Världsbokdagens Allemans Ove

Inte bara båtar. Även järnväg intresserade Ove Allansson.

I går var det världsbokdagen, ett Unesco-jippo för att få folk att läsa mer.

Jag valde att uppmärksamma författaren Ove Allansson (1932-2016), västgöten som blev mekaniker som blev sjöman som blev göteborgare och som blev författare.

Som var, enligt egen utsago läsenär. En lycklig bastard av resenär och läsare. Han reste i böckerna, sade han. Men han var också befaren. Inte bara som sjöman. Han fortsatte resa hela livet och många av resorna resulterade i böcker.

Jag mötte Ove första gången i hans bok Oståkaren. En skröna från krigets Nederländerna där en säregen yrkesgrupp for på de isbelagda kanalerna med stora ostar på ryggen och ropade till hälsning åt varandra ”må du inte slå huvudet i en bro”.

Det var skrönan. Den burleska historien som jag hittade hos honom och föll för.

När jag läste New York Blues trodde jag nästan att det fanns en yrkesgrupp i toppen av skyskraporna som drog tunga vagnar på en vändskiva som motvikt vid kraftiga stormar.

Vill man uppleva svensk handelssjöfarts bästa år ska man läsa Allansson. Till exempel I Överrockens kölvatten, En sjöman åker Vasaloppet, Containerbröderna, Ombordarna, Vintramp eller varför inte debutromanen Resan till Honduras.

Jag har inte alla av Ove Allanssons böcker, men det är inte många jag saknar.

Han var politisk. Det är alla som skriver. Ove var till vänster. Han kallades arbetarförfattare och i vart fall stod han alltid på den sida där den svage fanns.

Han var otroligt generös och delade med sig av tips på andra författarskap inom sina egna pärmar. När jag läste Svarvarns sista sommar tipsade han t. ex. om Ett hus för Mr Biswas av den rätt okände V.S. Naipaul som många år senare fick nobelpriset.

De noveller och reseskildringar han gett ut är alla högst läsbara än idag och den roman jag kanske gillat mest är Gud är amerikan som handlar om rastafaris på en västindisk ö som bygger en raket för att fara hem till Etiopien. Raketen ska fås att lyfta med berättarkraft. Den storyn säger mycket om Ove och handlar egentligen om den amerikanska invasionen av Grenada.

Det gladde mig mycket då jag i efterhand förstod att vi bott på Mitchell’s Guest House på Grenada båda två.

Mitchell’s Guest House i St. George’s. Här har både Ove och jag bott. 🙂

Några gånger har jag mött Ove Allansson i olika sammanhang. Han förde en kampanj för att rädda sjömansbiblioteken. Jag skrev om det för Biblioteket i Fokus och några tidningar till. Vi har fikat på Centralen i Göteborg och pratat tåg. Och hälsat på varandra på bokmässan där han ofta fanns i Sjöfolkets monter.

Det finns ett Ove Allanssonsällskap. Det vet jag nu.