Vad är väl en bal på slottet?

Ett par år har gått sedan jag och vännen Mike for från Skåne till Sicilien i en Toyota med en enda övernattning, på campingen i Lindau. Programmet var inte mer stressat än att vi kunde svänga av och turista vid slottet Neuschwanstein i södra Tyskland. Detta är ett avsnitt ur ett kapitel i den kommande boken Djävulens kök som förhoppningsvis kommer ut i höst.


När vi för några dagar sen for söderut upptäckte vi under frukostplaneringen på campingen i Lindau att slottet Neuschwanstein låg hyfsat nära. Neuschwanstein är troligen världens mest berömda slott och finns på tusentals pussel. Det lär ha inspirerat Disney till Törnrosas slott i filmen.

Vi tog alltså vägen förbi slottet. När världssamfundet röstade om världens nya underverk föll Neuschwanstein alldeles före finalen och får nöja sig med titeln nominerad till underverk.

Det var den ovanlige bayerske kejsaren Ludwig II som byggde slottet 1869. Ludwig föddes i ett slott med det lätt ekivoka namnet Nymphenburg men hans karriär avslutades just här i Neuschwanstein där han greps en morgon i sängen i juni 1886 för att avsättas. Ministrarna och storgubbarna hade tröttnat på honom.

Hans psykiater förde iväg honom och några dagar senare hittades de båda två drunknade under mystiska omständigheter i Starnbergsjön.

Ludwig II stödde Bismarck i arbetet med att ena de tyska staterna till en nation.

Han svärmade för Wagner, var homosexuell, utvecklade så småningom en social fobi och höll sig undan folk. Hans bror Otto I efterträdde honom, men han var i sin tur förklarad sinnessjuk sedan tio år tillbaka, så farbror Luitpold fick regera Bayern.

Vi traskade runt i slottets environger en stund, tog en massa bilder, såg en huggorm och drog i oss en pilsner innan vi for vilse mellan alptopparna.

Djävulens kök

Tanken är att det ska komma en bok i höst med titeln Djävulens kök. Detta är en del av det kapitel som handlar om just Djävulens kök. Publiceras nu då jag ser att Vattenfall planerar bygga två minireaktorer. Hoppas bolagets direktörer tar hand om avfallet i sina egna garderober de kommande 10 000 åren…


Kärnkraftverket i Krümmel stängde 2011. Tyskland ska fasa ut kärnkraften och svenska staten står där med skägget i brevlådan. Vattenfall äger anläggningen och svenska skattebetalare får ta på sig misslyckandet. Kronorna tickar.

I skogsbacken alldeles bakom det stora verket ligger spridda ruiner i röd tegel, inhägnade bakom stängsel med dödskalleprydda förbudsskyltar.

Några mil öster om Hamburg vid Elbes norra strand ligger resterna av Djävulens kök.

Så kallades den fabrik som Alfred Nobel etablerade på 1860-talet och som blev platsen där dynamiten fick sin slutliga utformning. Det var här dynamitgubben uppfanns och grunden lades till Nobels förmögenhet, svensk försvarsindustri, Nobelpriset och en massa annat.

Anläggningen flög i luften med man och allt vid ett flertal tillfällen och slutligen importerade Nobel svensk arbetskraft då lokalbefolkningen tvekade över att jobba där.

Därför finns det ännu idag ett antal Svensson, Olsson, Bengtsson och Lindberg i telefonkatalogerna för de närbelägna samhällena Geesthacht och Lauenburg. En emigrantspillra av en föga omskriven svensk arbetskraftsutvandring.

Det kan tyckas vara en ödets ironi att svenskar rört ihop ännu en dödlig soppa här i Krümmel för kärnkraftverkets placering just vid dynamitfabrikens ruiner har inte gjort Sverige populärare hos byborna.

2007 blev det brand i en av de två transformatorerna på verket och när det startades igen blev det kortslutning i en av reaktorerna.

Under åren 1989-2003 när elproduktionen pågick konstaterades femton fall av barnleukemi i det absoluta närområdet, inom en radie av fem kilometer från verket.

Sedan kärnkraftverket slutade producera el 2007 och fram till i alla fall 2018 har enbart två nya fall av barnleukemi konstaterats i samma område.

Tankeväckande, skriver det svenska Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer i en rapport 2018, men drar ändå med ytterligare statistik slutsatsen att det inte går att peka ut kärnkraften som ensam och uppenbar orsak till cancerfallen.

Tamtaratamtaratamtam

Det sägs i alla filmresuméer att Oskar Mazerath stannar i växten i protest mot världens ondska.
Jag har inte läst Günther Grass roman och i kväll var första gången jag såg filmen från 1979 av Volker Schlöndorff. Blecktrumman.
Jag håller inte med. Antingen är målet för hans protest så subtilt uttalad att min neanderthalhjärna inte uppfattar det eller också protesterar Oskar emot något annat.


Min teori: Det är dumheten som Oskar värjer sig emot. Inte ondskan som är en följd av dumheten.
Filmen utspelar sig i Danzig, nu polska Gdansk, under åren före och under kriget. Det var här det började.
Hänger ondska och dumhet samman? Ja, i många fall är det väl så. Ondska är ju ett sätt att kompensera sina brister och att vara korkad är en rätt klar nackdel i ett sofistikerat samhälle.
Däremot behöver det inte vara så. Inga likhetstecken.
Den judiske leksakshandlaren Sigismund Markus som olyckligt förälskat sig i Oskars mamma Agnes och gång efter annan (varje torsdag?) förser den ständige treåringen med nya blecktrummor och till min överraskning spelas av sångaren Charles Aznavour är ju lite dum men alls icke ond.


Så då byter vi spår.
Längst upp vid Kaskaden i Armeniens huvudstad ligger ett hus med en magnifik vy över Yerevan och dess fond med berget Ararat.

Det är Charles Aznavour Centre. Förutom att det är Armeniens ojämförligt bästa läge för en bostad där Charles och Ulla ibland bodde så är det museum och ett fransk-armeniskt kulturcentrum.
Tyvärr missade jag dess öppettider. Aznavour var armenier vars föräldrar flydde undan folkmordet 1915.
Charles Aznavour levde själv 1924-2018. Ulla hette Thorssell och de gifte sig i Las Vegas 1967.
På flygplatsen Zvartnots rear de t-shirts med Aznavourmotiv. Jag köper en. Den är alldeles för liten.
Dumt. Tamtaratamtaratam. 

En timme och tio minuter Aznavour på Youtube!

Dödens finansiärer på Östersjön

Det här är Panamaflaggade gastankern Santos fotograferad utanför Normandies kust. Just nu ligger den för ankar utanför Tarragona, en bit söder om Barcelona och har inte ett dyft med texten i blogginlägget att göra. Den är bara illustrativ.

Mellan klockan 19 och 21 i kväll, den 7 juni 2022, loggade jag 35 oljetankers i Östersjön på väg till eller från ryska hamnar med hjälp av websidan http://www.marinetraffic.com.

Så bra fungerar sanktionerna mot rysk olja. Den som försörjer Putin med medel att fortsätta mörda i Ukraina.

Det är intressant att se vad det är för fartyg som trafikerar de ryska oljehamnarna längst in i Finska viken, Primorsk och Ust-Luga. Någon också Sankt Petersburg. Inte oväntat är de allra flesta fartygen bekvämlighetsflaggade och jag har inte heller ännu tagit mig tid att leta upp ägare eller speditörer. Alla som har med sjöfart att göra vet att det är en djungel bland brevlådor och anonyma ägare att navigera bland för att kunna hitta vem som egentligen ligger bakom.

Men några är förvånansvärt öppna. Det finns ett bolag som heter German Tanker Shipping i Bremen, som i stor utsträckning seglar under tysk flagg och som den här stunden jag pejlade hade inte mindre än sex oljetankers på den ryska traden. Några gick mot hemmahamnen Bremen, en mot Rostock, en Dakar i Senegal och en på väg från Klaipeda i Litauen till Sankt Petersburg.

De tyska båtarna hette Seaconger, Seashark, Seatrout, Seasprat och Seahake men även Seychelles Prelude, som dock gick under bekvämlighetsflagg på Seychellerna.

Två tankers var på väg mot Skagen, en handfull till Rotterdam och några till Azorerna.

En norskflaggad tanker, Breiviken, var på väg till Rotterdam från Primorsk. Båten ägs av rederiet Viken Crude AS i Bergen men är uppenbarligen chartrad av det Hamburgbaserade företaget Wallem GmbH & Co.

Det mest udda inslaget var Vilamoura som uppgavs ha lämnat Delaware City i USA den 28 mars för att anlöpa Baotic i Kroatien (!) den 7 augusti. Vad den gjorde i Östersjön, ett antal distansminuter nordväst om estniska ön Hiiuma (Dagö) och med nordostlig kurs förstår jag inte. Kan bara spekulera. Vilamoura ägs av grekiska TMS Tankers Ltd, med huvudkontor i Maroussi i Grekland som också seglade Maltaflaggade Botafogo från Primorsk till Rotterdam.

Glädjande nog hittade jag ingen tanker på väg till eller från svensk hamn med rysk olja. Girigheten är ändå imponerande.

Intressant vore också att logga fartygen som stävar uppför Bosporen.

I väntan på båten

Bildnings- och inspirationsresa i öst. Del 15. Sista delen.

Vägs ände.

Nyduschad på pensionat i Sassnitz efter lax och stekpotatis. Färdigrest. Väntar på färjan till Ystad. Den kommer i morgon. Som den gamla postbåten.

Går längs piren i hamnen. Beglor tremastaren Atlantis av Amsterdam. Ute vid fyren piskas vågbrytarna av lätt sjö trots att det inte blåser. Men det är kallt. 13-14 grader är mindre än hälften av vad jag vant mig vid.

Summerar en bra resa. Istanbul-Yerevan-Istanbul-Sofia-Belgrad-Budapest och kort natt på härbärge vid Berliner Hauptbahnhof efter lång tur genom kulturlandskap och Centraleuropas städer; Wien, Brno, Prag, Dresden… En del har man lärt. Annat har man redan glömt. Nu Sassnitz. Hemma. Har slitit dess kullersten och backar förr.

Det regnar.

Kung Gösta och pilsnern

I fjol våras då jag bodde i Tyskland gjorde jag lite utflykter i närområdet och for bland annat iväg till Leipzig. Det här är ett kort utdrag ur kommande bok Djävulens kök, en del som handlar om Lützen och kung Gösta – den store.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i Leipzigs södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Krostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta.

Krostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det slår på två år. Alla vet att kungen dog 1632 även om man inte vet något annat. Då hade inte bryggarna fått ordning på jäskaren.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor med ekivoka konstböcker, en knalle marknadsför leverpastej, ”sådan som på DDR-tiden” och allting är precis som vanligt förutom att alla bär ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Krostritzern.

Från Lieberwolkwitz är det inte särskilt långt till Lützen, platsen för ett svenskt militärt trauma som i modern tid gett upphov till en ökad omsättning på svenska konditorier den 6 november varje år då bagaren snitsar till bakelser för att minnas den ende kung Sverige haft som fått tillägget ”den store”.

Fortfarande trygg och imposant står kung Gustav II Adolf och blickar ut över glasskiosken på torget i Lützen från sin position, en avsats på rådhuset. Nedanför honom skär väg 87 genom byn. Den börjar som Göteborger Strasse och övergår längre fram i Gustav-Adolf-Strasse.

Trygg och imposant. Dessutom en god dansare, sägs det.

Hemma

Tionde dagen i april. Langemark-Böseln

Wir fahr’n fahr’n fahr’n auf ‘em autobahn… motorvägskross sedan jag navigerat ut ur Flanderns lera, mellan krigskyrkogårdar och monument, förskräckt över broschyren som Madame Erna lämnat på rummet. Flanderns krigsskådeplatser.

Så förfärligt att en hel landsända marknadsför sig som krigsskådeplats och krigskyrkogård för turisterna. Är Mariupol och Butja nästa generations krigsturistmål? Samtidigt förstår jag på något sätt alla de som hade farfar eller morfar i skyttegravarna. Och jag ska inte säga för mycket. Senaste året har jag beglott Bergen-Belsen, Lützen och Dennewitz.

Passerar Antwerpen-Eindhoven (utan att köra fel)-Duisburg och vid Osnabrück får jag för mig att åka norröver mot Ostfriesland. Får ett bra pris på Gasthof Sommer.

Elfte dagen i april. Bösel-Ystad

Sista kulturturschansen. Riktning Norden och Norddeich för att spana in Norderney, en av de ostfrisiska öarna. Två timmar efter frukost kan jag kisa över gattets ebbande dybotten och lågvatten mot ön som i solgasset glittrar och speglar sig som smal remsa. Knappt ens en silhuett.

Namnet har nimbus. M/v Norderney var en ombyggd trålare som piratradiostationen Radio Veronica sände sina popprogram från. Jag såg skutan guppa på Nordsjön någon månad innan den upphörde sända 1974 och ifjol i Amsterdam studerades båten närmre i norra hamnen. Den är idag kafé och disko.

Norderney är den nästa största av de tyska ostfrisiska öarna. Borkum är större och aha – Borkum Riff! Tobaken som romantiserade havet, sältan, stormen och faran. Allt som behövdes för att göras till man. Pipa och Borkum Riff. Smaksatt med whisky.

Öarna var valfångarhem och piratnästen. Klaus Störtebeker är affischnamnet från Borkum, men hans öl bryggs i Stralsund.

Småstaden Jever domineras av bryggeriet, Friesisches Herb. När man sakta glider förbi grindarna retar doften av örter luktorganet. Det luktar inte öl, det luktar blommande örtbäddar. Fräscht.

Att stadsborna i Jever ser upp till bryggeriet är otvetydigt.

Jag är Jever. Öl ska vara rent och friskt och beskt och bita dig i gommen som en storm över de låglänta öarna. I souvenirshopen köper jag gröna Jeverstrumpor. Sen kör jag hem.

Sista kulturyttringen; tiotusentals vitkindade gäss lyfter samtidigt då färjan till Glückstadt lägger ut för turen över Elbe. På andra sidan ligger Happy Town Bar.

Någonstans i Ostfriesland passerar Sigge milstolpen 30 000. Hemma summerar vi 475 mil.

På resa 1

Om man inte vet vart man ska, sa Puh till Nasse, är det ingen risk att man kör vilse.

Första dagen i april. Ystad-Bielefeld.

Nästan ett skämt, men staden som inte finns enligt en segdragen konspirationsteori, hittas i slutet av autobahn. Det tar sin tid. Ålder och allmänt slitage gör att man på sin höjd kan memorera två vägnummer, alternativt avtagsvägar i följd. Att ytterligare mjuka upp hjärnan genom att använda gps skulle bli förödande.

Bielefeld är östra delarna av Teutoburgerskogen där lokalbefolkningen ledda av Herman the german stoppade romarna. Staden som inte finns har ett fotbollslag som snart inte heller det finns, åtminstone inte i Bundesliga. Det heter Arminia Bielefeld. Arminia är samma namn som Herman.

Jag bor hos Peter på berget på hans gaststätte Peter aufm Berge.

När jag kör norrut ska jag undersöka Teutoburger wald. Nu var det för mycket snö för att tassa ut i mina Converse.

Andra dagen i april. Bielefeld-Charleville Mezieres.

Wupperdalen med sina fantastiska flygande spårvagnar. Neanderdalen med sina uråldriga människor. Båda reportage i kommande samlingen Djävulens kök. (Planerad utgivning: september 2022).

Ruhr – den europeiska industrins hjärta.

Ardennerna. Jag associerar inte till tunga arbetshästar. Jag tänker på general Patton och andra världskriget. Offensiven i Ardennerna.

Varför har andra världskriget romantiserats och populariserats så? Jag grunnar lite på det. Får ingen fason på tankarna. Kanske kör jag om Osnabrück hem. Då ska jag besöka Erich Maria Remarques barndomshem. Han gjorde sitt för att visa vad krig är. TV-Aktuellt gör det varje kväll med förödande kraft.

Ardennerna är en del av Belgien jag aldrig sett förr.

Plötsligt är fula Belgien vackert. Tung snö hänger i granar och träd. Familjer på utfärd kastar förtjusta snöboll på varandra och stegar ut på skogsleder med ett decimetertjockt lager av riktigt ruskig blötsnö.

Vägarna är rena. Oftast torra och Sigges sommarsulor tuggar mil genom det aparta vinterlandskapet.

I La Roche-en-Ardennes finns museet över Ardennerkriget. Jag stannar inte, men det är en väldigt vacker medeltida stad; vindlande gränder, murar, branter och en katedral och vi rullar sakta fram.

Bensinen kostar styvt 20 kronor litern även i Tyskland men är ungefär två kronor billigare i Belgien så jag slår på vad det går i Bouillon (buljong?) innan vi glider ned mot franska Sedan. Natthärbärget i Charleville Mezieres heter Hotel de Paris och anorna tränger fram i fasadens fogar och sprickor.

Jag äter franskt och gott. Varm getost kommer aldrig någonsin smaka så vidunderligt som chèvre chaud. Den som serveras som förrätt här är inget undantag.

Porträttet av stadens store son Arthur Rimbaud hänger på varje etage.

Rimbaud var en av de fördömda poeterna vars verk sägs ha inspirerat till och med Dylan. Både Thomas och Bob. Han levde hårt och kort. Sköts i handen av sin älskare Verlaine, fick benet amputerat efter en skada i Jemen och blev bara 37 år. Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist introducerade honom i Sverige. Fredrik Böög gillade inte homosexuella poeter.

Den berusade båten är Rimbauds mest kända diktverk. Han skrev den som 16-åring!

Utdrag:

Jag har sett himlarna sprängas av blixtar och
Tromber, skum och strömmar; jag känner kvällens våg
Och Gryningen som lyfter likt duvor i flock,
Och ibland har jag sett vad folk trott de såg!

Leonardo di Caprio spelar Rimbaud i filmen Total eclipse.

Rimbaudmuseet, Charleville Mezieres.

Rimbaudmuseet vid kanalen öppnar kl 14 i morgon. Då är Sigge på rulle norrut.

Svenskminnen i Stralsund

Den 1 april är det säsongspremiär för snabbaste vägen till kontinenten – snabbfärjan från Ystad till Sassnitz. Sigge och jag är på plats. Tidigare har vi bland annat upplevt Stralsund. Utdrag ur kommande bok Djävulens kök:

Stralsund vimlar av gammal byggnadskultur med korsvirkeshus, medeltida kyrkor och trånga gränder. Här finns en rad svenskminnen. Staden var till och med svensk huvudstad för en tid då den svenske kungen Karl XII stannade till här 1714-15, på väg mellan kalabaliken i Bender och döden vid Halden.

Kungens uppehåll i Stralsund blev inte heller särskilt lyckosamt. Härifrån tänkte han sig återigen kunna utmana Peter den Store i Ryssland. Förhandlingarna med nya allierade kapsejsade och istället förklarade Brandenburg-Preussen krig mot Sverige och med stöd av danskar och engelsmän belägrades Stralsund.

Karl XII lär ha bott i ett enkelt nattläger i bastionen Frankenkronwerk och på en röd tegelmur sitter en minnesplatta med slitna guldbokstäver som kan tydas:

”SWERIGES KONVNG CARL DEN XII HADE HÄR SIT WANLIGA NATLÄGER. STRALSUND BELÄGRADES AF 3 KONUNGAR DEN 19 OCTOBER TIL DEN 22 DECEMVER 1715.”

Redan på kvällen den 12 december 1715 smet kungen iväg till Sverige, lämnandes Stralsund som en rykande grushög. I skydd av mörkret smög kungen nesligen iväg från sina landsmän i en liten roddbåt som kämpade fram genom isen tills den nådde gallioten Hvalfisken och sen brigantinen Snappopp. Man satte kurs på Ystad men hårda vindar fick en kräksjuk kung att landstiga utanför Trelleborg istället. Väl där han rekvirerade häst och vagn och for vidare mot Ystad. Stralsund föll och blev danskt en handfull år innan det återlämnades till Sverige.

I den enorma Mariakyrkan i Stralsund finns en väl tilltagen minnesplakett över greven Johan von Lillienstedt. Han föddes som Johan Paulinus i Björneborg 1655, var jurist och krönte karriären som president i wismarska tribunalen. Han dog på sitt gods på Rügen 1732 och begravdes i Mariakyrkan i Stralsund med ett oblygt eftermäle. Det står bland annat om honom:

Högvälborne och magnifike… med Sälsynte andlige Gåfvor beskärad, medelst Gärningar & Förtienste för dess Fosterland i allom Vetenskap Flertalet Lärde öfverlägsen… äfven i Diktarkonsten till de yppersta räknad …”

På Fährstrasse, några kvarter bortom det livaktiga Rådhustorget, ligger krogen Zum Scheele. Den är inrymd i huset som kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele föddes i 1742. Scheele anses vara den som upptäckte syret.

Även Baltzar von Platen som projekterade och byggde Göta Kanal stammar från Svenska Pommern. Han föddes på Rügen 1766.

Hetast under kalla kriget

På vandringen från Abbekås till Pamplona som jag ska berätta om hos Östra Tommarps Föreläsningsförening ikväll kl 19oo i Bygdegården i Tommarp passerade vi bland annat The Fulda Gap, den militärstrategiskt mest betydelsefulla platsen i Europa under det (förra) kalla kriget.

På en höjd på gränsen mellan de tyska delstaterna Thüringen och Hessen i mellersta Tyskland ligger Point Alpha. En stilla och lugn plats med en grandios utsikt över omlandet.

Det är tyst och stilla utom då en och annan bil passerar några hundra meter längre ned på väg mellan småstäderna Rasdorf och Geisa.

Det är svårt att förstå att det här för bara några decennier sedan var ett av Europas farligaste område. Här gick den tungt beväpnade skiljelinjen mellan DDR och Förbundsrepubliken Tyskland. Om ett tredje världskrig skulle komma befarades det bryta ut just här.

Nu har det blivit Hoppets väg.

I dag är Point Alpha ett av Tysklands många Gedenkstätten, minnesplatser, där historien bevarats men där fokus idag ligger på fred och den tyska återföreningen.

En av flera vandringsleder genom Tyskland går just här, längs den gamla gränsen, och man traskar uppför backarna på östtyska betongvägar som för inte särskilt länge sedan patrullerades av DDR:s volkspolizei, som noga bevakade gränsen. Ett vakttorn finns bevarat, några ryskspråkiga gränsbommar, liksom stycken av det höga och rakbladsvassa staket som skulle se till att medborgarna i det kommunistiska DDR inte lämnade landet.

Utanför museet som byggts praktiskt taget mitt på gränsen kan man sitta ned vid ett stort träbord som omfamnas av sittplatser, var och en med de16 tyska delstaternas namn. En symbol för att alla nu sitter vid samma bord. En stor platta visar väderstrecken och förkunnar: För det tyska fosterlandet i enighet, rättvisa och frihet. Några meter norr om snurrar sakta en skruvad skulptur runt, runt med inskriptionen fred på flera språk.

De första åren bevakades gränsen enbart av väst- respektive östtysk polis men ganska snart insåg man det strategiska värdet och amerikansk militär ställdes mot sovjetisk.

Staden Geisa var Warszawapaktens västligaste utpost. Här stod sovjetiskt pansar redo att omedelbart kunna rycka in i Västtyskland, genom det som amerikanerna kallade the Fulda gap. Det var den korridor genom bergen som man förmodade att Sovjetunionen skulle begagna sig av för att snabbt kunna ta sig till Frankfurt, Västeuropas finansiella centrum, och vidare mot Rhen och Frankrike.

Det var en känd port mellan öst och väst och en invasionsrutt som redan Napoleon I hade använt i sitt ryska fälttåg.

Under decennier på 1900-talets andra hälft var detta Europas mest militariserade område. Båda sidor stod beredda att använda kärnvapen. Sovjet för att kunna bana sig väg genom terrängen och USA för att stoppa dem. Så var till exempel amerikanerna utrustade med nukleära landminor, femtusen gånger kraftigare än ordinära minor.

Fulda, ett tjugotal kilometer i sydväst, en idag ganska lugn liten stad med omkring 60 000 invånare, skulle ha blivit fullkomligt ödelagt om kriget kommit här. Terrorbalansen vägde som tyngst på några backar kring Fulda.

När östblocket föll sönder i början av 1990-talet och amerikanerna lämnade Point Alpha, detta vakttorn mot den röda faran, förföll också byggnader och annat. Paradoxalt nog var det myndigheterna i Thüringen, på östra sidan, som först ville att platsen skulle bli ett monument över den ofrihetens tid som varit.

Detta skulle bli symbolen för ett Europa i fred och frihet.

Numera delas det ut ett Point Alpha-pris av stiftelsen som driver minnesplatsen i Tyskland. Så skilda storheter som Lech Walesa, Helmuth Kohl och George Bush, den äldre, har tagit emot priset.

Följer man den gamla gränsvägen västerut hamnar man på Hoppets Väg. Det är en serie på 14 skulpturer i skrot som visar Jesu lidande väg, från domen av Pontius Pilatus till dörrarna som leder till återuppståndelsen.

Verken har utförts av den tyske konstnären Ulrich Barnickel, som föddes och växte upp i DDR men fick utresetillstånd och bosatte sig i just Fulda 1985.

Tanken är att konsten ska inspirera besökarna att tänka på sina egna steg mot frihet och lättnad i svåra ögonblick, att få dem att reflektera över sådant som varit och som aldrig får hända igen.

Hoppets Väg stod klar 2010 på tjugoårsjubileet av den fredliga revolution som banade vägen för Tysklands enande.

Hoppets väg.