Diktaturens kreatur i vår tid

Vad vet vi egentligen om civilsamhället i krig, eller krigstillstånd, om när demokratin ger vika för diktaturens kreatur som intar manegen och gör den till sin?

Är det dit vi kommit, till stupet? Och är det i så fall rätt tid för en selfie?

Inte mycket.

I våra grannländer vet man mer om hur det är när grannen anger en för myndigheterna, hur yrkesrollen plötsligt förändras för att passa in i ett system som du inte vill vara del i, eller hur du behandlas för att du tror på friheten att tycka och uttrycka vad du vill och tror är det rätta.

Kanske det är dags att vi lär oss av erfarenheter som faktiskt finns dokumenterade när nu samtidens alla tecken rusar iväg mot ett enda mål – den påtvingade likriktningens nya sköna värld.

Jag läser Olav Saetres bok På fångefärd (1945) som handlar om de norska lärare som vägrade gå med i den nya norska lärarföreningen som Vidkun Quisling och hans Nasjonal Samling pådyvlade skolsystemet för att snabbare integrera/asssimilera/hjärntvätta barn och ungdomar att passa in i den nationalsocialistiska terrornation Norge skulle bli en del av.

Olav Saetre blir kallad till förhör på grund av sin vägran och letar efter ett plåtfordral till sina glasögon då han befarar att förhöret kan bli våldsamt. Bara den meningen ger rysningar.

1 000 lärare interneras då de vägrar ställa upp för nazisterna. De förs till läger i Nordnorge. De som går med i nya lärarföreningen släpps och får återvända till jobb och familj. En del gör också detta. Hur mår de?

Poliser och vakter är ofta landsmän. Norrmän i nya uniformer som tror sig bygga det nya landet. Hur mår de?

Jag hoppas bara att många svenskar tänker till inför den omvandling av samhället som håller på att ske under statsminister och överbefälhavares ständiga rop på ”kriget kommer”, där tidigare nazister rycker i tåtarna till Tidölagets marionettregering och att man ser de, ännu så länge små, steg som tas i riktning mot begränsat utrymme för eget tyckande och tänkande. Att man inte dras med av de som inte mäktar stå emot, de blåögda eller alla de som tror att de har något personligen att vinna på att delta.

Att skriva en lista över vad folk bör läsa, exempelvis genom en litterär kanon, och samtidigt strypa anslagen till bibliotek och litterär kulturverksamhet är en tydlig strategi av diktaturens kreatur.

Tänk på det.