Leif Panduro – den galne tandläkaren i Osby

I dag för 46 år sedan avled den danske författaren Leif Panduro i en hjärtattack. Jag har läst en del av honom och för tidningen Ikoner skrev jag för ett antal år sedan det här reportaget om hans tid som tandläkare i Osby.

På gårdsplanen utanför huset på Industrigatan i Osby står en engelsk Triumph Mayflower. Lille Ole pillar i gruset.
Den svartvita bilden tar pappa Leif någon gång i början eller mitten av 1950-talet.

Leif är till vardags tandläkare på Folktandvården i Osby. Han garanterar skolbarnen att det inte ska göra ont när han borrar så därför bedövar han gärna och är frikostig med lustgasen. I tankarna är han däremot långt från kliniken. Bara en handfull år senare har han också lämnat den karakteristiska doften av mottagningens antiseptikum, det skärande ljudet av borren, skramlet av instrumenten mot den rostfria brickan och de spottande och sköljande patienterna.

Leif Panduro vid tandläkarstolen på Folktandvården i Osby. (Foto: privat)

Han hette Leif Panduro och blev en av Danmarks mest uppmärksammade och definitivt mest älskade författare.
Leif Panduro kallades en ”välfärdens clown”. Han häcklade i sina böcker, och i den stora produktionen av TV-dramatik, den vilsna danska borgerligheten i det samhälle som snabbt ställde om från krigets torftighet och små omständigheter till den nya sköna, expansiva och trygga värld som växte fram under 1960-talet. Trygg men ändå otrygg.


När förhållandena runt omkring snabbt utvecklades materiellt hann människorna inte med. Är det galenskap att inte orka med sig själv? Att inte förstå och förmå anpassa sig i den nya rollen? Frågorna blev centrala i Panduros produktion. Och det var också essensen i Panduros eget liv.

Galenskap i olika former var hans följeslagare sedan han som Leif Thormod Petersen föddes av mor Anne Johanne i april 1923. Pappa hette Aage Petersen och när Anne Johanne kom hem från BB hade han redan en ny käresta. Han lämnade familjen för gott. Skilsmässan tog Anne Johanne hårt och hon togs in för vård på en psykiatrisk klinik.
Två år senare bytte Anne Johanne tillbaka till sitt flicknamn och Leif Thormod Petersen blev Leif Panduro. Som treåring hamnade han på barnhem.
Namnet Panduro härstammade från en spansk dragon, Isidoro Panduro, som akterseglades på Jylland när Napoleons spanska trupper skeppades hem till Spanien av engelsmännen 1808.
Panduro betyder hårt bröd.


Efter barnhemstiden växte Leif Panduro upp hos sin stränge morbror Gregers.
Under andra världskrigets slutfas gick Leif Panduro in i den danska motståndsrörelsen. Hans pappa Aage Petersen avrättades 1944 av samma motståndsrörelse för samröre med nazisterna. Leif själv blev vådaskjuten i magen den 6 maj 1945 och han hade livet igenom svårt att tala om kriget.
– Jag hade hela tiden känslan av att ha varit skyldig, sade han 1976, när han för första gången offentligt berättade om sin hållning till kriget och ockupationen.
Sin egen skottskada upplevde han som ett straff.

Redan tidigt hade han skrivardrömmar. Han ville bli journalist, men onkel Gregers pekade med hela handen ut vägen till Tandläkarhögskolan. Och så fick det bli. Där träffade han Esther Larsen, de gifte sig, och i november 1949 reste paret Panduro tillsammans med kollegan Eiler Steffensen till Borås för att tjäna pengar. Den svenska folktandvården hade stort behov av utbildade tandläkare.
I åtta månader kamperade de tre danska tandläkarna ihop i Borås. De levde gott. Gick på Elfsborgs hemmamatcher på Ryavallen, skaffade sig oljefärger och började måla och Panduro köpte sig en motorcykel.
Det var också här i Borås som Panduro trevande inledde sin författarkarriär. Han skickade ett manus utan titel till Wivels förlag i Danmark som emellertid refuserade det. Manuset är borta för alltid men Panduro har i efterhand beskrivit historien som ”en anemisk version” av det som senare skulle bli en av hans stora succéer – romanen ”En galen man”.
Efter Boråstiden tog Esther och Leif över en klinik i Söborg i Danmark, men det gick aldrig särskilt bra. Det var svårt att få rörelsen lönsam och Panduros intresse för tandläkeriet var minimalt.


Redan 1952 vände paret, nu med nyfödde sonen Ole  tillbaka till Sverige och folktandvårdens fasta avlöning. De hamnade i Osby i norra Skåne.
Med till Sverige följde barnpigan Käthe Andersen.
Hon berättar hur Leif Panduro en kväll kom ned till henne i kollektivhuset de bodde i och frågade om hon ville följa med till utlandet. Hon hade då i perioder suttit barnvakt åt Ole.
– Han tyckte jag hade så god hand om barn, säger Käthe, som följde med till Sverige och det stora äventyret.
När jag mer än 50 år senare träffar henne i hennes lägenhet i Osby heter hon Svensson. När Panduros flyttade hem stannade hon kvar, gifte sig och skapade sin egen framtid i den göingska köpingen.

Hennes minnesbilder från tiden hos det ovanliga tandläkarparet är många och skarpa. Hon berättar hur Leif skulle möta henne vid järnvägsstationen i Osby men när hon steg av tåget fanns inte en skymt av honom.
– Han satt på järnvägshotellet och drack. Så han hade glömt tåget, berättar hon.   
Leif och Esther Panduro etablerade sig snabbt i Osby. De trivdes förträffligt och tandläkaren passade som en träkloss från Brio in i ortens societet tillsammans med bland annat bankdirektören, möbelhandlaren och hotellägaren.
Sällskapslivet i Osby fick en kick av den annorlunda, runde, lille tandläkaren och författaren in spe. Varje onsdag eftermiddag var det badminton. Och trots sin kroppsliga otymplighet sopade Leif Panduro banan med sina motspelare. När det blev Osbymästerskap gick han till semifinal.

Efter badmintonmatcherna blev det fest.
Esther Panduro minns festerna mycket väl. Hon och damerna fick förbereda bjudningen under tiden som herrarna slogs om fjäderbollen. Leif var glad i sprit och det gick minst en trettisjua per man varje onsdag.
– Jag förstår fortfarande inte idag hur de kunde ta sig till jobbet dagen efter. Men det var aldrig någon som inte gjorde det, berättar hon när jag träffar henne i huset i Asserbo dit de flyttade några år innan Leif Panduro gick bort.
Det dracks groggar i ölglas. Panduro älskade att vara i centrum. Han dansade ”balett”och flirtade med damerna, som såg honom som kramgo. Misstankar fanns ibland om att inte allt var så oskyldigt som det såg ut.
Käthe Svensson minns också festerna. Och hur hon fick ta plats i baksätet på Mayflowern när Leif  körde till Hässleholm och Systembolaget för att bunkra sprit till bjudningarna.
– Han var ingen van bilförare. Jag åkte med för att sitta i baksätet och tända hans cigaretter. Han vågade inte släppa ratten med händerna, berättar hon.

Panduro älskade att chockera. Att fylla ut den pajaskostym som han så gärna axlade när han deltog i Osbys småborgerliga värld. John Christian Jörgensen som skrivit en tjock biografi om Leif Panduro kallar honom till och med en sensation på den lilla orten.
Han hade inte bara udda, radikala åsikter utan uppförde sig också så att han förblev ett samtalsämne i Osby för många år framåt.

Esther Panduro:
– Det fanns mycket plats i Osby för stollerier.
Hans barnuppfostran, förutom sonen Ole föddes nu också Morten, var milt sagt liberal. Panduros vän, bankdirekör Pär Hagström, fick till exempel höra att ”om pojkarna vill kissa i skrivbordslådan, ja, då får de också kissa i skrivbordslådan”.
Men alla gillade inte Panduro. Slampen till exempel. Han avslutade oftast kvällarna med att sätta tänderna i byxbenet på den hundrädde Panduro. Kollegan Gunnar Hall var Slampens husse och han har berättat för mig hur Leif Panduro slutligen trodde sig kunna betvinga Slampen. Han studerade Konrad Lorenz  ”Hundpsykologi” och gladde sig sedan en hel kväll åt det bedrägliga lugnet. Tills Slampen fick ett återfall och gav tandläkaren ett rejält blåmärke i akterpartiet.
– Hvad fanden hjälper det att jag läste Lorenz när inte Slampen har läst den, sa Panduro, enligt Gunnar Hall.

Panduro skapade sig en roll i Osby. En roll som sedan i olika skepnader återkommer i hans romaner.
I breven hem till kusinen Ole Gottschau i Danmark drog han sig inte för att driva med livet i den lilla landsortsköpingen. Han skrev:
”Här i Osby står tiden stilla. Prästen har fått en ny underprotes och en lastbil körde i nattens mörker genom järnvägsbommarna. Det har vi nu pratat om det senaste kvartalet…”
I breven till Danmark anar man förstudier till det som senare blev debutromanen ”Aj min guldtand” som handlar om en tandläkare i en liten dansk provinsstad. En skildring som balanserar på gränsen mellan idyll och satir.
John Christian Jörgensen kallar debuten för ”en besynnerlig blandning av filosofi och kåseri med utgångspunkt i novellens grundidé om livets irrationalitet”. Men han poängterar samtidigt det märkliga faktum att romanen som verkar skriven av en gammal mysfarbror i verkligheten författats av en människa i djup kris.
Boken, som kom ut 1957 då Panduros flyttat tillbaka till Danmark och Esbjerg, blev också ett genombrott för Panduro. Men han hade publicerat sig redan under Osbytiden genom novellen ”Regalierna” som togs in av Politikens Magasinet i september 1952.

‘När Esther var gravid med den andra sonen Morten skrev Panduro en samling noveller ”Min lille dreng” om sin samvaro med sonen Ole. Novellerna publicerades först tio år senare i en veckotidning.
Han delade sin tid i Osby mellan kliniken – han trivdes aldrig som tandläkare, säger Esther Panduro – och skrivbordet. Han skrev och skrev och skrev. Skrivmaskinen krånglade så att han vägrade göra slutbetalning på den.
För vännerna påstod han att det inte var något som skulle publiceras. Han slätade över. Men hemma på Infartsvägen var det blodigt allvar.
– Ros. Han ville alltid ha ros och bekräftelse på att det han skrev var bra, berättar Esther Panduro.

Blev det inte som han hade tänkt så var han snar till att leva ut sin ilska. Käthe Svensson minns hur han kunde springa ned för trapporna i huset och ut och sparka på bilen i sitt raseri.
– En gång satt han och skrev, men skulle gå ut på balkongen och hämta luft. Då fastnade gardinen på hans axel. Han blev så arg att han drog ned gardinstången och knäckte den över knäet. Esther och jag blev så rädda att vi flydde in på mitt rum, säger hon.
Käthe Svensson var inte helt glad över den blivande författarens uppträdande.
– Han sov aldrig. Han rökte stora feta cigarrer som låg överallt. Han skällde, gormade och svor. Han var en buse, säger hon.
Ole Panduro, som bara var fem-sex år under Osbytiden, säger idag att han mindes sin pappa som rastlös.

Leif och Esther Panduro tillbringade två omgångar på folktandvården i Osby. I mellantiden försökte han sig än en gång på en egen klinik i Esbjerg. Det gick inte nu heller. Hans intresse för tandläkeriet var så svalt att han bokade av patienterna för att istället gå på fotboll eller spela golf med kollegor.
Räddningen blev när vännen i Osby, möbelhandlaren Holger Tufvesson, ringde och sa att de ville ha makarna Panduro tillbaka till Osby. Två kommuner gick samman och finansierade deras bostad.
Så Panduros återvände till Göinge.

Det fanns också en allvarligare baksida på den glamorösa tillvaron i borgerlighetens Osby. Den kluvenhet som han senare så väl beskriver i sina böcker red honom som en mara. Hans krav på bekräftelse var enorma. Samtidigt som hans vänner upplevde honom som en frisk fläkt och en gamäng var han i själv verket både desorienterad och olycklig. Han reste regelbundet till sin psykoterapeut i Köpenhamn, Sigurd Naesgaard, som med lika portioner faderliga samtal och antabus försökte bryta detta olyckliga mönster som han såg som ett klart hot mot både Panduros hälsa och äktenskap.

Under en påskhelg i mitten av femtiotalet reste han ensam till Köpenhamn och gömde sig i en lägenhet. Här hittades han av värdinnan omgiven av en mängd spritflaskor och till synes berusad intill medvetslöshet.

Den bästa terapi som Leif Panduro kunde få var i sitt skrivande. 1965 skriver han själv i Politiken inför lanseringen av sin kanske mest omtalade roman ”En galen man” att ”det verkar som om man är uppdelad i två halvor, varav den snälle i stort sett håller styr på den elake tills DET SKER NÅGOT! Det är samma Old Story – det nya består bara i att den ska formuleras igen och igen, så nutida som möjligt…”
Han påpekar också att den nya boken i stort sett handlar om samma sak som föregående, och den dessförinnan.
Panduros produktion, allt som allt tolv romaner och ett stort antal radio- och TV-teater, har oftast denna kluvenhet i det moderna samhället som tema. Människor som inte passar in.

1957 lämnade Leif Panduro Osby för gott och flyttade tillbaka till Esbjerg. Samma år kom den första romanen. Men inte förrän i mitten av sextiotalet blev den galne tandläkaren från Osby författare på heltid.
– Även när det gick bra för honom var han ängslig över att framgångarna skulle ta slut, säger Esther Panduro.
Han behöll livet ut kontakten med vännerna i Osby och minnena från tiden där. I ett brev till Pär Hagström, bara några år före sin död 1977, skriver han att de ofta tänker på de glada dagarna ”då Holger flyttade norra järnvägsporten en dryg meter söderut med sin Chevrolet och då vi dansade modernt hos Sundins med groggar i den ene handen och sköna kvinnor i den andre…då en man var en man och en butelj innehöll 100 centiliter”.

Leif Panduro avled av en hjärtattack i januari 1977, bara 53 år gammal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s