Alldeles invid Nerudaporträttet i bokhyllan står Ärtan Lundkvists Vulkanisk kontinent, från 1960. Jag är tvungen att bläddra lite förstrött i den och jomen visst, självklart, har Artur från Perstorp varit hos Neruda i Bellavista i Santiago, till skillnad från mig. Läs om dundermissen.
Inte bara det. Han umgicks några dar med den chilenske poeten. Både där och på Isla Negra.
Huset håller Neruda på att förvandla från ett ”förfallet utkantshus” till ”poetiskt paradishörn” som Lundkvist uttrycker det.
”Varje detalj är anlagd för att tala till sinnena, att väcka förnimmelser av smak, doft, beröring. Förnimmelser framför allt av själva materialet: sten, trä, smidesjärn, glasskivor.”
De ger sig ut på en bilfärd med Nerudas skrangliga bil. Han kör inte själv utan har chaufför. Bilen är det inte mycket bevänt med enligt Artur Lundkvist, men så möter de en av poetens vänner i en, som Artur beskriver det ”pampig” bil. De flyttar över i den och Neruda undrar försynt hur mycket en sådan fin bil kan kosta.
– Minst ett halvt nobelpris, flinar vännen.
Det dröjde elva år innan han fick Nobelpriset i litteratur. Då hade Artur Lundkvist suttit tre år i akademien där det sades att han hade stort inflytande på var priset skulle hamna. Kanske mindes han att Pablo behövde ny bil…
Neruda var kommunist. Lundkvist aktiv i Förbundet Sverige-DDR och tog emot Leninpriset 1950. Han kallade sig dock aldrig kommunist utan fri socialist med den tankeväckande maximen:
”…jag är med revolutionärerna så länge de inte uppnått sina mål.”
När jag sätter tillbaka Artur i hyllan faller Lukten av guayaba ned. Samtal med Gabriel Garcia Marquez. Första sidan jag slår upp, alldeles på måfå, visar en bild på Gabo tillsammans med vem då? Jo, Pablo Neruda i Normandie.
Varför får inte jag vara med?
Kosmopoliten 