I går var det Titanicdagen. Nu 112 år sedan världens mest omtalade fartygsolycka inträffade. För några år sedan besökte jag Titanickyrkogården i Halifax, Nova Scotia. Här är mitt reportage från då:
På några gravstenar på Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia, Kanada, ligger det ett mynt, en brun amerikansk penny. Mot andra lutar sig en lång vit nejlika.
Titanics öde upphör aldrig att fascinera och även en helt vanlig måndagförmiddag i september är det en ständig ström av besökare till kyrkogården där många av de kroppar som bärgades efter katastrofen ligger begravda.
En del namn är svenska.
Jakob Alfred Johanson är ett av dem. Han drogs upp ur havet som kropp nummer 152. Jakob Alfred Johanson var egentligen lantbrukare i Munsala, Sandås, i Finland. Han var på väg till Kalifornien där han hade tänkt slå sig ned tillsammans med hustrun Anna Lovisa och de fyra barnen. Han reste i förväg. Familjen skulle komma efter.
Johanson hade tidigare bott i Alaska men flyttade hem till föräldragården i Bonäs under några år, sannolikt i avsikt att stanna i Finland. Men han tyckte utkomsten av gården var för dålig så han sålde den till sin bror Hannes och förberedde sig på att emigrera igen.
Redan på båten mellan Hangö och Gotland blev han sjösjuk.
Jakob Alfred Johanson förde dagbok över sin resa från Hangö och mot Amerika.
Men han kom aldrig fram. Hans resa slutade på 41.46 nordlig grad, 50.14 västlig. Det var där, cirka 600 sjömil sydost om Newfoundland, som Titanic tillsammans med omkring 2200 passagerare mötte sitt öde och kolliderade med ett isberg strax före midnatt den 14 april 1912, och gick till botten några timmar senare.
Johansons kropp var en av de som bärgades och som senare kunde identifieras. Dagboken, passet, klockan och 264 dollar i sedlar skickades till hustrun i Finland. Johanson begravdes den 24 april 1912 på Fairviewkyrkogården.
Hans sista dagboksanteckning, på olycksdagen den 14 april, lyder:
”14 Söndag rägnar idag så alla måste hålla sig under tak. Här är alla sorters nationer jemst, till och med turkar och japaneser”
I dag är Johanson en av de som fått en sten på Fairview tillsammans med namn som alla avslöjar olika bakgrund.
Omedelbart efter katastrofen chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som kanske måste begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.
Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord låg 190 kroppar. 116 hade man tvingats begrava i havet. De allra flesta förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Bland de som begravdes till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.
Alla gravstenar på kyrkogården bär heller inte namn. En del har bara det nummer de tilldelades efter i vilken ordning deras kropp drogs upp ur havet.
Nummer 8 var 23-åriga Wendla Maria Heininen från Åbo, på väg till New York. Hon identifierades därför att det inte var någon annan passagerare som passade in på ålder och initialer. Hon bar ett linne, broderat med V.H. i rött på framsidan. Wendla Maria Heininen hade både knäppkängor och galoscher då hon hittades. I kläderna fanns 150 finska mark insydda.
Nummer 314 hette Jacob Alfred Wiklund. En 18-åring på sitt livs första resa från hemmet i Nicolaistad, tillsammans med sin bror Karl Johan på väg till i Montreal i Kanada. Karl Johans kropp hittades aldrig.
Trots alla dessa lik som togs omhand av besättningen som troligen trubbades av under det att de utförde sitt makabra uppdrag var det ändå några som berörde dem alldeles speciellt. En av dem var nummer 4.
Den lilla kroppen av en knappt tvåårig pojke som fiskades upp fick följande beskrivning:
”No. 4. Ungefärlig ålder, 2. Hår, ljust. Kläder – grå rock med pälsfoder på krage och manschetter, brun ylleoverall, linne, flanellplagg, lila undertröja, bruna skor och strumpor. Ingen identifikation överhuvudtaget. Troligen tredje klass.”
Kroppen emballerades i segelduk och fördes till Halifax, där besättningen på räddningsbåten bekostade hans gravsten, som än idag sticker ut på Fairviewkyrkogården på grund av sin placering och sitt utseende.
På stenen står följande att läsa:
”Erected to the memory of an unknown child whos remains were recovered at the disaster to the Titanic April 15 1912”
Det genomfördes en särskild gudstjänst för det okända barnet i St. Georges Church i Halifax.
På andra sidan grusgången ligger 29-åriga Alma Pålsson från Bjuv i Skåne, hittad som nummer 206. På gravstenen är hennes fyra barn också nämnda. Åttaåriga Torborg, femårige Paul, treåriga Stina och tvååringen Gösta.
Man trodde länge att det var Gösta Pålsson som hade hittats som var denne nummer 4 och gladde sig därför över att han begravts så nära sin mor. Ett tag antogs det att det var den drygt ettårige finske pojken Eino Viljami Panula. Nu vet man emellertid att han hette Sidney Goodwin, och kom från England.
Det som berör mig som besökare mest på den permanenta Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax är Sidneys bruna barnskor som står i en glasmonter.
Skorna togs av en hjälparbetare, en polis från Halifax, som drog upp kroppen ur havet. Som en makaber souvenir. När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på museet i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på mot den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.
Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwins öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i svart diabas. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.
Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Beskrivningen över kroppen som bärgades lyder:
No 206: kvinna – uppskattad ålder 30. Ljust hår.
Klädsel: brun kappa, grön jumper, mörk kjol, grön underkjol, stövlar, inga strumpor.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
Alma och barnen var på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.
Ystadssocialisten August Wennerström som för övrigt fram till avresan hette Andersson och som så många andra hade politiska motiv att emigrera hjälpte till att dra loss en hopfällbar livbåt uppe vid en av skorstenarna och fick den i sjön. Han överlevde katastrofen, blev trädgårdsmästare istället för socialistagitator, och berättade gärna om den stora fartygskatastrofen.
Han minns olyckan:
”Skriken rundt om omkring oss upphörde allt mera, liken flöto tätt, tätt så att man kunde tro sig kunna gå på dem, och i vår underliga farkost föll den ene efter den andre ned och dog.”
August Andersson Wennerström var en udda figur, född i Ystad, och en kort tid före avresan arbetade han som typograf på Ystads Allehanda, men borde kanske än mer förknippas med Värmlands Folkblad. En intressant artikel av Lars Engwall i tidningen Arbetarhistoria nr 48 1988 berättar mer om honom. Han stack från Sverige sedan han undkommit ett tryckfrihetsmål, som medansvarig i anarkistorganet Gula Faran vilken fört fanan högt mot treenigheten konungen, kyrkan och borgerligheten. Hans resa med Titanic kan möjligen ha varit finansierad av självaste Kata Dahlström.
När Andersson blivit Wennerström i Amerika falnade hans politiska intresse och under andra världskriget arbetade han som säkerhetsvakt vid den amerikanska flygbasen i South Bend, Indiana.
En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.
31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.
Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte alls fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig fortfarande till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.
Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare i det monstruösa fartygets allra innersta och näppeligen någon som en amerikansk filmregissör skulle bygga en romantisk historia kring.
En blek nejlika står ändå lutad mot hans gravsten.
Titanics kollision med isberget var en världskatastrof för drygt hundra år sedan. Nu ställs jorden inför större prövningar. Det vackra och varma septembervädret på Nova Scotia ger föraningar om klimatförändringar och jag ler lite snett då jag i en rad med bara några meters mellanrum hittar gravarna för såväl Mister Snow som Mister Frost.
När jag kommit hem till Skåne cyklar jag till kyrkogården i Örsjö, en bit från Rydsgård på prärien. Här uppmärksammas ett annat av Titanics offer, Nils Martin Ödahl.
Han var på väg till Peoria i Illinois till en släkting och skulle ha rest med White Star Lines Olympic, men övertalades av emigrantagenten i Malmö att boka om till Titanic som ju var världens säkraste skepp.
Han nådde aldrig sin destination. August Andersson Wennerström har berättat att just Nils Martin hjälpte honom med livbåten, men när det kom en fjärde överhalning av det kalla havet tappade han taget och försvann över relingen.
Nils Martin Ödahls föräldrar, Hanna och Ola, fick några tusenlappar i skadeståndsersättning efter förlisningen, men först 1932 dödförklarades den unge mannen. När så skett fick han också sitt namn ingraverat på far och mors gravsten på Örsjö kyrkogård, trots att han aldrig hittades. Det lär vara den enda gravsten i Sverige som nämner Titanics förlisning.
Texten på den eroderade gravstenen lyder:
Sonen Nils Martin
1888-1912
Vid Titanics undergång
Kosmopoliten 