Om det är som Wille Crafoord sjunger att det är missarna man minns så har jag nu skaffat mig ett nytt minne, för när jag bläddrar och läser i Carsten Jensens reseskildring Jag har hört ett stjärnskott så kan jag räkna in en dundermiss under min resa.
Jag befann mig två kvarter från poeten och Nobelpristagaren Pablo Nerudas hem och museum i Bellavista i Santiago de Chile utan att ha en aning. Ändå, som en ödets knack på axeln, köpte jag en tavla med Nerudas porträtt just där.
Ändå inte en tanke. Omedvetenheten drev mig istället till calle Ekdahl som fått sitt namn efter Wilhelm Ekdahl, en militär från Kristianstad. Det kan du läsa om här.
Carsten Jensen skriver om Nerudas hem La Chascona:
”Rummen var små och intima, närmast fullproppade. Neruda hade varit en stor samlare. I biblioteket fanns en förstautgåva av den berömda franska encyklopedin från 1700-talet, redigerad av Diderot, som Neruda dock inte hade haft råd att skaffa sig förrän han två år före sin död fick Nobelpriset. Men böcker var inte det enda som Neruda samlade på. Han samlade också på glas, brevvågar, speldosor, spelkort och snäckor….
(…)
Neruda hade själv ritat husen och eftersom han älskade havet hade han lagt in många maritima drag i arkitekturen. Trappräckena var vågformade, det var hjöga trösklar mellan rummen som på ett fartyg, en galjonsfigur bar upp en bordsskiva, baren i mattslipad zink kom från en fartygssalong…
(…)
En annan av Nerudas passioner var lönndörrar, en lämplig lidelse för en författare…”
Jag läser i Nerudas Jag bekänner att jag levat, Minnen och där berättar han mer om sin samlarmani. Han nämner sin samling av just galjonsfigurer, sköna madammer i trä som suttit under bogspröt och hur vännen Salvador Allende flera gånger försökte snatta till sig flickgestalten som han kallade Marie Céleste.
När jag tar fram boken faller en artikel från DN ut, signerad Lars Palmgren. Den tar upp till diskussion huruvida Neruda mördades av Pinochetregimen eller om han verkligen dog av sjukdom, mindre än två veckor efter kuppen i september 1973.
Så sent som i februari i år kom nya uppgifter att Neruda förgiftades.
Det var den 1 april jag traskade runt i hans hemkvarter i Santiago utan styrsel.
Wille Crafoord:
”Det är missarna som gör det
Missarna man minns
Och nu när de ju ändå finns
Vad kan man göra åt det?
Det må väl va’ förlåtet
Om segern inte alltid vinns…”
Kosmopoliten 
Pingback: Poetiskt paradishörn | Kosmopoliten