ukraina

Den här krönikan publicerades på kultursidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda i förra veckan. Nu inväntar vi Putins drag.

När glasnost och perestrojka fick järnridån att vittra sönder skingrades de gamla vännerna för att satsa på sig själv.

Därför finns det leninistiska sagolandet Transnistrien. Fast det inte finns.

Det är en del av Moldavien. Det som skiljer ut Moldavien från f.d. Sovjetunionen är språket (närmast en rumänsk dialekt), men i Transnistrien pratar man ryska och vill inte alls kopplas ihop med rumänerna. Tre månader efter Moldaviens frihet från den sönderfallande unionen eklaterade Transnistrien sin självständighet från Moldavien. Katten på råttan på repet…

Det blev bråk. Skottlossning och tanks.

Med hjälp av ryska vännerna förvandlades Transnistrien till en autonom region i Moldavien, med egen byråkrati, valuta (rubler) och ryssar som håller ordning. Ryska pratar dom och stavar med kyrilliska alfabetet. I den rödgrönröda flaggan och statsvapnet lyser kommunismens besudlade symboler, hammaren och skäran. Mer av nostalgi än övertygelse.

Efter kriget har man hållit sams. Transnistrierna har till synes varit rätt nöjda med friheten inom Moldavien och huvudstaden Tiraspols fotbollslag Sheriff sopar banan med sina motståndare i den moldaviska ligan och överraskar i Champions League.

Näst största staden heter Bender. Torghandeln visar att livet går vidare i ett av Europas ovanligaste samhälle, balanserande mellan öst och väst, då och nu.

På Frihetstorget påminner informationstavlor om befrielsekriget mot Moldavien 1992. Väggen på rådhuset är perforerad av skotthål. Också en sorts monument.

*Transnistriens och Rysslands flaggor vajar på rådhuset i Bender.*

På ett bortglömt avsnitt av Frihetstorget i Bender står ett minnesmärke av Karl XII i svartmålad plåt. Den Jarl Kullefagra kung vi vant oss vid är fjärran.

Under fyra år, 1709-13, satt krigarkungen och diktatorn Karl XII som en självinbjuden snyltare utanför Fort Bender efter att ha besegrats av ryssen i ukrainska Poltava. Gjort sig till sultanens gäst. Sveriges huvudstad låg i det osmanska rikets utkant. Efter kalabaliken kördes han ut och fortsatte mot nya krig.

En historisk pinsamhet.

Dagen då ryssarna kastade ut turkarna firas när jag är här. Alla är på Fort Bender. Ryska flaggor smattrar. Man hyr kostym och klär sig tidstypiskt. Vi pratar 1878.

Bilderna från mitt besök ger tanken om hur mycket svårare det är att navigera i nutid än i historien, och hur snabbt kostymleken kan förvandlas till blodigt allvar.

Om Putin nu erkänner Transnistrien som en självständig stat i likhet med Donbasregionen i Ukraina kan det bli starten på en ny och betydligt allvarligare kalabalik.

Det är fem år sedan jag slevade i mig kaviar i Potemkintrappan med utsikt över Svarta Havet i Odessa. Måtte kriget inte nå dithän.

När den ryske poeten Alexander Pusjkin deporterades från Tsarrysslands huvudstad Sankt Petersburg hamnade han efter en tid i Odessa i Ukraina.

Det borde ha varit en dröm för en blivande författare. Varmare klimat, ett lugnare tempo och ett lagom dekadent sällskapsliv var vad han mötte i början av 1800-talet då Odessa var en snabbt växande, knappt trettioårig, hamnstad.

Odessas historia sägs vara indelad i perioder av storslaget festande och djupaste hungersnöd. Invånarantalet har halverats och fördubblats åtskilliga gånger. I dag bor här omkring en miljon människor.

Det är, och har alltid varit, en smältdegel av folk från när och fjärran. Odessa är grundat vid Svarta Havets nordkust, där det från början fanns ett turkiskt fort. Polacker sökte sig söderut, greker norrut och det judiska inslaget i staden var stort tills nazisterna ockuperade och senare emigrationen till Israel öppnades.

Staden fick sin släng av sleven när de revolutionära strömningarna på allvar skakade Ryssland i början av 1900-talet.

Tvåhundra år efter Pusjkin är Odessa en flagnad skönhet, som sakta men säkert är på väg mot en renässans. Spårvagnar och slitna trådbussar buffar sig fram i centrum mellan husfasader som ivrigt renoveras för att återfå sin forna elegans. Koktrossar med doftande asfalt står och puttrar för att fylla gatornas hål.

Det franska inflytandet är påtagligt, och under mitt eget flanerande på Katarinagatan (tidigare Karl Marxgatan) får jag känslan av att befinna mig i ett slitet Paris.

Trots sitt namn efter en antik grekisk koloni, Odessos, är det en fransman, Armand Emmanuel du Plessis de Richelieu, som mer eller mindre byggt upp staden.

Efter att ha läst Neal Aschersons bok Svarta Havet slår det mig hur kolossalt lite vi vet, eller fått lära oss, om den här delen av Europa. Om turkar, greker, italienare, polacker och kosacker och de olika kulturella avtryck de gjort.

Det står en staty i brons. Den föreställer en stol. En sirlig matsalsstol ”…i valnöt med svängda ben, stoppning i engelsk chintz med blommigt mönster”. De som kan sin sovjetiska litteratur vet att det är en av de tolv stolarna som Ostap Bender jagar i boken (och filmen) Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov.

En hejdlös jakt på de tolv stolar som den utfattige förre aristokraten Vorobjaninovs svärmor hade och där hon gömde släktens förmögenhet i form av briljanter i en av dem varpå stolarna spreds över ett Ryssland där revolutionen just börjat sätta sig. Ostap Bender är en förslagen figur som tar upp jakten på stolarna tillsammans med Vorobjaninov. Han är dessutom en aforismernas mästare och det finns flera sidor på nätet med citat av Ostap Bender.

– Tiden vi har är pengarna vi saknar, slår han fast.

Framförallt är det en berättelse där humorn som stickvapen petar på bubblan den nya nomenklaturan blåst upp i ett alltmer lamslaget postrevolutionärt sovjetiskt samhälle.

Jag lämnar Katarinagatan och vandrar förbi det storslagna operahuset till Istanbulparken, som anlagts för att hylla vänskapen mellan de båda städerna.

Här står bysten av Pusjkin bredvid en kanon från brittiska fregatten Tiger som under Krimkriget besköt staden från havet, innan den uppbringades.

Barn leker, unga nyförälskade hånglar på grässlänterna, familjer har brett ut sina picknickfiltar och de äldre sitter på parkbänkarna och samtalar lågmält. Det pågår en bröllopsfotografering och längst bort går en bergbana upp från hamnen. Den löper jämsides med Odessas största selfiemagnet – trappan!

Trappan har odödliggjorts i Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin (1925) som handlar om revolutionen 1905, då matroserna ombord på tsarens krigsfartyg gjorde myteri. Vilket slogs ned brutalt.

De som sett filmen glömmer inte massakern i trappan och scenen med modern som skjuts till döds av soldaterna och vars barnvagn stultar nedför de 220 trappstegen – en gripande scen och en historisk filmsekvens.

När Mike och jag slevar i oss Svarta Havskaviar med nyinköpt souvenirsked på trappan vet jag inte att det finns en svensk anknytning till Eisensteins film. Fotografen hette Edvard Tissé och var son till den svenskestniske sjökaptenen Casimir Tissé från Lettland. Den svenska släktgrenen var invandrad vallonsläkt som kom till de uppländska bruken på 1600-talet. Se där, en riktig kosmopolit!

Edvard Tissé blev en aktad filmfotograf och Sovjetmedborgare och fick Stalinpriset.

Ida Bäckmann, småskollärarinnan från Åmål som i efterhand blivit mest känd för att hon försökte gifta sig med den sjuke Gustaf Fröding, reste under några år runt i världen på farliga och roliga irrfärder. Hon var i Ryssland och for till Odessa dit hon anlände i juli 1905 bara fem dagar efter myteriet på Potemkin. Det var fortfarande en stad i uppror. Hon hade varnats redan i Moskva där hon befann sig när budet om oroligheterna i Odessa nådde dit. På gatan blev hon omedelbart antastad då många såg en chans till revolution:

– Gå du där en tid och stoltsera i dina fina kläder, snart skola vi slita dem af dig och och hänga på dig våra trasor, ropar en man efter henne.

Väl i Odessa kunde hennes bekanta där berätta om vad som hade hänt några dagar tidigare.

”Det var på måndag som Knjas Potemkin löpte in i Odessas hamn. Från piren kunde man tydligen se hur fartygets besättning firade ned en båt hvilken af tolf man roddes mot staden. Den landade, och en död man halades upp ur båten. Några arbetare skyndade fram för att höra hvad som var å färde.

På Knjas Potemkin, sade en av sjömännen, funnos 900 matroser ombord, och bland dessa voro 300 socialdemokrater. De hade sinsemellan ingått en öfverenskommelse att ej längre tåla det godtycke, hvarmed man i alla afseenden behandlade dem. Penningar gåfvos rikligt från krigskassan till deras underhåll, men dessa penningar hamnade till största delen i officerarnes fickor, och manskapet måste endera svälta eller nöja sig med usel föda.

Vid första lämpliga tillfälle hade de gjort uppror, en matros – han visade på liket de medförde – hade därvid blifvit dödad, och detta blef signalen till ett blodbad mot officerarne. Ej mindre än 38 hade de mördat och kastat deras kroppar i hafvet; de kvarlefvande hade de fängslat. Ville nu, slutade matrosen, de socialdemokratiska bröderna i Odessa stå dem bi vid kampen mot öfvervåldet och förtrycket, skulle idag striden till hela Rysslands befrielse på allvar börja…”

Scenen som Eisenstein förevigade med kosackerna som tågar nedför trappan med sina bajonettförsedda gevär hör Ida Bäckmann inte talas om men våldet och alla fasor som utspelas inför henne står henne snart upp i halsen.

Plötsligt öppnas en dörr och en man av judisk börd kommer in i rummet där Ida Bäckmann finns. Han berättar:

– Klockan tio i morse gingo min brors båda barn på gatan, som leder till guvernörens bostad. Nå – att det var förbjudet visste de ej. Hade de varit kristna, skulle soldaterna ha fört dem åt sidan med sina bajonetter – nu högg de dem i stycken. De vore min brors enda barn och så förhoppningsfulla!

Folk sköt mot polis och militär från balkonger och fönster. Polisen gjorde husundersökningar och minst 500 misstänkta missdådare blivit hängda eller skjutna. De flesta av dem oskyldiga.

Från balkongen ser Ida Bäckmann en trupp soldater komma upp efter gatan. De föser två unga pojkar framför sig. Hon tror de kan vara 11 och 15 år gamla. Hon ber sin värd förklara och det slutar med att man åker iväg efter soldaterna i häst och vagn till platsen för avrättningen av de båda pojkarna.

”Mössorna hade de tagit af dem, och deras lockiga hår klibbade fast vid pannan. Snart skulle de fastbindas vid pålarna, snart skulle kommandoropet ljuda och gevärskulorna genomborra dem. Nej, nej, jag kunde ej uthärda att se det, och på min ifriga bön körde vi i ilande fart från fältet.”

Potemkintrappan, eller Primorskyetrappan som den officiellt heter efter Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet, är ett konstverk i sig. Den är bredast vid basen och delas av ett antal plattformar, men nerifrån ser man bara trappstegen. När man kommit längst upp och tittar tillbaka är det tvärtom. Då ser man bara plattformarna och inga trappsteg.

Ovanför trappan ligger staden med sina kaféer, platankantade boulevarder och pampiga byggnader. Nedanför finns en ful trafikkarusell och hamnpir med ett modernt schabrak till byggnad längst ut, Hotel Odessa.

På den breda piren står statyn av en väntande kvinna med barn på armen och blickar oroligt ut mot havet. Kommer han hem igen? Alldeles invid ligger bogserbåtar och lastfartyget Riva Wind, bekvämlighetsflaggat på Marshallöarna.

Det är kontrasterna som gör Odessa. En stad som till synes vill vara varken det ena eller det andra, eller möjligen allt på samma gång.

Inte minst får jag bevis för det i kvarteren där vi bor. Det är nybyggda storhotell, gallerian Gagarinarkaden med märkesbutiker, och ett område med nöjesfält, kebabhak och krimskrams, som leder mot en strand där badfolket, solstolarna och parasollerna förvandlar hamnstaden till en blygsam, men dock, internationell playa.

På kvällen äter vi pizza på en restaurang i närheten och träffar två svenska killar som turistar i Odessa. Det är Enrico och Carlos, som båda spelat fotboll i Djurgården, som har tagit en grabbhelg och flugit till Odessa.

– Fantastiskt ställe. Så mycket roligare att turista här. Ett fartfyllt nöjesliv och ändå så annorlunda jämfört med de vanliga chartermålen, säger de.

Turismen är ännu bara en rännil i den ukrainska ekonomin, men det finns en potential för framtiden, och Odessa är redan nu väl värt ett besök. Det är billigt, med bra hotell och god mat, och på marknaden i basarerna vid järnvägsstationen kan man köpa textilier och annat hantverk till mycket bra priser.

Hur det gick för Pusjkin?

Jodå, han lyckades bli deporterad också härifrån innan han småningom var tillbaka i Sankt Petersburg där han hamnade i pistolduell, blev dödligt sårad och avled 1837. Det var emellertid mellan kärleksstunderna med generalguvernörens hustru, grevinnan Vorontsova, som han fick inspiration och påbörjade sitt storverk Eugen Onegin.

Här – i Odessa vid Svarta Havet.