Det kalla kriget. Det handlade om förföljelser, avlyssningar, fängslanden, tortyr, försvinnanden och avrättningar. Terrorns Hus i Budapest berättar om en verklighet vi inte vill ha tillbaka.
Reportaget är från 2008, lika aktuellt idag, och finns återgivet i min bok Läsa, resa, dö.
Adressen är Andrassy út 60.
En pampig byggnad i nyrenässans längs Budapests paradgata som under nästan tjugo år var den hemliga polisens högkvarter i Ungern. Det kallades lojalitetens hus.
I dag är det ett levande museum med många plågsamma påminnelser om hur det ungerska folket förföljts av nazister, pilkorsare och kommunister.
Från 1937 då de ungerska fascisterna flyttade in till 1956, då kommunistregimens hemliga polis flyttade ut, var byggnaden på Andrassy út ett skräckens tempel för ungrarna som lärde sig att viska till varandra. Informatörer, rädda om sitt eget skinn, fanns överallt.
Hämtades du in till högkvarteret var risken stor att du inte kom ut igen.
I det majestätiska trapphuset möts besökaren idag av en sovjetisk stridsvagn framför en anslående vägg av svartvita ansikten på offren – de som inte kom ut levande.
Också bödlarna har en vägg. Inramade fotografier på män i uniform med namn och grad. Några kvinnor i terrorns tjänst. De var det ungerska folkets förrädare. De ska inte glömmas bort.
När andra länder städade undan minnena från tiden bakom Stalins järnridå valde ungrarna en annan väg. I Szoborparken, strax utanför Budapest, har man samlat statyerna med de forna herrarna och på Andrassy út 60 vandrar skolklasserna runt i en strid ström sedan museet invigdes 2002.
Det var Ferenc Szálasi, ledare för det ungerska nazistpartiet, pilkorsarna, som 1937 hyrde in sig i den palatsliknande byggnaden. Under andra världskriget hamnade Ungern mitt emellan det kommunistiska Sovjetunionen och Hitlers Tyskland.
I ett desperat försök att hålla sig undan naziockupationen gjorde man den ena eftergiften efter den andra mot tyskarna. De ungerska judarna tvingades bära den gula stjärnan och en klappjakt på judar drogs igång på landsbygden.
I oktober 1944 kunde Ungern inte hålla emot Tyskland längre utan fick se sig ockuperade. I en kort men blodig period regerade de ungerska fascisterna, pilkorsarna, landet. Trots att det tyska nederlaget i kriget var fullt skönjbart trodde pilkorsarna på allvar på att ”Hitlers hemliga vapen” skulle vända krigslyckan. Under tiden skickades tonårspojkar till fronten, judar dödades och kastades i Donau, och i källaren till huset på Andrassy út fängslades och torterades ett hundratal fångar till döds.
Bara under två månader sommaren 1944 sändes 437.402 judar från den ungerska landsbygden till de tyska utrotningslägren.
I källarutrymmena har cellerna från tiden rekonstruerats. Jordgolv, grå stenväggar, stela britsar i maskstungen trä, ett avloppshål i golvet att göra sina behov i och längst bort i korridoren, en provisorisk avrättningsplats.
Porträtt på kända fångar på Andrassy út hänger nu i cellerna. En av dem var Raoul Wallenberg.
I februari 1945 kunde den sovjetiska Röda Armén ta över ett totalförstört Budapest. För ungrarna väntade en ny ockupation där den siste sovjetiske soldaten inte lämnade landet förrän så sent som sommaren 1991.
Pilkorsarnas högkvarter på Andrassy út 60 intogs omedelbart av det sovjetiskinspirerade politiska säkerhetsdepartementet (PRO), som leddes av skräddarlärlingen Gábor Péter. PRO förvandlades under hans ledning senare till AVO och slutligen säkerhetstjänsten AVH.
Medlemmar av det ungerska kommunistpartiet lyckades efter kriget komma över pilkorsarnas medlemsmatriklar. Pilkorsarna var vid valet 1939 landets näst största parti med mer än 300.000 medlemmar.
En närmast paranoid jakt på oliktänkande sjösattes.
AVH:s agenter mördade utan tvekan, begick inbrott, torterade sina fångar som på falska erkännanden och vittnesmål skickades till avrättning, fängelse eller arbetsläger. Till sin hjälp hade de en ständigt växande skara informatörer som noterade och vidarebefordrade tankar och förflugna ord från fabriksarbetares småprat vid löpande bandet, universitetens kafeterior eller teaterfoajéerna.
I högkvarteret på Andrassy út fanns avancerad avlyssningsapparatur.
Det ungerska samhället omdanades efter en rent sovjetisk modell.
En halvtimme före arbetsdagens början hade varje arbetare att iaktta den så kallade ”Szabada Nép-halvtimmen” då man gemensamt läste partiorganet för att få ideologisk skolning. Det var obligatoriskt att delta i seminarier och på helgerna kunde man tvingas till ”frivilliga” arbetsskift.
Den ungerska nationalsången ersattes av den sovjetiska tillsammans med Internationalen under officiella ceremonier.
Av konstant rädsla för informatörer lärde det ungerska folket sig att viska. De som inte visade tillräcklig entusiasm rapporterades till Andrassy út 60. Där fanns också de sovjetiska rådgivarnas kontor.
När Röda Armén än en gång krossade ungrarna vid revolten i oktober-november 1956 hade invasionen förberetts av de sovjetiska rådgivarna tillsammans med dåvarande ambassadören och senare partiordföranden Jurij Andropov.
Terrorn kastade sin svarta skugga av skräck över samhället.
Terrorns Hus är i dag ett levande museum där du kan följa hela den tragiska ungerska 1900-talshistorien. Från den sovjetiska stridsvagnen och de hundratals svartvita porträtten av regimens offer kan du vandra förbi partipolitrukernas sammetsinredda limousin, genom de sovjetiska rådgivarnas kontor, med Stalinporträtt och vodkaflaskor, vidare till tvålfabrik och uppmuntrande pamfletter till gagn för arbetet.
Här finns också TV-filmer med levande röster och ansikten som berättar om förföljelser och mänskliga umbäranden. I ett rum är mattan en enorm karta över Sibirien med arbetslägren markerade. Några bevarade tillhörigheter från ungerska fångar visas i montrar.
Statyer och uniformer bekräftar herrefolkens maktmedel. I källarens fängelseceller kryper kårarna längs ryggraden.
Kosmopoliten 