Upplevelsen av vattenriket och naturparken Iguazú var bättre än väntat. Jag visste att det skulle vara ett stort inflöde av turister, jag hade hört att det skulle vara ett stort flöde av vatten. Det var det.
Är det torka kan vattenfall bli ynkliga.
Detta var storslaget
Mest imponerades jag nog ändå av hur man löst det logistiska utan att hemfalla till ett sorts vildmarks-Skansen. Det var justa gångar och spångar genom allt det gröna. Det fanns små näringsställen och sanitarios med jämna mellanrum. Det var rent och snyggt och inte överexploaterat utan någorlunda i samklang med naturen. Näsbjörnarna drog runt i flockar och uppvaktade turisterna som spillde pålägg från medhavda mackor.
Ett smalspårigt lok drog vagnar med de 98,2 procent besökare som inte kunde, orkade eller ville traska kilometern till Djävulshålan, den mest spektakulära utsiktsplatsen på argentinska sidan.
Låt mig säga det först som sist: jag besökte INTE fallen från den brasilianska sidan, vilken många säger är den häftigaste.
Jag kollade lika mycket bort från fallen som på dem. Sökte förgäves urskogens fåglar, kanske en tukan. Det ynkliga resultatet blev en djungelskata i gult o svart med blå ögonbryn och nacke (urraca criolla sägs det, eller till och med kreolskata).
Däremot var det ett veritabelt fjärilsparadis och jag har hundratals suddiga bilder och några bra, på dessa fladdrande flygfän med sina expressionistiskt tecknade vingar, smått psykedeliskt, för att avskräcka de som eventuellt kan tänka sig en mariposa till lunch.
Den allra största och vackraste, den blå morphon, fladdrade förbi någon gång men den sätter sig aldrig poserande inför porträttfotografen. Jag såg min första i Saramacca i Surinam, den senaste i Sverres trädgård, men accepterar att jag aldrig får någon bild.
Håller till godo med de här.
Det var stekande sol, minst 35 grader och jag åt det sista på buffén i parkens restaurang, helt ok förutom de kalla, torra och sega pommesarna. Ensam i restaurangen.
Köpte en liten snidad trösttukan av en guaranípåg och väntade förgäves på Juan Pablo, taxichauffören som skulle hämta mig klockan 17. Efter en halvtimme var förtroendet förverkat och jag städslade istället Emilio.
Så gick en dag i paradiset.
En sista reflektion: selfievansinnet är nu så utbrett att de psykologiska effekterna av fenomenet tveklöst hotar mänsklighetens framtid.
Kosmopoliten 