Ett praktfullt kaos

Bildning- och inspirationsresa i öst. Del 1

Kvart över åtta kommer första böneutropet. Sedan sover jag gott.

Jag är i Istanbul. Kadiköy på asiatiska sidan. Det tog längre tid att ta sig från flygplatsen till hotellet än att flyga från Köpenhamn och hit.

Bilkön sögs upp i samtal med ett ungt tyskt och ett mexikanskt par som jag delade shuttlebus med. Det blev ett utbyte om allt från Bayern München till knarkkarteller.

Hotellet är bra. Nära kommunikationer och rent och snyggt och vänligt.

Ett praktfullt kaos i Kadiköy.

Ibrahim för befälet i hotellets restaurang. Han förstår absolut noll engelska. Upprepar sig trots det envist tills man ger upp. Varje gång han serverar deklarerar han: ”sorry”, med en röst så man undrar om han verkligen är ledsen över det han sätter fram. En person under hans befäl, en ung hen med ljus röst och antydan till såväl bröst som mustasch, sopar, plockar och blir ständigt tillrättavisad i matsalen av Ibrahim som far fram och tillbaka, visar, pekar och domderar.

Utanför Ibrahims domäner är Istanbul ett praktfullt kaos även om jag blir glatt överraskad över att jag faktiskt hittar rätt bra i Sultanahmed sedan jag stigit upp ur underjorden från tåget som tagit mig under Marmarasjön till det Gyllene Hornet. Det har inte hänt så mycket på de tre år som gått sedan jag var här sist. Kanske någon mer Starbucks, någon mer Burger King, att undvika.

En öl på ett kafè utanför Hagia Sofia där jag suttit förr. Flanerar till den stora basaren, inte för basarens skull utan för promenadens, passerar mausoléet över mannen som erövrade Yemen och Tunisien, och går en runda i Gülhaneparken. Samma papegojor och hägrar som för tre år sedan.

Spårvagnarna rasslar förbi i evig intensitet. Ena vagnen är målad med reklam för någon sorts bitcoin, nästa för brustabletter. Är det bara jag som finner det absurt?

Erdogan har ånyo gjort Hagia Sofia till moské. Jag ser ingen skillnad. Folkflödet är detsamma, glassen och de rostade kastanjerna också. Men varför i hela friden står det en sån där bilsimulator som man för en slant kan få volta i, bredvid köerna till helgedomen?

Anar Orientexpressens mystik på järnvägsmuseum på Sirkecistationen.

Färjar tillbaka till Üsküdar. Spårvagnskortet funkar. Luften är bättre på havet.

Eftermiddagen ägnas åt Kadiköy. Trånga marknadsgator. Äter en köftetallrik och följer folklivet. I Istanbul finns dom ännu, männen som drar runt en vagn med symaskin för att snitsa till skjortan eller nått, han som säljer nykläckta kycklingar ur en papplåda och de som sorterar sopor direkt på gatan.

Det är inte madame som säljer kycklingar ur en papplåda utanför Sögütlücesmestationen. Hon är en uzbekisk turist som agerar fotomodell. Ett tips: ansiktsmasken funkar bra på dubbelhakor.

Några kvarter från hotellet ligger Fenerbahces hemmaarena, Ülker stadium. Turkiets modernaste. I shoppen stryker jag med fingrarna över ett blågulrandigt linne och hade jag varit yngre och inte tyngre…

Ülker stadion. Türkiska ür ett künstigt sprük.

En natt till väntar i Istanbul men planerna för fortsättningen är redan ur spel, rättare: ur spår. Det blir inget nattåg över Anatolien, tyvärr. Det är fullt. Det är fullt. Resan går ändå vidare i morgon. Startar vid midnatt.

En reaktion på ”Ett praktfullt kaos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s