

Det gick som på räls, tyst och tankeinbjudande, meditativt och med tysk sekundprecision, fram till Osnabrück.

Där sprack spegeln från kant till kant. Istället för ICE-tåg direkt till Amsterdam Centraal tuffade ett regionaltåg oss till Bad Blentheim, och – no more!

Dessutom var den tyska tågvärden inte flerspråkig. I vagnen satt i stort sett bara resenärer som hade andra modersmål än tyska. Och damen tog sats och rabblade upp byten, spår, plattformar och tider så vi alla var vimmelkantiga.

Då bildade vi en kommandogrupp för att reda upp alltihop. Det var en kanadensare från Edmonton, en polack från Gdynia, två danska piger, en kvinna från, möjligen Syrien, och så jag och efter en stund hade vi värvat en ung tyska som bodde i Amsterdam. Lyckodraget.

Så vi fixade byte i Bad Blentheim, i Hengelo och i Amersfoort innan vi kunde rulla in i Amsterdam.

Trots en försening på en timme så var det vår gemensamma problemlösning som tog oss fram. Det är bara tillsammans vi är unika. Vi hade nästan svårt att skiljas när vi väl var framme.

I morgon åter en långtur. 20 minuter till Schiphol och sen hoppet över oceanen. Willemstad nästa!

Kristallnatten

Så här under Kristallnatten kan man alltid fundera på om… om det där hade inträffat som satt stopp för Hitler.

Jag har tidigare sett Oliver Hirschbiegels film om den modige Georg Elser som var så nära att sätta stopp för Adolf Hitler i ett attentat i München redan den 8 november 1939. Han missade på tretton minuter och om jag minns rätt tillbringade han resten av kriget under tortyr i fängelse och först strax innan krigsslutet arkebuserades han.

Elser var en av flera som försökte ta livet av diktatorn.

Mest känd är översten Claus von Stauffenberg som efter vansinnet under Kristallnatten 1938 insåg att det hela höll på att löpa käpprakt åt helsike i Tyskland. Trots det dröjde möjligheten till att komma Hitler nära till en sommardag 1944 då han skulle delta i ett möte med Hitler vid ”Varglyan” i östra Polen, dåvarande tyska Ostpommern. Attentatet misslyckades, Hitler blev mest omskakad och von Stauffenberg avrättades strax efter sedan han fångats in av Gestapo.

Hans hustru Nina internerades för resten av kriget tillsammans med barnen. Enligt uppgifter i ett läger i Frankfurt-an-der-Oder, men då jag tillsammans med kompisen Pelle passerade Rottweil i Baden-Württemberg på väg till Pamplona såg jag anslag på statsfängelset att frau von Stauffenberg även suttit där en tid alldeles efter att hon arresterats.

Minnestavla på fängelset i Rottweil.
Fängelset i Rottweil.

Ett tredje attentat som rann ut i sanden hittar jag en helt ny uppgift om i National Geographics septembernummer 1991. Det är i en artikel om inkorporerandet av DDR i Förbundsrepubliken av William S Ellis som det berättas om ett, åtminstone för mig, okänt försök till attentat.

Ellis har mött Axel von dem Bussche som berättar hur han rekryterades av von Stauffenberg för att utföra ett självmordssuppdrag och bära en bomb i närheten av Hitler då denne skulle inspektera nya uniformer. Han skulle själv dö i explosionen. Det var han införstådd med.

Uniformerna kom emellertid aldrig fram. Det blev ingen inspektion. Allierade bombplan hade nämligen attackerat och slagit ut transporten av de nya uniformerna och Hitler lade om planerna. Om de hade vetat…

Von dem Bussche överlevde, flyttades till ostfronten, och blev av med ett ben i striderna.

– Det hade varit värt riskera en mans liv för att komma åt Hitler, sade von dem Bussche till Ellis.

Metoo-kungen?

Idag, den 6 november, minns vi Gustav II Adolf, den ende svenska kung som fått tillägget ”den store”. Han rövade, slogs, våldtog och brände i Skåne, Polen och Tyskland tills han föll av hästen i Lützen den 6 november 1632. Men han hade också andra sidor. Här ett utdrag ur min bok Djävulens kök:


Härjandet var inte bara död, plundringar och elände för de inblandade. Nils Ahnlund berättar i sin bok Gustav Adolf den store om charmören Gustav Adolf. Om dans och fester i Frankfurt och Nürnberg, om hur kungen klädde ut sig till värdshuspojke på en maskerad i Mainz och på en bal i Augsburg den 30 maj 1632 gång på gång dansade med den vackraste flickan, jungfrun Anna Maria Bresler:

Då han nådigast smekte den unga sköna, rev hon i sin blyghet några hål i kragen, varpå han skänkte den åt henne som ett minne jämte några smycken.”

Gustav Adolfs dotter, sedermera drottning Kristina, lär vid tillfälle ha uttryckt om sin far att han älskade kvinnorna, kanske för mycket. Även mat älskade han och blev med tiden rätt fet. Dock lär han ha varit mindre benägen på alkohol. Kristina sade att ”han drack, ej av egen böjelse utan av statsskäl”.

Verkligheten bortom SD:s horisont

Jag blir förbannad. Än en gång har en hög SD-företrädare visat sitt fula tryne. I boken Djävulens kök besöker jag Bergen-Belsen där Anne Frank dog. Nedan ett utdrag:


Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp. Plötsligt har jag en koppling. Det är som om en jättenäve kramar tag om hjärtat på mig. I skolan läste vi högt ur Anne Franks dagbok och det gav ett outplånligt minne. Anne Frank blir bron till allt det fruktansvärda. Det är människor allihop som ligger därunder marken i massgravarna. Människor av en gång kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Skyfflats ihop som skräp, avfall och helt sonika grävts ned. En av massgravarna har texten:

Hier ruht eine unbekannter anzahl toter.”

Alltså: här vilar ett obekant antal döda.

Bergen-Belsen var inget utrotningsläger i den mening att nazisterna gasade ihjäl människor här. Men förhållandena var så fruktansvärda att lägerfångarna svalt ihjäl. Dog som flugor.

Anne Frank blir katalysatorn som ger skuggorna liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag nästan dagligen flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam, såg huset där hon hade bott bakom den tunna panelen tills grannarna förrådde familjen. Huset, som så klart är museum, var stängt under pandemin då jag bodde i Amsterdam.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Jag hade ansiktsmasken på trots att jag var ensam även här, i utställningslokalerna på övre plan. Kanske blev munskyddet också ett sätt att skydda sig mot känslorna.

Väggar och montrar med bilder på barn i lägret. Det värsta av allt, utsatta barn.

En sexårig lägerfånge, Albert Joachimsthal, ger de riktigt ungas perspektiv på vistelsen i ett citat:

Jag hade ingenting att äta, ingenting att dricka. Min far fanns inte där. Min mor såg jag inte till. Jag hade ingenting. Inga vänner. Det var förfärligt.”

Im Harz Drei

Jag for till grannbyn Thale. Det var loppmarknad och alla var där. Gubbarna med knävelborrar sålde militaria och Ossiegrejor, järnkors, hjälmar och DDR-flaggor. Tanterna textilier och glas. Spännvidd från rena antikviteter till mög.

Det enda jag granskade en gång extra var minnesmedaljerna från fotbolls-VM 1970 o Mexiko. Uwe Seeler kostade tre euro, övriga gick för en euro – även Berti Vogts.

Jag hade planerat in Thale för tredje dagens vandring i Harz. Här finns ravinen Bodetal med en rejäl långtur på 18 km. Turen startar i rena tivolienvirongerna. Hexetanzplatz. Här är det klätterbanor för barnen, minigolf och ziplines och linbana till toppen. För vandrare är det bara att streta vidare in i ravinen.

Lätt i början och efter knappt två kilometer kommer en biergarten där du hänger av många av de som stretat så långt. Jag fortsatte styvt sex kilometer innan jag vände. Det var brant ibland, tungt ibland och uppför och nedför. Jag tror det är en riktigt fin led allt som allt men två dagar satt i benhinnorna. Väl trafikerat blir det inte särskilt många möten med skogens andra invånare. Men hisnande vackert och en bra avslutning på tre dagar i Harz.

Im Harz Zwei

Idag, fredag, for jag iväg mot Brocken som är den högsta punkten i Harz. På kartan hade jag hittat en bra utgångspunkt mitt i det som kallades för vogelschutzgebiet, fågelskyddsområde, några kilometer från toppen. Det lät lovande och jag såg skrikörnar och bivråkar i mängder segla kring vandringsleden.

I Elend skulle jag svänga upp mot Schierke. Fan heller. Vägen var avstängd. Elände.

Det var skogsbrand. Jag hittade ett ställe att parkera Sigge, traskade Djävulsstigen, Teufelstieg, upp mot Schierke och sedan vidare mot Brockentoppen. Första biten var grön och grann i Elendsdalen. Sen bredde det ut sig som hade varit skog. Det som hade varit Harz. Det var en död skog. Fullkomligt uttorkad och död. Orsak ingenting annat än de klimatförändringar vi bygger vårt välstånd på.

I den sista lilla lilla stugan vid vägens slut satt en farbror och vi pratades vid. Han bekräftade att det var torkan som hade tagit skogen. Det fanns inte ens humlor och bin längre.

– Och nu brinner det, poängterade han och och pekade sydostvart, där räddningstjänstens helikopter forslade den ena vattenkassunen efter den andra.
– Når det hit så säger det bara svisch bland de här torra träden, suckade han.

Jag höll med. Det var bedrövligt att se hur döden slagit klorna i häxornas skog. En svart rödstjärt var allt som visade upp sig i fågelskyddsområdet.

Trettiogradig värme, stekande sol och med ett ständigt helikoptersurr var det inte läge att fortsätta hela vägen till toppen av Brocken. Gubben därnere hade rätt. Även om röklukten var svag och bara ibland nådde fram var det knas att vandra ensam i en knastertorr skog.

Det blev ändå 15 km i tuff terräng.

Trots vägspärren körde åtskilliga turister förbi och upp. Vid dammen i Königshütter stod bilarna parkerade längs vägen och först när jag körde förbi insåg jag att här låg dammen där helikoptern tankade. Det var fredagsnöjet.
På avstånd såg jag rökpelaren från skogsbranden.

I morgon blir det loppmarknad och en några runda i ravinerna vid Bodetal kring Thale

Skogsmord.

Im Harz Eins

I torsdags, första vandringsdagen i Harz, blev det dramatik då jag för första gången kom i närkontakt med en skogsmård. Jag gick på stigen från Bad Suderode mot utsiktsplatsen Wolfsbergblick när jag överraskade en ouppmärksam figur i dikeskanten. Han for runt som ett jehu, skrämd från sans och vett, och rakt upp i ett träd där han satte sig och plirade mot mig under någon minut innan han fortsatte och försvann. Jag visste inte riktigt vad jag hade sett men hann slänga iväg några bildrutor mot platsen där jag fick för mig att han satt.
Jodå. Visst var det en skogsmård. Det tyckte jag var roligt, första krysset, samtidigt som jag funderade ett varv över om det möjligen också fanns björn eller varg i närheten. Det var bara jag på tre fjärdedelar av turen.

Det blev en milarunda och avslutningen tog sin tid för jag passerade välansade trädgårdar med blommor och fjärilsbuskar. Pärlemorfjärilar och andra oidentifierade flygande fän. Hade grannarna varit hemma hade jag polisanmälts för att smyga runt trädgårdarna med ett 400 mm teleobjektiv.

Fast här i Harz, gamla DDR, är man ändå något mer avslappnade. Inte lika mycket vaktbolag, kameror och hundar som i väst. Istället fler nedgångna gamla ruckel, ödetomter och stängda restauranger.

Eftermiddagen ägnades åt Quedlinburg. Jag tog tåget in. En klassisk gammal rälsbuss på smalspår. Jag och en äldre man steg på i Bad Suderode, där jag bor. Endast tågföraren fanns ombord. Ingen konduktör. Ingen biljett. Bussen tillbaka kostade inte heller något. Det är återbäringen på turistskatten som jag fick betala på hotellet.

Quedlinburg är en av många medeltida tyska korsvirkeseldoradon som lever hårt på gamla hus och vackra vyer. Svenska prinsessan Sophia Albertina, Gustav III:s syster var statschef här under några år kring sekelskiftet 1800. Turistinformationen hade inte en aning och slottsmuseet var stängt på grund av renovering. Kass.

Åt istället en riktigt god tagliatelli med laxbitar och njöt en pilsner.

Kvällen före, i onsdags, tillbringades på ortens krog. Ett gasthaus en kilometer söder om byn med en servitör som antingen var amatörrevyskådis eller också verkligen en mix av Mr Bean och Basil Fawlty.

Skogsmård.

Vad är väl en bal på slottet?

Ett par år har gått sedan jag och vännen Mike for från Skåne till Sicilien i en Toyota med en enda övernattning, på campingen i Lindau. Programmet var inte mer stressat än att vi kunde svänga av och turista vid slottet Neuschwanstein i södra Tyskland. Detta är ett avsnitt ur ett kapitel i den kommande boken Djävulens kök som förhoppningsvis kommer ut i höst.


När vi för några dagar sen for söderut upptäckte vi under frukostplaneringen på campingen i Lindau att slottet Neuschwanstein låg hyfsat nära. Neuschwanstein är troligen världens mest berömda slott och finns på tusentals pussel. Det lär ha inspirerat Disney till Törnrosas slott i filmen.

Vi tog alltså vägen förbi slottet. När världssamfundet röstade om världens nya underverk föll Neuschwanstein alldeles före finalen och får nöja sig med titeln nominerad till underverk.

Det var den ovanlige bayerske kejsaren Ludwig II som byggde slottet 1869. Ludwig föddes i ett slott med det lätt ekivoka namnet Nymphenburg men hans karriär avslutades just här i Neuschwanstein där han greps en morgon i sängen i juni 1886 för att avsättas. Ministrarna och storgubbarna hade tröttnat på honom.

Hans psykiater förde iväg honom och några dagar senare hittades de båda två drunknade under mystiska omständigheter i Starnbergsjön.

Ludwig II stödde Bismarck i arbetet med att ena de tyska staterna till en nation.

Han svärmade för Wagner, var homosexuell, utvecklade så småningom en social fobi och höll sig undan folk. Hans bror Otto I efterträdde honom, men han var i sin tur förklarad sinnessjuk sedan tio år tillbaka, så farbror Luitpold fick regera Bayern.

Vi traskade runt i slottets environger en stund, tog en massa bilder, såg en huggorm och drog i oss en pilsner innan vi for vilse mellan alptopparna.

Djävulens kök

Tanken är att det ska komma en bok i höst med titeln Djävulens kök. Detta är en del av det kapitel som handlar om just Djävulens kök. Publiceras nu då jag ser att Vattenfall planerar bygga två minireaktorer. Hoppas bolagets direktörer tar hand om avfallet i sina egna garderober de kommande 10 000 åren…


Kärnkraftverket i Krümmel stängde 2011. Tyskland ska fasa ut kärnkraften och svenska staten står där med skägget i brevlådan. Vattenfall äger anläggningen och svenska skattebetalare får ta på sig misslyckandet. Kronorna tickar.

I skogsbacken alldeles bakom det stora verket ligger spridda ruiner i röd tegel, inhägnade bakom stängsel med dödskalleprydda förbudsskyltar.

Några mil öster om Hamburg vid Elbes norra strand ligger resterna av Djävulens kök.

Så kallades den fabrik som Alfred Nobel etablerade på 1860-talet och som blev platsen där dynamiten fick sin slutliga utformning. Det var här dynamitgubben uppfanns och grunden lades till Nobels förmögenhet, svensk försvarsindustri, Nobelpriset och en massa annat.

Anläggningen flög i luften med man och allt vid ett flertal tillfällen och slutligen importerade Nobel svensk arbetskraft då lokalbefolkningen tvekade över att jobba där.

Därför finns det ännu idag ett antal Svensson, Olsson, Bengtsson och Lindberg i telefonkatalogerna för de närbelägna samhällena Geesthacht och Lauenburg. En emigrantspillra av en föga omskriven svensk arbetskraftsutvandring.

Det kan tyckas vara en ödets ironi att svenskar rört ihop ännu en dödlig soppa här i Krümmel för kärnkraftverkets placering just vid dynamitfabrikens ruiner har inte gjort Sverige populärare hos byborna.

2007 blev det brand i en av de två transformatorerna på verket och när det startades igen blev det kortslutning i en av reaktorerna.

Under åren 1989-2003 när elproduktionen pågick konstaterades femton fall av barnleukemi i det absoluta närområdet, inom en radie av fem kilometer från verket.

Sedan kärnkraftverket slutade producera el 2007 och fram till i alla fall 2018 har enbart två nya fall av barnleukemi konstaterats i samma område.

Tankeväckande, skriver det svenska Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer i en rapport 2018, men drar ändå med ytterligare statistik slutsatsen att det inte går att peka ut kärnkraften som ensam och uppenbar orsak till cancerfallen.

Tamtaratamtaratamtam

Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska.
Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman.
Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.


Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten.
Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började.
Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle.
Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken.
Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.


Så då byter vi spår.
Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.

Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum.
Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915.
Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967.
På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten.
Dumt. Tamtaratamtaratam. 

En timme och tio minuter Aznavour på Youtube!