Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.
Det var kanske inte så konstigt att åtminstone vi häruppe i norra Europas tassemarker inte på allvar kunde engagera oss i den amerikanska invasionen i Panama.
Det hade bara gått några veckor sedan Berlinmuren föll och den politiska scenen i hela Europa höll på att byggas om. I mångt och mycket i ren eufori. Det var snart jul. 1989.
Panama var långt borta.
Nu när det är nära, bara två veckor bort, så bryter jag mig långsamt in bakom förhängena för att kasta en glimt av ljus över Panamas moderna historia. Ikväll såg jag dokumentären Invasión, (från 2014) av den panamanske regissören Abner Benaim.
I slutet av filmen berättar Manuel Noriega själv från fängelset i Panama hur minnet av invasionen bleknar bort i samhället. Ingen känner snart till vad som hände. Man hör bitterheten i hans röst även om man aldrig får se honom. Han vill inte synas i bild. Ananasfejset kallas han elakt på grund av sitt koppärriga ansikte.
Frihetens stamort på jorden. Har ju inga bilder från Panama ännu…
Det är inte en film som försvarar varken Noriega eller Bush den gamles USA som stod bakom invasionen. Det är en film som låter folk berätta hur de upplevde det som hände. Mamman som får en missil rakt genom vardagsrummet, läkaren som skrev journal över de döda, gatans killar som deltog i plundringen av butikerna i Panama City när helikoptrarna hovrade och den välbeställda som bjöd in en amerikansk soldat på middag, lycklig över att bli fri från Noriega.
Det är du som tittar eller läser som får ta ställning. Abner Benaim ger dig bara minnena från de som var där. Han säger själv att han inte vet om de berättar sanningen eller ljuger.
Den fråga som kvarstår är: hur många fick sätta livet till? Frågan hänger kvar i filmens slutscener när en pickup lastar liksäckar på flaket och kör genom huvudstaden.
Var det 36 personer eller 7 000?
Filmen kom 2014. I fjol, läser jag i en panamansk internettidning, grävdes liksäckar upp på en kyrkogård i staden Colón. Man hittade flera massgravar. Kropparna låg i plastsäckar som var märkta US Army.
Invasionen handlade om Manuel Noriega. Tillsatt och utbildad av CIA, tillräckligt insyltad i nordamerikansk utrikespolitik (vi pratar Nicaragua, Honduras, contras m.m.) för att bli ett hot den dan då han valde sin egen väg. Den narkotikatrafik han byggde upp tillsammans med amerikanerna blev sedan ursäkten för invasionen.
Då hade USA redan, enligt flera källor, mördat hans företrädare Omar Torrijo, Graham Greenes och Fidel Castros vän.
I dag fick jag också Confessions of an economic hit man av visselblåsaren John Perkins som säger att en bomb smugglades ombord på planet som Torrijos störtade med. I slutorden av sin bok Generalen är också Greene övertygad om att han mördades.
Omar Torrijos var liksom Noriega en styrande general i bakgrunden av en marionettregering. Där upphör likheterna. John Perkins berättar hur han i förhandlingar med Torrijos aldrig lyckades muta denne för personlig vinning.
Med Abner Benaim, Graham Greene och John Perkins hjälp har jag börjat lysa in i skuggorna som hänger kring Panamakanalen. Det blir mera på vägen tillbaka. Panama om två veckor.
En vacker dag i slutet av oktober för 18 år sedan hade jag nöjet att träffa och tillbringa en god stund tillsammans med visselblåsaren Daniel Ellsberg i Köpenhamn. Jag hade börjat min frilansverksamhet och skaffat goda kontakter inom den danska fredsrörelsen. Jag blev också bekant med majoren Frank Grevil som avslöjade att Fogh-Rasmussen hade mer än lovligt tunt på fötterna när han kastade in Danmark i Bush o Blairs krig i Irak.
Samtidigt som trafiken brusar svagt från Vester Voldgade nedanför hotellfönstret i Köpenhamn och en och annan dansk hygger sig med en Tuborg under den soliga oktoberförmiddagen berättar Daniel Ellsberg om hur nära kärnvapenkrig världen faktiskt har varit och att Danmark idag måste betraktas som ett mål för terrorister.
Det är en smått absurd upplevelse.
Hans uppgift under några dagar i Köpenhamn är att berätta om alla lögner som maktens herrar serverat och som fortfarande serveras.
Han har tjänstgjort under fyra amerikanska presidenter.
– Alla ljög, säger han.
Ellsberg ser trött ut men darrar inte på rösten när han kallar Bushregimen för en samling fascister, berättar om amerikanska dödsskvadroner med tortyr på schemat, jämför Guantanamo med koncentrationsläger och poängterar att USA:s makthavare tidigt lärde sig propagandaspelet av Goebbels.
Daniel Ellsberg i Köpenhamn oktober 2004. Han är nu 91 år.
Hans budskap är kristallklart:
– Våra ledare ljuger fortfarande för oss!
Daniel Ellsberg kallar sig ”whistle-blower”. Sin egen insats gjorde han 1969 när han, sista dagen på jobbet, kopierade och packade ned 7.000 hemliga papper på sin arbetsplats på det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och lämnade över till kongressen.
Han arbetade som analytiker och kärnvapenexpert för tankesmedjan RAND Corporation, men också som konsult i Pentagon och under två år följde han striderna längs fronten i Vietnam.
Papperna från Pentagon, som också kallas McNamara-rapporten efter sin upphovsman, försvarsministern Robert McNamara, visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om Vietnam.
Två år senare, 1971, kunde han konstatera att ingenting hade hänt. Det här berodde på, säger han, att kongressen hade demokratisk majoritet och hans material berörde tidsperioden före Nixon, då alltså USA hade haft demokraterna Johnson och Kennedy i Vita Huset. Det var till och med så att republikanen Nixon till en början var mest angelägen om att en utredning skulle dras igång.
Men ingenting hände, så Ellsberg skyfflade pappren vidare till New York Times. Och det tog, som man säger, hus i helvete.
Han hotades av löjliga 115 års fängelse för brott mot tystnadsplikten. Hans psykoterapeut utsattes för utpressning för att avslöja hemligheter om honom och order utgick från högsta ort, läs: Vita Huset, att han skulle oskadliggöras. Ordern om att tysta Ellsberg gavs den 3 maj 1972. Elva kubaner från Miami rekryterades för uppgiften, men de hoppade av i sista stund, eftersom de trodde att de själva hamnat i en fälla.
– Det bekräftades i efterhand under ed i vittnesförhör. Men det sades aldrig hur jag skulle tystas, säger han, och ler.
Anledningen till Nixons tvärvändning var att han trodde att Ellsberg hade komprometterande papper också om honom. Vilket han i princip inte hade.
Men den felbedömningen var början till Nixons fall. Administrationen försökte så in i vassen ta reda på vad Ellsberg satt inne med att de inte drog sig för inbrott, utpressning och rena dödshot.
När Ellsberg berättar för mig om hur Nixons män kontaktade hans psykoterapeut lutar han sig fram och påpekar att det här är det inte många som vet.
– Min terapeut berättade aldrig för mig att han kontaktats för att lämna ut upplysningar om vad jag sa till honom. Så jag vet egentligen inte om han lämnade någon information vidare.
– De sökte hitta bevis för att han fuskade med skatten för att senare kunna utöva utpressning mot honom.
Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” som senare ledde inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate har avslöjat att han föreslagit att Ellsberg skulle drogas med LSD i soppan vid en mottagning för ”Federalt anställda för fred”.
G Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” i Watergateskandalen blev senare radioidol. Här fångad under livesändning i Los Angeles 1994.
Det enda Daniel Ellsberg ångrar idag är att han inte tidigare gick ut till allmänheten med det han visste.
Outtalad hänger en besvärande tanke kvar. Det är lätt att förstå att han har brottats med den under många år – tanken på hur många liv som skulle ha sparats om han blåst i pipan redan 1964, istället för 1971, när Vietnamkriget redan kostat närmare 50.000 amerikanska soldater och kanske fem miljoner vietnameser livet.
– Det får inte hända igen. Jag uppmanar alla som sitter inne med kunskaper och information om kriget i Irak att kliva fram och visa hur våra ledare ljuger, säger han.
Det är också anledningen till att han är i Köpenhamn. Just nu pågår rättegången mot Frank Grevil, underrättelsemajoren som lämnade ut den hemliga rapporten om Irak som den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen stödde sig på när han skickade Danmark ut i kriget.
– Publiciteten kring de som vågar visar folk att de kan göra ett val.
Frank Grevil vågade. Som omvärldsanalytiker och major i den danska militära underrättelsetjänsten, FE, var han en av de som skrev rapporten om hotet från Irak. Ett beställningsjobb från regeringen, har han sagt. Men han kunde inte se något hot, inga tecken på de omtalade massförstörelsevapnen. När därför statsministern Fogh-Rasmussen valde kriget med rapporten som stöd, blev Frank Grevil närmast bestört.
Frank Grevil dömdes senare till sex månaders fängelse för att ha lämnat ut den hemliga rapporten till dansk media.
– Först tipsade jag tidningarna om vilka frågor de borde ställa. Men det slutade med att jag gav dem rapporten, säger han.
I dag säger Frank Grevil att han ångrar ingenting. Trots att han förlorade sitt jobb och hotas av två års fängelse. Hans sak prövas just nu av dansk domstol. Grevils försvarare riktar in sig på det tillägg i den danska grundlagen som säger att ”om oavlåtligt allmänt intresse föreligger” kan man bryta sekretessen.
Daniel Ellsberg är glad att det finns sådana som Frank Grevil, och Katherine Gunn som i Storbritannien gick ut och berättade om planerna på att telefonavlyssna medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Ett samarbete mellan CIA och den brittiska underrättelsejänsten.
– Ju tidigare någon blåser i pipan desto färre människor behöver dö i ett meningslöst och kriminellt krig, säger han.
Nu handlar det om Irakkriget.
Ett krig där Ellsberg ser uppenbara likheter med Vietnamkriget.
– Det finns, nu som då, både hos republikaner och demokrater, en ovilja att erkänna en fruktansvärd felsatsning eller att acceptera ett nederlag.
– Dessutom har Irak oljan, ett strategiskt läge och det finns i USA också en stark vilja att skydda staten Israel. Rädslan att lämna ett land som är fientligt mot Israel kommer att göra att vi stannar kvar där.
Ellsberg menar att det USA eftersträvar är ett Irak som är fientligt gentemot Iran, men vänligt sinnat mot USA och Israel, och en sådan nation kan inte uppnås med en demokratisk regim, utan bara en auktoritär, tillsammans med en kontinuerlig närvaro av amerikanska trupper.
– Irak blir inte mer demokratiskt än vad Sydvietnam var, där presidenten fick 102 procent av rösterna i valet.
– Risken är stor att kriget i Irak pågår i tjugo, kanske trettio, år till, säger han.
Om ingen blåser i pipan!
Mycket har man skrivit om mycket. Jag skrev en hel del om rättegången mot Frank Grevil.
För några år sedan reste jag i Kalifornien. Jag hade en vän som jobbade i yogastudion i The Big Yellow House i Summerland, strax söder om Santa Barbara. Huset byggdes en gång för spiritisterna som hade sitt centrum just där. Summerland är spiritismens svar på Nirvana.Full story i kommande bok Djävulens kök.
Summerland kallades under några år i slutet av 1800-talet för Spookville av resenärer som hastade förbi i tåg och diligenser.
När oljefyndigheter upptäcktes i havet utanför kusten 1894, lämnade många spiritister Summerland. Kuststräckan, från Ventura i söder till Santa Barbara i norr, invaderades av icke-troende som ville tjäna en hacka i ett område som för en tid fick en oljeboom.
Församlingen omgrupperade till Santa Barbara och templet var i bruk så sent som 1950. Än idag har kyrkan, Spiritualist Church of the Comforter, som grundades i Summerland, regelbundna gudstjänster och healingträffar.
Kända spiritister har varit Victor Hugo, Sir Arthur Conan Doyle och Harry Houdini. Den sistnämnde ägnade emellertid så mycket kraft åt att avslöja bedrägerier att Conan Doyle sa upp bekantskapen med honom.
I boken Andra Amerikaresan skriver Conan Doyle om en resa i spiritismens anda. Den tar honom också till Kalifornien och han sitter med på en rad seanser.
Vid ett sådant tillfälle träffar han den döda flickan Chrystal Dahlgren från Syd-Dakota ”en rar liten flicka i vit klänning och brokigt skärp”. De har ett långt samtal då flickan tar upp fenomenet älvor som Conan Doyle är så fascinerad av. Slutligen relateras följande dialog:
– Är du nära stjärnorna?
– Jag kommer dem nära.
– Finns det folk på månen?
– Små, svaga, mörka varelser, ty det är så kallt. De växa inte.
När flickan lämnade seansen fick hon en ask karameller av en av deltagarna. Strax därpå får Conan Doyle ett kort besök av sin mor i rummet.
Kosmopoliten 